Jag har noterat att mainstreammedierna och dess vänsterallierade skräpsyskon i form av till exempel ETC mobiliserar allt de kan för att försöka åstadkomma ett regeringsskifte till förmån för Socialdemokraterna och en rödgrön röra som kommer att bli ödesdiger för Sverige.

Dagens ETC och dess vänsterextrema kusiner är värst men vi ser också hur så kallade “liberala” aktörer, det vill säga starkt vinklad mainstreammedia som Dagens Nyheter i princip dagligen kampanjar för fri massinvandring och daltande med kriminella. Här sprids lögner om utvisning av småbarn, bluffpåståenden om grön energi och genus, om klimathot och krig.

Vi ser hur Miljöpartiet i ännu större omfattning ämnar sabotera den redan nu i princip slaktade energiförsörjningen av Sverige, hur Vänsterpartiets vänner kämpar för ökad islamisering av landet i sällskap med totalitära demokratihatande rörelser.

Vi ser polis och rättsväsende i händerna på batikhäxor och Sverigehatare, och vi har ett public service som dagligen öser lögner och propaganda i folks vardagsrum via kanaler som tvångsfinansieras av skattebetalarna trots att minst hälften av dess tittare och lyssnare inte håller med om åsikterna som torgförs – men tvingas likväl sponsra detta trots att public service sedan åratal grovt missköter sitt uppdrag om opartiskhet och saklighet. Hallå Tidöregeringen, varför fortsätter ni låta public service propagera mot er politik och sprida rena falsarier, genom individer som tydligt tar politisk ställning mot svenska värderingar?

Men tillbaka till Dagens ETC. Senaste “bragden” är en kartläggning av något man konstruerat och kallar för “nät” i vilket Sverigedemokraterna påstås vara spindeln. Rubriken är “Propagandamaskinen” och jag kommer inte bjuda på klick till detta. Men vill ändå lyfta lögnmaskinen Dagens ETC och hur de med hjälp av skattemedel faktiskt kämpar för att göra Sverige till ett sämre, otryggare och fattigare land. Också diskussionen om hur skattemedel fördelas i Sverige seglar upp ännu en gång – då detta orättvisa, politiskt snedvridna system behöver göras om i grunden.

Share

Dagens ETC får i dagsläget runt 13 miljoner per år i så kallat mediestöd. Tidigare fick de 20 miljoner, summan har alltså sjunkit men fortfarande är det 13 miljoner för mycket för denna efterblivna dynga och rena lögner. Du är alltså med och finansierar detta skräp och dessa lögner där man förföljer oberoende medier, hänger ut oss och smustkastar personer genom att tillskriva dem egenskaper för att få dem att framstå som klandervärda och suspekta. Alltså rent förtal.

Dagens ETC hävdar i sin “granskning” att alla vi fria aktörer styrs av Sverigedemokraterna, något som är ren lögn och hittepå. Det vet Dagens ETC men håller ändå fast vid denna ihopdiktade världsbild. För att ge dessa påhitt ännu större tyngd och för att försöka skrämma folk från att konsumera fria medier kopplar man även ihop en rad helt från varandra fristående aktörer med rena extremister som NMR. Dagens ETC blandar helt skamlöst ihop alla fria medier med extremister i samma gamla vanliga ordning och guilt by association-princip för att minska vår trovärdighet och dra oss i smutsen. En ren konspiration, som finansieras av skattebetalarna.

Det svenska mediestödet sägs värna mångfald och oberoende journalistik. Ändå fortsätter staten att pumpa in mångmiljonbelopp i enskilda opinionsdrivna aktörer som vänsterextrema och Sverigehatiska Dagens ETC. När cirka 13 miljoner kronor i skattemedel delas ut till en sådan tydligt politiskt profilerad publikation, en ren påverkansoperation, uppstår en rimlig fråga: handlar det verkligen om mediemångfald – eller om att stötta en viss typ av röster?

Samtidigt får fria medier exakt NOLL i mediestöd. Motiveringen lyder att alternativa medier inte uppfyller kriterierna för mediestöd. Men de håller inte för en närmare granskning. Som exempel kan nämnas SwebbTV, Riks och Samnytt publicerar regelbundet, har ansvariga utgivare och producerar egen journalistik. Ändå står dessa fria, kritiska medier helt utan stöd. Så, mediestödets så kallade kriterier tillämpas INTE neutralt. I verkligheten fungerar de i stället som ett filter som sorterar bort obekväma röster.

När vänstermedier konsekvent kvalar in och fria systemkritiska medier konsekvent exkluderas, trots liknande grundförutsättningar, är det självklart att systemet inte är opolitiskt. Det är Socialdemokratiskt och riggat. Systemet är konstruerat av politiskt korrekta politiker. Därför är urvalet av vilka medier som anses “stödvärda” långt ifrån värdeneutralt. När staten går in och finansierar journalistik suddas gränsen mellan oberoende granskning och beroende relationer ut. Återstår propaganda som skyddar ett visst system, där kritiker förföljs medan propagandister skyddas och stöttas ekonomiskt.

Och återigen: Samtliga skattebetalare tvingas finansiera medier oavsett om man delar deras ideologiska linje eller ej. Främst slår detta mot Sverigevänner som tvingas betala för vänsterpropaganda fylld med lögn.

Det som är positivt att varje lögnaktigt utspel ger Dagens ETC allt mindre trovärdighet. Men fortfarande tvingas vi bekosta lögnerna. Det är en modell som borde granskas betydligt hårdare än vad som sker idag. Om målet verkligen är fri press och pluralism finns det skäl att fråga sig om statliga stöd överhuvudtaget är rätt väg. Eller om detta i längden riskerar att underminera just det de säger sig skydda.

Tack för att du läser och stöttar. Sprid gärna, gör motstånd mot statligt finansierade lögner. Jag fortsätter sopa rent bland propagandisterna så gott jag kan, med vetskap att jag har det sunda förnuftet i ryggen. Jag är partipolitiskt obunden och kämpar på trots drev, hatstormar, lögner och cancellering från vänstervridna mainstreammedier och även de som kallar sig liberala. De är lika störda och fulla med skit, de också.

With a little help from my friends.

Fri media. Swish 0733289122

Jag har länge velat prata med Jonatan Alfvén, i synnerhet nu det senaste efter att det uppdagades att en av de kvinnor för vilka Jonatan kämpat, Petra, som våldtogs grovt av syriern Damir och för vilket han tilldelats 840 000 i “skadestånd” av dåvarande JK Marie Heidenborg, hade tagit sitt liv. Fallet blev åter stort uppmärksammat på sociala medier och även internationellt. Jag skrev själv om detta, lika upprörd som alla normala människor, men kände då att jag också ville prata mer med Jonatan om hans engagemang, i synnerhet då han får betala ett högt pris privat då dömda våldtäktsmän och pedofiler anmält honom för grovt förtal. Något som är en skandal i sig.

Så härom dagen fick jag äntligen fick jag till en intervju med honom. Och det är med stolthet jag publicerar det här porträttet på en ung man som vigt sitt liv till att stå upp för utsatta barn, och kvinnor, mot pedofiler och även mot ett samhälle som främst verkar skydda förövarna medan de många offren lämnas åt sitt öde. Vi behöver fler som Jonatan och fler som höjer sin röst mot orättvisor som sker. Idag är situationen än värre då För Jonatan krigar nu inte bara mot de vidrigaste av förövare – utan även mot en totalt skev svensk lagstiftning och mot ett rättsväsende som saknar moralisk kompass.

Jonatan Alfvén är 33 år och har trots sin unga ålder länge varit verksam som barnrättsaktivist, journalist och hjälparbetare. Han började engagera sig kring 2012, då till en början med internationellt barnrättsarbete, bland annat kopplat till insatser mot exploatering av barn i Indien och Nepal och har efter några år i utlandet fortsatt att arbeta med frågorna i Sverige, som debattör och opinionsbildare.

– Jag började skriva om svenskt rättsväsende kopplat till sexualbrott för tio år sedan, 2016, eftersom jag brinner för de här frågorna. Ganska snabbt insåg jag att det fanns ett väldigt stort gap mellan folkets åsikter och de lagar som rådde i Sverige. Jag märkte det här engagemanget när jag belyste horribla domar. Det skapade väldigt mycket engagemang.

I dag skriver han främst på sociala medier, där han på Instagram och på Facebook har sammanlagt över 150 000 följare.

– Engagemanget är fortfarande stort, för det här gapet mellan folket och de politiska lagarna har inte minskat. Jag frågar mig ständigt, varför händer det ingenting? Vi har ju så stor opinionsfolkrörelse, är det inte märkligt? Varför fångas inte vår opinion upp?

Förra året startade Jonatan hjälporganisationen för barnen ihop med sin fru Michaela. Den heter Barnens Vingar, och man har hittills gjort några hjälpinsatser som fått stor uppmärksamhet då det har rört sig om fall som skakat om och där orättvisorna i lagstiftningen blivit väldigt tydliga.

– Vi gjorde till exempel en stor hjälpinsats för den unga tonårstjejen Meya, som blev överfallen och våldtagen i en gångtunnel i Skellefteå 2024 när hon var på väg hem. Gärningsmannen, en ung man som var medborgare i Eritrea, åtalades för våldtäkt. Tingsrätten friade honom först, men hovrätten dömde honom senare för våldtäkt. Han dömdes till tre års fängelse. Det som väckte bestörtning var att våldtäkten bedömdes som varande av “normalgraden”, inte grov, och att eritreanen inte dömdes till utvisning. Den i mångas ögon löjligt milda domen ledde till stor offentlig debatt om rättssystemet, straffnivåer och skydd för brottsoffer.

Subscribe now

– Fallet fick väldigt mycket uppmärksamhet också internationellt då det först fångades upp av Fria Tider och sedan av Evelina Hahne på X och det spreds därefter i hela världen. Jag har nog aldrig fått sån spridning för något. Folk var så upprörda över att en sådan brutal våldtäkt mot en så ung flicka behandlades så lojt och att påföljden blev så mild.

– Det finns så fruktansvärt många hål i lagstiftningen och Meya drabbades hårt av detta, säger Jonatan. Hennes gärningsman från Eritrea hade flyktingstatus och kunde därför inte utvisas.

Han tar upp den pågående debatten om tonårsutvisningar och menar att det råder en skevhet i hur man sopar problem under mattan. Tystnadskulturen kring massinvandringens negativa effekter på samhället, där flickor som Meya blir ett offer för ansvarslöshet i migrationsfrågor och vilka individer som släpps in i Sverige och får sedan stanna kvar trots att de begår grova brott.

– Här glömmer man gärna problemen med massinvandringen, det blir så skevt. Men det är vår plikt att inte blunda för de problemen som är kopplade till detta.

– Det pratas om rasism, rasism används som argument när det handlar om utländska förövare. Men jag tror att bästa sättet att bekämpa rasism är att utvisa de kriminella invandrarna. Så tror jag att man löser rasismen. Dessutom är det oftast invandrarna själva som är för detta. De avskyr hur mesigt Sverige är, hur mycket man daltar med förövare.

Jonatan berättar att han träffade Meya och hennes familj innan jul.

– Hon var så tacksam och glad för stödet hon fått. Och det är hela vår tanke, att ge upprättelse till drabbade kvinnor och barn. Samt trycka på för lagförändringar. Mycket ligger på förslag. Men hur det går beror på hur stark opinionen är. Ibland undrar jag om vi lever i en bubbla? Då det känns som om engagemanget är stort. Men sedan händer ändå ingenting.

Jag tar upp frågan om före detta JK Marie Heidenborg. En högt uppsatt jurist som genom sitt beslut att belöna en sadistisk tortyrvåldtäktsman sände ut bisarra signaler. Vad tänker Jonatan kring Mari Heidenborgs agerande?

– Sinnessjukt, säger Jonatan. Samma år som hon delade ut detta groteska skadestånd, fick Heidenborg även en medalj av kungahuset. Att det skedde samma år var ett sånt hån, folkstormen mot skadeståndet var som störst, och vi gjorde en namninsamling mot detta, som var verkligen rejäl, med 220.000 namn. Ändå belönades Heidenborg med en medalj? Det är ett sånt ohyggligt mörker.

Jonatan fortsätter:

– Nu lever inte Petra längre. Hon har tagit sitt liv. Hon orkade inte längre. Det är en sån smäll från samhället. Först att drabbas inbrott, bli våldtagen grovt av två förövare i över 17 timmar. Sedan får du 3000 spänn, medan Damir får 840 000 och Heidenborg får medalj från Kungen.

Share

– Mari Heidenborg har kommit undan lite för lätt med allt detta. Jag träffade henne 2021, för jag ville lämna in namninsamlingen. Men hon ville inte ta emot oss. Då sa jag, jag åker in och sätter mig i receptionen tills hon kommer ut. Jag kom in och det blev tjafs, där hon hävdade hela tiden att hon inte hade något ansvar i detta som hänt med skadeståndet. Jag sa, du är högsta hönset i juridiken. Du kan lägga fram lagändringen. Där stod jag med hela namninsamlingen medan hon inte kunde acceptera vad jag sa. Hon kunde inte heller visa respekt för alla dem som skrivit under. Hon minimerade sin roll och skyllde ifrån sig på politiker som stiftade lagar. Hon har fått massa kritik att hon kunde gjort en annan bedömning, men valde att ge gärningsmannen en ohyggligt stor summa pengar. Hon valde maxbeloppet och hävdade att hon bara följde praxis. Då förtjänar man en medalj? Jag har inte hört om några fall de senaste åren kopplade till JK som är lika uppseendeväckande.

Vi kommer in på migrationspolitik och den statistik som tydligt visar att vissa kategorier av invandrade män (från vissa utomeuropeiska länder i Mellanöstern och Afrika, samma statistik för övrigt i hela västvärlden) är väldigt överrepresenterade i en kriminalitet med överfall, kidnappning, tortyr, kopplat till sexualbrott, även mord kopplat till sexualbrott. Dessa grova våldsbrott begås av upp mot till 90% av män med utländsk bakgrund.

– Men det råder en tystnadskultur när det gäller detta och anses fortfarande “kontroversiellt” att peka på sambandet. Sveriges lagstiftning sticker också ut, när man säger saker som är sant tas det inte i beaktande. Vad jag förstått så finns det inget land i västvärlden som fungerar på samma sätt i juridiken.

Jonatan berättar om bakgrunden, att en av gärningsmännen i Petra-fallet nu anmält honom för grovt förtal. Damir som fått det höga skadeståndet utvisades och är inte kvar i Sverige. men den andre gärningsmannen är kvar i landet och har fortsatt begå sexualbrott som han dock har friats för av hovrätten. Jonatan som hade alla detaljer i fallet skrev om det på sociala medier.

– Vi på Barnens Vingar skrev om den här nya våldtäktsdomen och att han bar ett ansvar för Petras liv. Han blev superkränkt av detta och gjorde från fängelset en polisanmälan mot mig om grovt förtal då han inte tyckte om att jag kopplade ihop att han bar ansvar för Petras död.

Förövaren är en av fyra dömda gärningsmän – de tre andra är pedofiler – som anmält Jonatan för förtal.

– Alla fallen är grovt förtal, jag har suttit i förhör och troligen kommer de här fallen gå till åtal. Det här har jag blivit anmäld för även tidigare, men då har anmälningarna alltid lagts ner. Men då har jag bott på mindre orter, kanske spelar det in. Nu bor jag i Stockholm och min känsla är att inne i stan är det mer pk, man jagar åsiktsbrott på ett annat sätt än ute på landet. Så jag har nu suttit i förhör hos polisen med anledning av detta.

Vad gäller grovt förtal är det ett brott med ytterst få fällningar. Men av 4-5000 anmälningar årligen är det kanske bara ett fall i månaden, runt 10-12 fall per år, som leder till fällande domar. Jag välkomnar Jonatan i klubben, vi är några åsiktsförbrytare som dömts politiskt då vi stått upp mot sådant vi anser vara fel och därefter blivit dömda.

Jonatan berättar om sitt engagemang för Petra som nu alltså inte finns bland oss längre.

– Jag träffade henne och pratade... att då kanske tvingas möta en av hennes förövare i rätten kommer kännas väldigt märkligt. men jag vill ändå att detta testas rent juridiskt. Och att det ska få medial uppmärksamhet. Kanske måste man gå den vägen för att en förändring ska kunna ske.

Det är alltså tre dömda pedofiler och en våldtäktsman som har anmält Jonatan.

– De här fyra männen, är de grövsta förbrytarna. Det är så sjuka brott de har dömts för. Och sen läser i förundersökningar hur de gnäller om hur de utsätts genom att jag skrivit om dem. Men inte en sekund tänker de på vad de utsatt sina offer för. Barnen.

Vad behöver då Sverige göra för att skydda barn bättre?

– I första hand måste frågan prioriteras på annat sätt, menar Jonatan. Det måste mobiliseras från politiskt håll mot de här sjuka individerna. Nu är det ny lagstiftning på väg, det är jättebra att de kan hållas inlåsta även efter avtjänat straff. Så länge de är farliga måste de hållas borta från samhället. Återfallsrisken är så stor. Man kan inte släppa ut de här individerna.

– Vi behöver också ett offentligt pedofilregister. De ska inte kunna byta namn och kön. Robin Andersson-fallet är ett tydligt fel på alla de fel som sker i samhället. Det ska inte få vara så att de ska byta namn och identitet och sen bara glida in i samhället och utsätta andra för fara. En av de här männen som anmält mig är en pedofil som bor ihop med en annan pedofil nere i södra Sverige, han kidnappade en liten flicka... Han bor nu i en liten ort och skulle vara anonym om jag inte varnat för honom. Nu kontaktar folk mig och tackar för att de vet om pedofilerna.

– Det är så parodiskt att jag betraktas som den som gör fel. Det är ju en gåva till pedofiler och våldtäktsmän om jag skulle dömas, då blir ju signalen till andra förövare att man kan anmäla och få pengar och skadestånd.

Om förtalsanmälningarna ändå kommer leda till åtal, hoppas Jonatan att rättegång ska äga rum innan valet i september.

– Jag hoppas så innerligt att detta kommer innan valrörelsen – att rättegång blir före valet. Att det inte ska vara förgäves, så det riktas ljus på hur skevt det är. Och jag hoppas verkligen att lagstiftningen ändras. Att vi om tio år tittar tillbaka och undrar hur det kunde fått vara så här? Jag hoppas i framtiden att det ska vara en självklarhet att kunna hänga ut grova förövare. Att barns trygghet prioriteras framför livsfarliga förövares lättkränkta känslor. Allt annat är absurt.

Vill du stötta Jonatan och Michaelas organisation?

Här är Barnens Vingar.

Fri media. Swish 0733289122

Swebbtv firade tio år i helgen med ett hejdundrande kalas på en trevlig adress mitt i Stockholm, något som Expo misslyckats med att sabotera. Tidigare har event stoppats på grund av att aktivisterna inom kommunistmedier kontaktat restaurang- och lokalägare och skrämt upp dem, så hände till exempel då Swebbtv skulle hålla middag på Solliden men då backade restaurangen pga hot från de politiskt korrekta. Nu missade Expo möjligheten. Haha!👊🏻

Men det var inte det jag skulle skriva om utan att vi i lördags kunde konstatera att många av de fria mediernas profiler har av det svenska rättsväsendet släpats inför domstol för att bestraffas med böter och fällas för diverse gummiparagrafer och åsiktsbrott. Vi börjar bli en ansenlig skara åsiktsförbrytare!

Där och då på scen insåg jag att det faktiskt är en hedersbetygelse och en kvalitetsstämpel att ha blivit dömd för dessa åsiktsbrott när man krigat och stridit för att försöka få Sverige på rätt köl.

Subscribe now

Se här, en lista på många av oss stolta åsiktsförbrytare! Spara för framtida bruk! Och som inspiration!💫

* Jag börjar med mig själv: 2022 blev jag anmäld och åtalad för grovt förtal när jag försökt visselblåsa angående islamisering, en indoktrinering och propaganda gentemot små barn i en svensk skola. Jag dömdes 2024, och fick betala skadestånd och böter till ansvariga läraren som jag hade nämnt vid namn i sociala medier, trots att namnet redan var offentliggjort av andra. men det var viktigt att sätta dit mig som journalist. Vi överklagade till hovrätten men där gick man på tingsrättens linje, helt utan att bry sig om det juridiska. jag fälldes således av politiska skäl.

* Samma med min kollega Lennart Matikainen – också han har blivit fälld för grovt förtal för att han delat en oberoende skribents inlägg.

* Skribenten var ingen mindre än Åsa Westerholm, Sverigevänlig debattör och hon i sin tur dömdes för hets mot folkgrupp 2020. Domen gällde inlägg och kommentarer på sociala medier där hon uttryckte sig kritiskt om muslimer och invandrare på ett sätt som det svenska rättsväsendet inte kunde tolerera.

* Författare och journalist Mats Dagerlind – som var med oss i lördags – har också blivit åtalad och dömd flera gånger för grovt förtal... Han är kanske den som råkat värst ut såsom ansvarig utgivare för Samnytt. Mats har suttit med elektronisk fotboja som den farlige åsiktsförbrytare han är!

* Både jag och Lennart har också båda också blivit anmälda av Näthatsgranskaren och kallade till polisförhör angående misstänkta för hets mot folkgrupp när först jag delade en satirteckning som påtalar jihdisters övergrepp mot Europa, något som Lennart delade... och ett antal andra privatpersoner i Sverige. Av dem har några dömts medan andra friats. Ni som föllt, GRATTIS! Rama in domen som banne mig det finaste sen ni konfirmerades!

* Richard Jomshof har anmälts (dock ej dömts – inte än i alla fall!) för hets mot folkgrupp av samma skäl, spridande av satir som påtalar islamiseringens baksidor.

* Ett annat uppmärksammat exempel är Bertil Malmberg, som var regionpolitiker för SD i Region Sörmland. År 2021 dömdes han för hets mot folkgrupp efter ett uttalande i regionfullmäktige där han hävdade att folk från Sydsudan har lägre IQ än andra folkgrupper. Domstolen ansåg att uttalandet riktade sig mot en folkgrupp på ett sätt som föll under lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Påföljden blev villkorlig dom och 40 dagsböter.

Share

* Vi har också ett riktigt skandalöst fall från 2025 där en tidigare kommunpolitiker med koppling till SD i Sjuhäradsområdet dömts för hets mot folkgrupp efter ett Facebook-inlägg där han jämförde dragqueens med pedofiler. Domstolen ansåg att formuleringarna riktade sig mot en skyddad grupp på ett sätt som uppfyllde kriterierna för hets mot folkgrupp, och påföljden blev dagsböter. Lustigt hur män i kvinnokläder plötsligt blivit en folkgrupp i Sverige?

* Sara Nilsson på Dumpen är senast ut i klubben, fälld för grovt förtal då hon och hennes medarbetare hängt ut en pedofil med namn.

* Medborgarrättskämpen Jonatan Alfvén inväntar rättegång då han också krigar mot våldtäktsmän – man får nämligen inte säga sanningen om sexualförbrytare i dagens Sverige, även om det är sant.

* 2018 dömdes journalisten Ingrid Carlqvist i Malmö tingsrätt för hets mot folkgrupp efter ett inlägg på sociala medier där det svenska rättsväsendet tyckte att hon använde en grovt nedsättande formulering om muslimer. Domstolen ansåg att uttalandet uttryckte missaktning mot en religiös grupp och därför föll under lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Påföljden blev dagsböter. Även Carlqvists kollega i podden “Ingrid och Maria”, Maria Celander åtalades i ett närliggande sammanhang för uttalanden om muslimer i sociala medier. Hennes fall uppmärksammades också eftersom det handlade om politiska uttalanden i den offentliga debatten och väckte diskussion om gränsen mellan religionskritik och hets mot folkgrupp.

* Sedan kom det mera... Carlqvist och Celander åtalades också 2020 för hets mot folkgrupp efter ett inlägg på sociala medier där de kommenterade ett foto från ett apotek där flera kvinnor bar slöja. Åklagaren menade att formuleringarna uttryckte missaktning mot muslimer som grupp. Malmö tingsrätt friade dock båda, eftersom domstolen ansåg att inlägget utgjorde kritik av religiösa symboler och samhällsutveckling, vilket bedömdes ligga inom ramen för tillåten religions- och samhällskritik och därmed skyddas av yttrandefriheten.

Men ändå! Tänk att tvingas inför domstol för något som vi alla bör få kritisera!

* 2023 dömdes journalisten Joakim Lamotte för sju fall av grovt förtal i Göteborgs tingsrätt. Lamotte dömdes för en serie Facebookinlägg han gjorde om Näthatsgranskaren och Tomas Åberg. Lamotte dömdes att betala 40 000 kronor till Åberg. Rätten bedömde att brotten har ett straffvärde som motsvarade ett kortare fängelsestraff, men att påföljden skulle stanna vid villkorlig dom och dagsböter.

* Fler åkte på Lamottetåget (som i mitt case). Tex författaren Ramona Fransson, som dömdes för förtal efter att ha delat ett av Lamottes inlägg om Åberg och hade dessutom dristat sig till att lägga till egen kommentar! Både tingsrätt och hovrätt gick på den linjen, och Högsta domstolen prövade senare skadeståndsfrågan och slog fast att hon skulle betala 5 000 kronor i skadestånd.

* Ett annat bekant namn som vill sprida ljus är Johan Westerholm, grundare och ansvarig utgivare för Ledarsidorna, som 2023 dömdes i tingsrätten för grovt förtal efter en publicering. Påföljden blev villkorlig dom och 60 dagsböter, och han tvingades dessutom att betala 100 000 kronor i skadestånd till den utpekade personen.

* Ett annat väldigt uppmärksammat fall är Rasmus Paludan, ledare för det danska partiet Stram Kurs och aktiv även i svensk politik, som varit en nagel i ögat på etablissemanget dömts flera gånger för hets mot folkgrupp i Sverige. I november 2024 dömdes Paludan i Malmö tingsrätt för fyra fall av hets mot folkgrupp efter uttalanden under demonstrationer och i videor där han anses ha uttryckt sig nedsättande om muslimer och personer från Mellanöstern. Domstolen ansåg att uttalandena gick långt utöver vad som skyddas av yttrandefriheten och riktade sig mot en skyddad grupp på ett sätt som uppfyllde kriterierna för brottet. Påföljden blev fyra månaders fängelse.

* Gatukonstnären Dan Park är den enda konstnär i Sverige som fått fängelse för sitt konstutövande och hans konst har också förstörts. Han har dömts flera gånger för hets mot folkgrupp, ofta i samband med affischer eller konstverk som satts upp i det offentliga rummet eller ställts ut på gallerier. Ett av de mest uppmärksammade fallen inträffade 2014, då Park ställde ut ett antal verk på ett galleri i Malmö. Bilderna innehöll bland annat montage och texter som domstolen ansåg uttryckte missaktning mot olika etniska grupper. Malmö tingsrätt dömde honom då för hets mot folkgrupp och förtal, och han fick sex månaders fängelse. Domstolen beslutade då att flera av Parks verk skulle beslagtas och förstöras.

Park har också dömts vid flera andra tillfällen för liknande brott kopplade till affischer och bildmontage som ansågs rikta sig mot skyddade grupper eller enskilda personer på ett sätt som uppfyller kriterierna för hets mot folkgrupp eller förtal. Påföljderna har varierat mellan böter och fängelse, beroende på omfattning och innehåll. Park är omstridd och provocerande, men vad är konst och vem bestämmer det? Var går gränsen mellan konstnärlig provokation, satir och det löjeväckande brottet hets mot folkgrupp i Sverige?

* Kom ihåg Lars Vilks som fick leva flera år av sitt liv i påtvingad exil i sitt eget fosterland då vårt samhälle inte kunde skydda honom. Och ja, han hade gjort sig osams med den ideologi som närmast får beskrivas som helig i dagens Sverige.

* Och glöm inte Aron Flam som man försökte klämma åt genom annan typ av law fare: 2020 åtalades Flam för upphovsrättsbrott efter att ha använt en parodisk version av den klassiska propagandabilden “En svensk tiger” på omslaget till sin bok Det här är en svensk tiger. Rättigheterna till originalbilden ägs av Beredskapsmuseet, som ansåg att omslaget utgjorde ett otillåtet intrång i upphovsrätten. Polisen beslagtog då över 2 000 exemplar av boken från ett lager i Bromma. Tack och lov friades Flam.

Ja, hörni, vad säger man? Är det inte en diger lista? I Sverige är grovt förtal annars ett relativt ovanligt brott i domstol. Enligt sammanställningar från rättsväsendet och medier döms ungefär 10–20 personer per år för grovt förtal i Sverige. Det innebär att antalet är mycket litet jämfört med de flesta andra brottstyper. Dock är det väl spännande att av 10-20 personer som döms för grovt förtal verkar en anmärkningsvärt stor andel vara stridbara personer som inte precis utmärkt sig för att vara socialister.

Och! Antalet anmälningar om hets mot folkgrupp ökade kraftigt under 2010-talet. Vad tror ni sambandet kan vara?

Återigen. Jag är idag stolt över min dom. Det visar att jag stått upp. För Sverige. Mot islamiseringen. För barnen. Som ska slippa hjärntvätt i skolan. Mot vidriga propagandister som hellre säljer ut sitt land än erkänner de har gjort fel. Sveriges domstolar ä fulla av politiska aktivister. Men vi fortsätter strida, slåss, vi vägrar hålla tyst trots att det personliga priset blir för högt.

Bara döda fiskar flyter med strömmen. Vi som är rebeller, tänker aldrig knipa käft. 🇸🇪

Fri media.

Swish 0733289122

SVT I NYTT EPISKT FIASKO – KORSFÖRHÖRET AV MOHAMSSON AVSLÖJAR ÄNNU EN GÅNG EN SOCIALISTISK PÅVERKANSOPERATION😱🫣😏

Om du betvivlar public services politiska ställningstagande åt vänster bör du kika på de plågsamma minuterna där Kristoffer Lundström, orakad, nonchalant, kanske smått drucken och höggradigt arrogant korsförhör L:s partiledare Simona Mohamsson i gårdagens Aktuellt.

Det är väldigt sällan jag tittar på dessa propagandistiska nyhetssändningar där public service agerar socialistiskt politiskt parti, men gårdagens klipp cirkulerar nu på sociala medier och får stark kritik. Därför slog jag på SVT Play och har sett hela haveriet inklusive den efterföljande “debatten” där en gråtfärdig Amanda Sokolnicki från DN kastade paj mot Expressens Linda Jerneck.

Du bör titta, du med. Om du missat det. För det är en plågsam och genant uppvisning där Lundström först skäller ut Mohamsson, där han överlägset och drygt ifrågasätter henne, där han agerar översittare, bödel och inkvisitor i en och samma roll. Han låtsas inte ens, han försöker inte dölja sin ilska. Till slut hånskrattar han Mohamsson rakt upp i ansiktet. Jag måste säga att jag är imponerad av Mohamssons tålamod med den oförskämde tölpen. Med en ängels mildhet försöker hon förklara. Men inga argument biter på den osaklige och vänsterblivne Lundström. Hans aggressiva attack är inget annat än ytterligare ett bottennapp i SVT:s socialistiska haveri.

Jag vill med anledning av det vi tvingas betala för via skattsedeln samtidigt påminna om vad Sveriges Radios programdirektör Sofia Wadensjö Karén, skrev så sent som den 12 mars alltså i torsdags, i en text som publicerades i Expressen och där hon förklarar varför man gett “bevakningsbegränsningar” åt sin mångåriga medarbetare, journalisten Mårten Arndtzén efter några inlägg på X (fast egentligen för att han inte hatar Israel).

Wadensjö Karén skriver:

“Inför ett val träder särskilda riktlinjer på samtliga tre public service-bolag i kraft.”

“En annan viktig formulering är att en medarbetare som offentligt redovisat en uppfattning i en politisk fråga inte kan ha arbetsuppgifter som påverkar innehållet i publiceringar som behandlar valet.”

“Riktlinjerna är nogsamt utformade. Vår valbevakning ska vara opartisk och saklig, minsta tvivel om motsatsen är skadlig.”

Läs noga. Minsta tvivel om motsatsen – alltså att public service inte ska vara opartisk och saklig, min anmärkning – ÄR SKADLIG!

Trots dessa “nogsamt utformade riktlinjer” gör man alltså precis motsatsen. Man sätter den kommunistiska Sverigehatande grobianen Lundström till att skälla ut Mohamsson i direktsänt nyhetsinslag i Aktuellts studio. Inför svenska folket vädrar man sin grova partiskhet valåret 2026. Mohamsson blir behandlad som en olydig skolflicka av Lundström. Fattas bara att han skriker HOW DARE YOU medan han örfilar Mohamsson.

Jag citerar Wadensjö Karén igen:

“Riktlinjerna är nogsamt utformade. Vår valbevakning ska vara opartisk och saklig, minsta tvivel om motsatsen är skadlig.”

Så då undrar jag, när omplaceras Lundström? Hans agerande är under all kritik och väcker ramaskri av ilska i stugorna. Mohamsson förtjänar en ursäkt av SVT och Lundström bör omgående omplaceras eller få sparken. Var är frysboxen när vi behöver den som bäst? Hela Aktuellt kan gott läggas ner. Dess politiska agenda är direkt skadlig för Sverige. Om public service ska pyssla med nyhetsrapporteringen borde hela redaktionen entledigas och omstartad med verkligt opartiska medarbetare. Detta Nordkorea-teve är en skam för Sverige.

Fri media.🇸🇪🤗

Du swishar för att reta gallfeber på kommunisterna😉

0733289122

https://www.svtplay.se/video/8rQQN6o/aktuellt/igar-21-00

Imagine being brutally and savagely raped, tortured and beaten for many long hours. The perpetrators are completely merciless, they humiliate you. You believe you’re going to die. The monsters laughs and enjoys it while you cry. The sexual violence is worse than in sadistic horror films. In the end you hope you actually die so the nightmare will end. But you don’t die, and the assaults continue. Hour after hour. In fact, for 17 hours.

Fast forward. You survive. Miraculously, perhaps. The perpetrators are caught. You think, justice will be served. You have hope.

But! What happens is incomprehensible. Because now an even worse nightmare begins. The Swedish justice system’s betrayal of you as a victim. In your worst rape nightmare you could never have imagined that the Swedish Chancellor of Justice Mari Heidenborg would give your torture rapist 840,000 kronor in damages.

Because he was too young? Was detained for too long? While you, the victim, the young woman who barely survived, received a pittance. That’s how much your suffering was worth. During those years the JK handed out millions and millions to criminals. While victims like you got spat in the face. You received a ridiculous low sum of money. An insult.

In the end you can’t take it anymore. The humiliation is too great. JK Mari Heidenborg smiles smugly and contentedly in the media.

When the damages to the monster are questioned, she destroys the documents.

She is protected by powerful friends. By the Hilda and Ruben network. She is even awarded the Order of the Seraphim by the King. The realm’s finest medal. Then she quits as JK. Instead she is rewarded with the prestigious position as President of the Svea Court of Appeal. Heidenborg has it good in life.

While you are forgotten. Alone. You are treated like trash, unimportant. No one cares about your body or your suffering. Have they ever?

In the end you can’t take it anymore. You take your own life.

Finally there is silence. You no longer have to suffer. Your soul floats free from pain and degradation across endless expanses. You don’t have to see how your perpetrator was enriched with almost a million kronor in damages, a fat sum he received because JK Mari Heidenborg thought he was entitled to the money.

Did she need to pay that much? No, she didn’t. Did she follow “practice”? Absolutely not. She could have said no, or given a much lower amount. But Heidenborg chose the maximum amount, almost a million. To a ruthless sex offender who destroyed several women’s lives.

“Petra” is no longer alive.

Petra is dead.

But her torture rapist lives.

Protected by individuals like Heidenborg.

This darkness. Heidenborg sits safely in the Svea Court of Appeal. Criticism is dismissed as hate. Jonatan Alfvén, who exposed this bottomless evil, is to be prosecuted for gross defamation because he wants to protect women from what happened to Petra. Jonatan Alfvén collected 220,000 signatures in 2021 in protest against Heidenborg’s gift to the rapist. Heidenborg didn’t want to meet him. In the end he was able to hand over the bundle but he had to fight for it. Now he is the one being hunted and prosecuted for fighting against the injustice that is happening. Because you are apparently not allowed to speak loudly about the truth regarding Sweden’s judicial failures.

But the facts remain. Heidenborg’s actions are a massive scandal. You could no longer bear to live. Who would have? Knowing how society betrayed you, even though you were subjected to torture, humiliation, pain, terror, an agony that cannot be described in words. But your suffering was worth nothing. The perpetrator, on the other hand, was treated with kid gloves. A Swedish woman was the one who decided to reward your perpetrator with large sums of money. Several years’ salaries. Straight into his account.

Sweden could not handle his crimes. Your heart wept with despair. Would more women be affected? You could no longer live with the double torment. The double betrayal. From a monster, inhuman, a sadist who harmed you. But even worse, the society that should have stood up for you — a high-ranking jurist, the JK herself, a woman, a sister you thought. A woman who is herself a mother with daughters. Instead she turned her back on you and stroked the rapist the right way. Gave him an enormous sum of money.

What the hell is going on in Sweden?

I don’t think I’ve ever been so outraged by a legal case as this one.

That “Petra” is now dead is such an immense tragedy.

While Mari Heidenborg is rewarded with a new fine position as President of the Svea Court of Appeal, I have no words. Heidenborg should be in prison. Everyone should resign. How many betrayals must Swedish girls and women endure? I actually have no words. On top of that, of course, there’s complete silence in the Swedish mainstream media. Even though they all know what guilt Heidenborg bears.

Thanks for reading.

Please spread it so people understand what a sick society Sweden has become. The legal system here is a joke. Legal security is a joke. Where are all the feminists who scream about women’s rights? Here they suddenly keep their mouths shut.

Tänk dig att du blir grovt och brutalt våldtagen, torterad och misshandlad under många långa timmar. Gärningsmännen är totalt hänsynslösa, förnedrar dig, du tror att du ska dö. Monstret skrattar, njuter, medan du gråter. Det sexuella våldet är värre än i sadistiska skräckfilmer. Du hoppas till slut du faktiskt ska dö, så att mardrömmen ska ta slut. Men du dör inte och övergreppen fortsätter. Timme efter timme.

Snabbt spolas händelsen framåt. Du överlever. Mirakulöst kanske. Gärningsmännen åker fast. Du tänker, rättvisa ska skipas. Du hoppas.

Men! Det som sker är obegripligt. För nu börjar en ännu värre mardröm. Det svenska rättsväsendets svek gentemot dig som offer. I din värsta våldtäktsmardröm kunde du inte föreställa dig att den svenska justitiekanslern Mari Heidenborg skulle ge din tortyrvåldtäktsman 840 000 kronor i skadestånd.

Subscribe now

För att han var för ung? Satt häktad för länge? Medan du, offret, den unga kvinnan som knappt överlevde, fick en spottstyver. Så mycket var ditt lidande värt. JK delade under dessa år miljoner och åter miljoner till kriminella. Medan offer som du fick en spottloska i ansiktet. Du fick löjliga 3000 kronor.

Till slut orkar du inte längre. Förnedringen är för stor. JK Mari Heidenborg ler självgott och belåtet i medierna.

När skadestånd till monstret ifrågasätts förstör hon underlagen. Hon flinar framför kameran. Hon skyddas av mäktiga vänner. Av nätverket Hilda och Ruben. Hon tilldelas till och med Serafimerordern av Kungen. Rikets finaste medalj. Sen slutar hon som JK. Blir istället premierad med det prestigefyllda posten president i Svea Hovrätt. Heidenborg har det bra i livet. Hon slänger underlaget och får inga konsekvenser.

Medan du är bortglömd. Ensam. Du behandlas som skräp, oviktig. Din kropp och ditt lidande är det ingen som bryr sig om. Har de nånsin gjort det?

Du orkar till slut inte mer. Du tar ditt liv.

Äntligen är det tyst. Du slipper lida mer. Din själ svävar fri från smärta och förnedring över oändliga vidder. Du slipper se hur din förövare berikades med nästan en miljon i skadestånd på fickan, en fet slant han fick för att JK Mari Heidenborg tyckte han hade rätt till pengarna.

Behövde hon betala så mycket? Nej, det behövde hon inte. Följde hon “praxis”? Absolut inte. Hon hade kunnat säga nej, eller ge mycket lägre belopp. Men Heidenborg valde maxbeloppet, nästan en miljon. Till en hänsynslös sexualförbrytare som förstört flera kvinnors liv.

“Petra” lever inte längre.

Petra är död.

Men hennes tortyrvåldtäktsman lever.

Skyddad av individer som Heidenborg.

Det här mörkret. Heidenborg sitter trygg i Svea Hovrätt. Kritik avfärdas som hat. Jonatan Alfvén som exponerat denna bottenlösa ondska, ska åtalas för grovt förtal för att han vill skydda kvinnor från sådant som Petra råkat ut för. Jonatan Alfvén samlade 2021 in 220.000 underskrifter i protest mot Heidenborgs gåva till våldtäktsmannen. Heidenborg ville inte träffa honom. Till slut kunde han överlämna bunten men han fick kämpa för det. Nu är det han som jagas och åtalas för att han strider mot det orättfärdiga som sker. För sanningen om Sveriges rättshaverier får man nämligen inte tala högt om.

Men fakta kvarstår. Heidenborgs agerande är en jätteskandal. Du orkade inte leva längre. Vem hade gjort det? Att veta hur samhället svek, trots att du blev utsatt för tortyr, förnedring, smärta, skräck, en plåga som inte går att beskriva med ord. Men ditt lidande var inget värt. Förövaren däremot, behandlades med silkesvantar. En svensk kvinna var den som fattade beslutet att belöna din förövare med stora pengar. Flera årslöner. Rätt in på kontot.

Sverige kunde inte hantera hans brott. Ditt hjärta grät av förtvivlan. Skulle fler kvinnor drabbas? Du orkade inte längre leva med dubbla plågor. Dubbla svek. Från ett monster, omänskligt, en sadist som skadade dig. Men än värre, samhället som borde stått upp för dig, en högt uppsat jurist, självaste JK, en kvinna, en medsyster trodde du. En kvinna som själv är mor, som har döttrar. Istället vände hon dig ryggen, strök våldtäktsmannen medhårs. Gav honom en enorm summa pengar.

Vad i helvete är det som pågår i Sverige?

Jag tror aldrig jag har upprörts så mycket av ett rättsfall som detta.

Att nu “Petra” är död, är en sådan oerhörd tragedi.

Att Gunnar Strömmer belönat tidigare JK Mari Heidenborg med en ny fin post som president i Svea Hovrätt, jag finner inte ord. Heidenborg borde sitta i fängelse. Avgå alla. Hur många svek ska svenska flickor och kvinnor tåla? Jag finner faktiskt inte ord. Ovanpå det så är det förstås knäpptyst i svenska mainstreammedier. Fast de alla vet vilken skuld Heidenborg bär.

********

Tack för att du läser.

Sprid snälla så folk fattar vad det är för ett sjukt samhälle vi har. Svea Hovrätt är ett skämt. Juridiken är ett skämt. Rättssäkerheten är ett skämt. Var är alla feminister som skriker om kvinnors rättigheter? Här håller de plötsligt käften.

Fri media.

Swish 0733289122

PS skrev om eländet tidigare.... läs gärna:

https://katerinamagasin.se/mari-heidenborg-bor-inte-fa-komma-undan-med-sitt-groteska-kvinnohatande-beslut/

För två år sedan demonstrerade många av oss medborgare mot den lögnaktiga kolossen där SVT SR sprider sin fulvinklade skamlösa propaganda genom en vänstervridning av nyhetsrapporteringen, som de finansierar genom att tvångsansluta svenska folket till sitt system via skattsedeln, ett system ingen svensk medborgare idag är tillåten att lämna.

Share Katten mot strömmen – Katerina Janouch

Dinosaurien Uddén är ett lysande exempel på hyckleriet i detta statliga medieorgan. På senaste tid har propagandan och snedvridningen nått nya höjder och slår nu i taket gällande särbehandling och hyckleri. Jag återkommer till henne.

Att det är valår märks tydligt då public service nu i ännu högre grad än tidigare agerar som ett eget socialistiskt-islamistiskt politiskt parti. Det går inte längre att bortförklara att public service faktiskt inte kan vara något annat än en renodlad socialistisk-islamistisk påverkansoperation. Man har helt svikit sitt uppdrag om att vara sakliga, neutrala och opartiska. I stället pumpas det ut politisk vänsterislamistisk propaganda till medborgarna – och de som vågar gå emot straffas genom omplacering.

Senaste ut i kylan ur den kvävande åsiktskorridoren i public service är den mångårige Sveriges Radio-journalisten och konstkritikern Mårten Arndtzén. Vem som helst kan bli cancelled, är budskapet – akta dig för att dela sånt som är misshagligt! I ett inlägg på X dristade sig Arndtzén till att kritisera filmbranschen. I ett annat inlägg länkade han till en artikel av Paulina Neuding i Svenska Dagbladet, kors i taket! Det kan inte Sveriges Radio tåla. Piskan ven och raskt stoppades Arndtzén från att leda Kulturnytts dagliga sändningar i P1 och Ekot fram till valet. Åtgärden motiveras med att SR måste värna opartiskhet inför valet.

Opartiskhet? Tillåt mig att gapskratta. Opartiskheten tas enbart upp när det handlar om personer som inte rättar in sig i det socialistiskt-islamistiska ledet. Eller testa att kritisera islamiseringen av Sverige, daltandet med kriminella utlänningar, Ramadanrapporteringen eller uttryck en positiv åsikt om Trump, Israel eller Jimmie Åkesson så ska du få se på däng!

Man måste inte vara Einstein för att koppla public service-anställdas politiska sympatier till hur åt helvete hela denna organisation hamnat. I public service är nämligen vänster- och gröna sympatier betydligt vanligare än i befolkningen i stort. Hos public service-anställda ligger stödet för Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans kring 40–45 procent, vilket är flera gånger högre än i väljarkåren. Samtidigt är sympatierna för SD i princip noll. Den här politiska snedfördelningen är särskilt tydlig bland kulturjournalister och journalister inom public service, där sympatierna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet är som starkast.

Låt oss bara ta en liten jämförelse hur cheferna på public service resonerar när det är deras socialistiska islamvurmande skyddslingar som råkar ta ställning för något som är “tillåtet”. I närtid har vi behandlingen av Cecilia Uddén som är ett slags helig ko hos Ekot. Spelar ingen roll hur mycket parti hon tar för islamister, kommunister, totalitära regimer eller kvinnoförtryck, hon får fritt fortsätta sprida sin politiska propaganda och belönas med ständigt förnyat förtroende. Senast delade hon starkt partiskt “politiskt” innehåll på Facebook där hon tog tydlig ställning mot Israel i Palestinakonflikten, men för det fick hon bara en snäll liten tillsägelse. Sedan har hon fått fortsätta jobba som vanligt utan minsta reprimand.

Visst får man en känsla av att Uddén till och med betraktas som något av en modig hjältinna på Ekot? Som öppet vågar stå upp mot de “apokalyptiska zionisterna”? Därför kan hon till och med posera på bild med de mest hårdföra salafister utan att någon bryr sig. Undrar om samma mjuka silkesvantar skulle varit på om Uddén gjorde reklam för tex Aktiv klubb?

Vi går raskt vidare. Uddén skrev ihop med kollegan Johan Sommarström under Magda Gads upprop, också ett tydligt ställningstagande. Men den här kommunistiska och pro-islamistiska aktionen ansågs inte “kontroversiell” enligt Ekots chef Klas Wolf Watz. Ridå. Och även andra liknande politiska ställningstaganden till vänster från journalister har sällan lett till att personer stoppats från sina roller i public service-sammanhang när de senare medverkat där.

Det kommer mera. Kommer du ihåg Eric Saade och Eurovision/Mello? Ingen hos public service blev särskilt upprörd när Saade tog ställning för Palestina.

Vi har också Loreen som vädrat politiska åsikter om Israel och Mellanöstern, givetvis till israels nackdel. Sånt anses vara yttrandefrihet och personliga ställningstaganden, trots att hon samtidigt representerat ett SVT-arrangemang.

Sen har vi klimataktivismen. Flera public service-journalister har offentligt engagerat sig i klimatfrågor eller delat aktivistiska budskap i sociala medier.

Det leder inte till omplaceringar eller sändningsstopp.

Subscribe now

Samma när public services socialistiska kulturjournalister deltar i offentliga debatter om identitetspolitik, migration eller nationalism. Deras negativa syn på allt som inte är vänsterpolitik accepteras som en självklarhet. Här finns några profiler som sticker ut. Till exempel SR:s programledare Annika Lantz. Under 2018 gillade hon i sociala medier inlägg där SD beskrevs i starkt negativa ordalag. Då svarade Sveriges Radio att medarbetare har rätt till “privata åsikter” och att det avgörande är hur journalistiken i sändning ser ut. Några disciplinära åtgärder vidtogs inte. Surprise!

Liknande debacle uppstod kring SVT:s journalist Carolina Neurath, som också hon kastade skit på SD i sociala medier. Också då betonade SVT att journalister naturligtvis kan delta i samhällsdebatten, så länge de inte bryter mot kraven på saklighet i sitt journalistiska arbete... som om privata åsikter inte speglades professionellt?

I samband med massinvandringen 2015 såg vi liknande. Flera public service-journalister deltog i upprop, manifestationer och opinionsbildning för en mer “generös” migrationspolitik. Snyftpropaganda som liknar dagens lögnaktiga drev med “bebisutvisningar” syftade till att påverka folk att snällt foga sig i destruktiv samhällsutveckling. Redaktionsledningar svarade återkommande på kritik att journalister också är medborgare och har rätt att engagera sig i samhällsfrågor privat... Eländet fortsatte 2017 med det lika berömda som patetiska #vistårinteut - där naturligtvis även public services journalister och kulturpersonligheter skrev under det här batikhäxanstrukna uppropet för en ännu mer generös migrationspolitik. För personer med koppling till public service som deltog blev det absolut inga negativa konsekvenser.

Ja, listan kan göras lång. Men alla med fler än två hjärnceller ser tydligt hur public service i princip förklarat krig mot allt och alla som inte följer deras socialistiska, islamistvänliga agenda. Lydiga hantlangare är propagandister. Debatter som förs är skeva. Nyhetsrapporteringen stinker och cancel (cancer!)kulturen firar nya triumfer.

Vad göra? Enda rätta är att sparka propagandisterna till chefer och deras skyddade journalistkompisar, riva upp finansieringen av public service och starta om hela klabbet. I synnerhet nyhetsredaktionerna behöver sopas ut likt gammal smuts som alltför länge möglat i hörnen. Detta borde vara Tidöregeringens högsta prioritet.

Fri media. Swish 0733289122

Svenska folket verkar knappt ha ork att ta in en till halvkorrupt skandal. Man är trött och matt och less och vill försvinna in i tacofredag, Mello och vårens ankomst. Men jag får ingen ro i själen när jag tänker på det här och därför skriver jag om det. Återigen, så att det dokumenteras, så vi kan gå tillbaka och påminna oss den dagen det kommer att behövas. Så att alla korten ligger på bordet. För trots att det är övertydligt, allt sker i öppen dager, är det ändå nästan helt tyst om problemet. Nästan som om själva offentligheten gör frågan osynlig.

Share Katten mot strömmen – Katerina Janouch

Jag syftar på den svenska Mediemyndigheten som har enorm makt över svenska medier. Mediemyndigheten (som bildades när Myndigheten för press, radio och tv slogs ihop med Statens medieråd) fördelar statligt mediestöd, utfärdar sändningstillstånd för radio och tv, övervakar innehåll i svenska medier och är dessutom Sveriges länk till EU:s växande regelverk för digitala medier. I klarspråk: samma myndighet hanterar pengar, tillstånd och regler. Ändå blev det ingen större offentlig diskussion när posten gick till en person vars karriär nästan helt utspelat sig i den svenska säkerhets- och försvarsbyråkratin och som dessutom är Socialdemokrat. Något som är helt klart anmärkningsvärt med tanke på att Tidöregeringen ska föreställa “konservativ”. Hur är det ens möjligt att man sysslar med sånt självskadebeteende?

Den socialdemokratiska politruken Jan-Olof Lind är en klassisk toppbyråkrat som kommer direkt från den innersta kretsen av den svenska statsapparaten och har varit statssekreterare åt försvarsminister Peter Hultqvist (S). Han har också varit generaldirektör för Totalförsvarets forskningsinstitut och haft ledande roller inom Försvarets materielverk.

Han var generaldirektör på FOI när man ansåg att det var bra att pengar smugglades ut till Somalia via det så kallade hawala-systemet för att det fungerade som bistånd till skyddsvärda grupper. Att pengarna kom från bidragsbedrägerier, narkotikaförsäljning eller annan kriminell verksamhet ansågs inte problematiskt

Det betyder att den som i dag leder myndigheten som reglerar Sveriges medier varken är journalist, publicist eller särskilt insatt i frågor som rör press- och yttrandefrihet. Han är inte heller politiskt neutral. Tvärtom är en han en aktör i informationskriget. Och nu är det han som sitter på pengarna. Och även på makten att avgöra vilka medier som ska stöttas av staten och vilka som ska pekas ut som rent av farliga. Börjar du anar vart det här lutar? Nämligen åt att strypa fria medier. Att genom det misstänkliggöra oberoende röster. Samtidigt som de stora mainstreammedierna får allt mer pengar, makt och ohotad ställning som förmedlare av information till medborgarna.

Under Linds tid som chef för FOI publicerades en rad analyser om informationspåverkan, demokratins sårbarhet och informationsmiljöer i väst. Bland annat publicerades haveriet “Rutten demokrati” en rapport där bland annat jag pekades ut som en suspekt aktör bland fria medier. Utan att namnges, förstås. Men ändå. Staten satte sin stämpel på en oberoende journalist som något “demokratihotande”. Fria medier anklagades för att vara hot mot rikets säkerhet.

Att en person med den här bakgrunden nu fått ansvar för statens centrala mediereglering borde oroa varje människa som förstår vad pressfrihet betyder. Som generaldirektör är Lind bara en del av strukturen. Det verkligt intressanta är mediestödsnämnden – organet som avgör vilka medier som får statliga pengar.

Den utses av regeringen och består bland annat av:

· Anita Linder, tidigare kammarrättslagman (ordförande)

· Carl Heath, forskare

· Bengt Johansson, professor i journalistik

· Mart Ots, docent i företagsekonomi

· Yvonne Pernodd, europachef

· Ola Sigvardsson, tidigare medieombudsman

· Anna Körnung, journalist och tidigare chefredaktör

Det är alltså denna lilla krets, utsedd av regeringen, som beslutar vilka nyhetsmedier som ska få statliga miljoner.

Besluten går i praktiken inte att överklaga och sker inte heller demokratiskt, det vill säga att vi ska få ha något att säga till om. Det betyder att staten har en enorm makt i ett system där den finansierar medier, där den bestämmer vilka som får stöd och samtidigt reglerar sändningstillstånd.

Att allt det här sker bakom vår rygg borde också leda till ifrågasättande. Förändringarna sker i det fördolda. Under senare år har till exempel regelverket kring sändningstillstånd och mediestöd förändrats. Presstödet har ersatts av ett nytt mediestöd. Systemet har blivit mer behovsprövat. Myndighetens roll har stärkts. Det har inte skett genom dramatiska beslut som väckt stora rubriker utan genom administrativa reformer, EU-anpassningar och myndighetsbeslut. Och vi medborgare ska bara gilla läget när de här avgörande besluten fattas över våra huvuden.

Swebbtv där jag medverkar, och som tidigare fått presstöd, har efter Jan-Olof Linds inträde nekats presstöd, med hänvisning att det inte är en nyhetskanal.

Och Lind har i skymundan förändrat villkoren för sändningstillstånd – där NRJ nu förlorat detta och det istället gått till Aftonbladet. Som i sin tur tagit in en sakkunning från public service för att styra upp Aftonbladets Radio. Geggigt? Ja, så in i vassen!

Sverige har länge haft en mediepolitik där staten spelar en stor roll. Vi kan kalla den för “den svenska modellen”. Du tror vi lever i en demokrati? Nej du lilla vän. det är en illusion. Demokratur är vad det är. Där du får betala den propaganda som hjärntvättar dig till att svälja sånt som de stora mäktiga medieplattformarna torgför.

Public service finansieras via staten. Presstödet skapades av staten. Radio och tv-tillstånd regleras av staten.

Och så – bingo! Det är ett system som växte fram under decennier av socialdemokratiskt styre. Socialdemokraterna visste nämligen mycket väl att de måste kontrollera medierna och informationen. Så även om Sverige idag styrs av en icke- socialdemokratisk regering är strukturen i medielandskapet fortsatt ocialistisk. Grundmodellen är tydlig: Medielandskapet organiseras och styrs av staten. Jag skulle vilja kalla den för “djup”. Och nu är Jan-Olof Lind dess hitman.

När samma stat utser dem som delar ut pengarna till medierna och samtidigt placerar en karriärbyråkrat från försvarsapparaten i toppen av myndigheten borde fler protestera mot ett korrupt system där staten samtidigt

· finansierar journalistik

· avgör vilka medier som får pengar

· bestämmer vilka som får sändningstillstånd

· och gradvis stärker sitt inflytande över informationsmiljön

I ett land som gärna framhåller sin pressfrihet borde just den diskussionen vara självklar.

Men i Sverige råder störssta möjliga tystnad. Medan toppbyråkrater sitter och styr och ger fördelar till feta mediehus som Schibstedt, Bonniers och public service samtidigt som de försvårar för mindre aktörer och pekar ut individer som demokratihotande.

Det gör att vi fria, oberoende, uppstickande journalister och medier behövs mer än någonsin. Vi gör ofta det jobb som stora medier struntar i, eller inte vill ta i då det är obekvämt. Ni som inte nöjer er med mainstreammediernas plattform: tack för att ni finns och bryr er.

Fri media

Swish 0733289122

En viktig fråga som uteblir i debatten och som ingen mainstreamjournalist någonsin konfronteras med (och när de någon gång får frågan tackar de nej, troligen medvetna om att de saknar vettiga argument) är, varför mainstreamjournalisterna och de politiskt korrekta opinionsbildarna med näbbar och klor slåss för en ökad islamisering av Sverige? För det är det de gör med sitt idoga opinionsarbete där de förföljer, smutskastar och misstänkliggör dem som vägrar acceptera en islamisering av vårt land.

För att dokumentera samtidens vansinne och en dag plocka fram så vi kan minnas tillsammans, så radar jag upp dem här, de främsta islam- och mångkulturvurmarna som verkar rejält less på att leva i en sekulär demokrati och därför kämpar outtröttligt för att samhället ska bli mer islamototalitärt. Vi har bland de främsta: Niklas Orrenius på Dagens Nyheter:

Victor Malm på Expressen:

samt förstås islamvurmarna på Aftonbladet som blivit nästan en filial till Al-Jazeera eller någon annan islamistisk mediekanal, med Anders Lindberg och Jonna Sima i spetsen.

Märk väl att ingen av dessa personer är muslimer. De bor inte inte i mångkultur, de har inte konverterat till islam, inte vad jag vet i alla fall. Jag har en stark känsla av att ingen av dem på riktigt skulle vilja leva i ett samhälle som styrs av sharia. Och ändå kampanjar de likt nyttiga idioter för att möjliggöra en islamisering av Sverige. För att intala svenskarna att islams utbredning i Sverige inte är något att vara rädd för. Att vi tvärtom ska ta emot den med öppna armar. Och absolut inte kritisera det som pågår.

Varför jag skriver den här texten är för att jag anser att den här diskussionen saknas idag i våra medier, trots att frågan är otroligt viktig och avgörande för hur vårt samhälle ska se ut och fungera framöver. Det är nämligen väldigt mycket tack vare sådana medieröster som Orrenius och Lindberg som folk vaggas in i villfarelsen att ingen fara hotar och att vi bara ska acceptera det som pågår. Att vi bara ska rätta in oss i ledet och tycka att det är bra att religiöst förtryck och diskriminering får ta en allt större plats i vårt land.

För islamiseringen flyttar fram sina positioner och normaliseras allt mer. Socialdemokraterna i Malmö har till exempel inga problem att göra reklam för ett event på självaste Kvinnodagen 8 mars med en stiliserad bild av en kvinna i hijab.

Vänsterpartiet har inga problem att ha könsseparata politiska möten där kvinnor och män sitter åtskilda, gissningsvis utifrån en muslimsk syn på att könen bör hållas separerade.

Vi ser hur politiker slår knut på sig själva för att signalera hur viktig den muslimska fastan Ramadan är.

och svenska företag som IKEA gör allt de kan för att implementera muslimska högtider som något “svenskt”. Den som ifrågasätter, stämplas som islamofob.

Det blir väldigt märkligt allting när jag samtidigt ser vad som pågår i Iran, där samhället aktivt de-islamiseras, alltså en motsats till det som pågår här i Sverige, som tvärtom islamiseras. Här delas nya bygglov till moskéer ut till höger och vänster, till exempel till den salafistiska rörelsen som nu förvärvat en fastighet på Frösön i Östersund där man också ska ha “ungdomsverksamhet” vilket betyder ett dawacenter där barn ska uppfostras i “en sund islamisk tro”. Den som är intresserad kan lära av Ayaan Hirsi Ali som till och med skrivit en bok om vad detta innebär, den finns att hitta här.

Allt detta sker medan folket i Iran river och bränner ner moskéer, kastar slöjor och skanderar död åt mullorna. Den här de-islamiseringen sprider sig också till andra delar av den muslimska världen, bland annat till Afghanistan och Pakistan, där många också är trötta på att leva i sharias skräckvälde.

Men alltså inte här, i vårt påstått demokratiska, snälla, och riktigt dum-naiva Sverige. Här tävlar politiker och opinionsbildare i att öppna dörrarna för mer islamisering, för en acceptans av värderingar som är helt oförenliga med jämställdhet och demokrati och där oliktänkande riskerar svåra konsekvenser om man utmanar en lära som predikar död åt dem som vägrar underkasta sig. Kritiker kan också dras inför domstol för gummipararagrafen “hets mot folkgrupp” om man på olika sätt opponerar sig mot den här utvecklingen. Ord, satir, kritik, allt kan malas ner till denna så kallade “hets” – där islamisterna själva dock inte riskerar motsvarande när de uttrycker blodtörst och hat mot folkgrupper de anser vara mindre värda. Ja, vi har ju sett detta i flera år nu, hur vårt samhälle tolererar vissa hatiska uttryck ­om de yttras av “skyddsvärda” grupper... ni vet vilka jag syftar på.

Vi lever i en tokig tid. Mainstreamjournalisterna sitter på stora plattformar och smutskastar dem som varnar för en ökande islamisering. I krönikor och opinionstexter torgför de politiskt korrekta åsikter och skyddar på det sättet odemokratiska krafter som vill förändra vårt samhälle i grunden. Jag undrar återigen, varför? Livet kommer ju bli en mardröm för Jonna Sima som är kvinna, men även för hennes manliga kollegor Niklas Orrenius, Anders Lindbergs och Viktor Malm, även om de som män kommer åtnjuta en rad privilegier… mindre kul blir det för deras kvinnliga och kanske icke heterosexuella släktingar. Vill Anders och Niklas och Viktor att deras döttrar ska växa upp som andra klassens medborgare i kalifatet Sverige? Vill de att kvinnorna en dag ska tvingas skyla sitt hår med hijab, enligt sharia, kanske förföljas av en moralpolis som kräver att kvinnan måste klä sig mer sedesamt? Vad vi bevittnar i våra medier nu är ett självskadebeteende jag inte sett motstycke till. Allt för att försvara en islamisering av Sverige. Och väldigt få lyfter den här frågan.

Därför behövs vi i de fria, oberoende medierna. Vi som inte längre har något att förlora. Vi som länge varnat för det här trots att det kostat oss mycket. Men som ändå står kvar, trots att de statligt stöttade medierna och public service alla tillsammans beter sig som ett politiskt parti valåret 2026, helt och hållet på islams sida. Mot jämställdhet, frihet och sunt förnuft.

De gör allt i sin makt för att tysta röster som sätter sig upp mot vansinnet.

Jag kämpar på. Häng med du också. Följ mig här på Substack, dela mina och andra fria opinionsbildares texter, sprid en annan bild av verkligheten än den som vårt förljugna public service ständigt försöker trycka ner i folks hals. Utan ert stöd skulle jag inte orka, men jag tar en dag i taget. Vi kör, ända in i kaklet.

Fri media. Swish 0733289122

I assume you have never heard of the French women’s organization Collectif Némésis (the name is taken directly from the goddess of vengeance – which already says a lot!). I hadn’t either, until the fatal assault of 23-year-old student Quentin Deranque, who on Saturday, February 14 tried to protect the girls during a demonstration when an aggressive mob of left-wing extremist Antifa activists attacked them. Quentin was beaten so badly that he later died from his injuries, and nine people have now been arrested for their involvement in the assault, which was also captured on film. Through Quentin’s tragic death, Collectif Némésis suddenly appeared on many people’s radar.

Collectif Némésis is a group of angry, unruly young women who raise issues that are not very comfortable for the establishment, as they openly defy the left-liberal narrative, and therefore they are ignored.

“We started with absolutely no support, no one on the right even knew who we were, and some of the activists had to leave their jobs,” the founder Alice Cordier told AFP last year, adding that the collective received no subsidies.

Swedish mainstream media will of course not pretend this organization exists. Alternatively, they will soon describe it as “far-right.”

Yes, Collectif Némésis is a veritable slap in the face of the politically correct, left-feminized establishment. And they are needed. These girls are the real women’s fighters of our time. They dare to go against the current. They raise issues that truly sting. They are not as miswired as the brainwashed preschool teachers at Dagens Nyheter or the timid church ladies at SVT and SR.

“Feminism has for decades been the domain of the left, and the left does not realize that there are now new factors to take into account, particularly regarding migration,” continues Alice Cordier.

The women in Collectif Némésis are tough. They speak the truth even when the price is high and the establishment turns against them. Because it is not comfortable or pleasant to protest against mass immigration, Islamization, and policies that have turned Europe into a hell where women are sacrificed on the altar of multiculturalism.

The media are of course partly responsible for the situation we are in, continuing to force-feed the population with distorted and misleading reporting. Today it has gone so far that only certain selected feminists are given space in establishment media, and young girls are indoctrinated into believing these are the norm to emulate. Either left-wing activists like Greta Thunberg are uncritically elevated as role models regardless of which extremist organizations they support, or the focus is on curated influencers whose biggest concern is whether their next paid collaboration will go through.

Share Katten mot strömmen – Katerina Janouch

Mainstream media love to showcase hypocritical left-feminists and their agenda: that mass immigration and multiculturalism are desirable, that the climate is in a state of emergency, that criminals need cinnamon buns and a warm embrace after executing someone with a bullet to the head, that trans activism must be treated as the most important issue of our time, and that even men who pretend to be women can give birth. At the same time they claim that forced veiling and increasingly aggressive Islamization are good for a modern society and pose no problem to Western women’s freedom.

No alternatives are offered in this echo chamber of distorted opinions. Girls and women who think differently are cancelled from the public conversation as if they were suspicious or crazy, and are then relegated to alternative media. They are portrayed as cold-hearted, ridiculed, and questioned by the establishment.

Collectif Némésis gives all of that the middle finger. The confused ideas promoted by the left’s lackeys – which are in fact the greatest threat to women’s freedom – have no place here. And that is liberating.

Background

Collectif Némésis was founded in France in 2019 by a young activist using a pseudonym, 28-year-old Alice Cordier, presumably because it is too dangerous to act under her real name. The group has since established itself in France and, to a lesser extent, in Switzerland and Belgium. It is relatively small, with an estimated 100 to 300 members, of whom a core group of a few dozen women drives the work. Members are mainly between 18 and 30 years old. At the same time, the movement has a much larger digital reach, with tens of thousands of followers on social media.

Because today’s modern information war is largely fought on social media. And it is through social media that one can reach and influence especially young people. On X, CN has over 120,000 followers, and over 100,000 on Instagram.

Collectif Némésis represents a new feminism, a far healthier ideology than the stale old kind tainted by Islamist appeasement and hostility toward the nuclear family. This new, perhaps sixth-wave feminism differs clearly from the one dominating Western European media and institutions. I would argue that CN is what feminism was originally meant to be: a justified struggle against injustice and oppression that strengthens women without automatically turning into a war against men – with whom we should instead stand together today against forces trying to destroy everything worth living for in a free society, such as freedom of speech and freedom from religious oppression.

In other words, everything that is destroying our societies and that women suffer most from, as our freedom is increasingly restricted due to an influx of dysfunctional cultures that are spreading and attempting to dominate our previously safe societies.

Of course mainstream media hate CN. They want to highlight how women of all ages are subjected to unprovoked violence, new forms of sexual assault, lack of safety in public spaces, and the role of cultural norms in women’s security. A central part of their message is the link between women’s vulnerability and migration, especially from non-European countries – something our politicians prefer to ignore.

Because CN makes this connection openly and unapologetically, the organization is described as “controversial.” Despite statistics and facts supporting their claims, they are questioned and smeared, just like all movements that defend nation states and common sense. The politically correct crowd labels them with the term “femonationalism” and seems shocked that feminist arguments are used in a nationalist or migration-critical context.

They are dismissed as identitarian, far-right, and Islamophobic – the usual rhetoric whenever something challenges the left-leaning globalist agenda. Several established feminist organizations in France have of course distanced themselves. And it is striking that the reaction often consists not only of criticism but also silence and marginalization. Instead of engaging with the issues raised, parts of the public debate simply try to ignore or silence them.

Cancel culture is alive and well, and CN firmly steps outside the European “opinion corridor.”

Personally, I can only say: Hallelujah. Finally a group of young women who seem to understand what truly threatens women in the West, and who stand firm against a destructive establishment.

We must ask ourselves: Which women’s voices are considered legitimate, and which are considered misguided, dangerous, or unworthy of being heard?

I myself, and for example The Swedish anti-sharia networkKvinnokraft 4.0, are not considered worthy of serious attention by the left-leaning establishment. Those of us who highlight how badly women suffer in a society that is being Islamized – where individuals with medieval patriarchal values believe they have the right to control women’s lives – are targeted by the left’s megaphones such as Swedish Radio, SVT, Aftonbladet, Dagens ETC, Flamman, and Expo.

For nearly ten years I have stood up for girls and women, fighting to keep Sweden a country where we can live safely instead of being subjected to gang rapes, assaults, and violence that follows in the wake of the demographic changes our country is undergoing.

Already in 2017–2018 I wrote about the women’s appeal #120dB, which gathered testimonies from girls and women subjected to sexual assaults in public spaces, festivals, asylum-related environments, and across Europe. The name symbolized the volume of an alarm – a cry for help that cannot be ignored. The testimonies were concrete and painful. Even then, Europe’s daughters said they were under attack. Yet the appeal did not receive the same unanimous support as the diluted #MeToo and its many spin-offs. The reactions were divided, sometimes dismissive. There was a clear tension between women’s experiences and the dominant political narrative. It was not acceptable to speak about immigrant violence against Europe’s daughters – and it still is not.

Nearly ten years have passed, and the situation is even worse. The elephant in the room – mass immigration and men from cultures that treat women as less than animals – remains. And the establishment is terrified of being accused of racism if these factors are discussed.

Who gets to decide which experiences are given space, and which are deemed politically inconvenient?

Collectif Némésis is not just an organization, but a symptom of a broader shift in the European conversation about gender, migration, and culture. The fact that a small movement can achieve large reach through social media shows how parallel public spheres are emerging. Issues ignored by mainstream media become major topics online.

Of course one can criticize Collectif Némésis ideologically or politically. But ignoring them, or dismissing the experiences they refer to, undermines trust in public discourse and reinforces the sense that some women’s experiences matter less than others.

At its core, this is about feminism’s fundamental purpose: to make visible women’s experiences of violence and insecurity. If that mission is constrained by ideology, feminism becomes dishonest and irrelevant.

Collectif Némésis points to a crack in the conversation about women’s safety in Europe – a crack involving equality, migration, and cultural norms. It will not disappear through silence.

The question is what it says about our public discourse that some women feel their experiences have no place – that it is considered shameful or racist to speak about the consequences of mass immigration and political cowardice.

This is something every woman who calls herself a feminist must think about.

Collectif Némésis are the real modern women’s fighters. I wish that all sensible women would unite and protest against mass immigration and Islamization. Then I might even consider calling myself a feminist again.

Jag antar att du aldrig hört talas om den franska kvinnoorganisationen Collectif Némésis (namnet är direkt taget från hämndens gudinna, bara en sån sak!). Det hade inte jag heller innan dödsmisshandeln av den 23-årige studenten Quentin Deranque, som lördagen den 14 februari försökte skydda tjejerna under en demonstration när en aggressiv mobb vänsterextrema Antifa-aktivister gick till attack mot dem. Quentin blev så illa misshandlad att han avled av sina skador och nu har nio personer häktats för inblandningen i misshandeln, som också fångats på film. Men Collectif Némésis hamnade genom Quentins tragiska död på mångas radar.

Collectif Némésis är en grupp arga, bråkiga tjejer som lyfter frågor som inte är särskilt bekväma för etablissemanget då de öppet trotsar det vänsterliberala narrativet och därför osynliggörs de.

– Vi startade utan något som helst stöd, ingen på högersidan kände till oss, och några av aktivisterna var tvungna att lämna sina arbeten, sa grundaren till AFP förra året, och uppgav då att kollektivet inte fick några bidrag.

Svenska mainstreammedier försöker naturligtvis inte låtsas om den här organisationen. Alternativt kommer de att inom kort beskrivas som “högerextrema”.

Ja, Colléctif Némésis är en veritabel käftsmäll i det politiskt korrekta, vänsterfeminiserade etablissemanget. Och som de behövs. De här tjejerna är vår tids riktiga kvinnokämpar. De vågar gå mot strömmen. De lyfter frågor som verkligen skaver. Dessa är inte lika felnavlade i huvudet som de hjärntvättade förskolefröknarna på Dagens Nyheter eller de ängsliga kyrktanterna på SVT och SR.

– Feminismen har under årtionden varit vänsterns domän, och vänstern inser inte att det i dag finns nya faktorer att ta hänsyn till, särskilt när det gäller migrationsfrågan, säger Alice Cordier vidare.

Brudarna i CN är hårdingar som säger som det är även när priset blir högt och de får etablissemanget mot sig. För det är inte särskilt bekvämt eller trevligt att protestera mot massinvandring, islamisering och politik som förvandlat Europa till ett helvete där kvinnor offras på mångkulturens altare.

Medierna är självklart skyldiga till att vi står här, som fortsätter att korvstoppa befolkningen med sin förljugna och vinklade rapportering. I dag är det så illa att bara vissa väl utvalda feminister ges plats i etablissemangets medier och unga tjejer indoktrineras därigenom att tro att det är dessa som är en naturlig norm att ta efter. Antingen hyllas vänsteraktivister som Greta Thunberg som okritiskt lyfts fram som bra förebilder oavsett vilka rasistiska organisationer hon än vurmar för. Eller så handlar det om tillrättalagda influencers vars största bekymmer är huruvida nästa betalda samarbete kommer att bli av. Mainstreammedierna älskar att visa upp hycklande vänsterfeminister och deras agenda, som går ut på att massinvandring och mångkultur är något att eftersträva, att klimatet är i nödläge, att kriminella behöver kanelbullar och en varm famn att gråta ut i efter att de avrättat någon med ett skott i huvudet och att transaktivism är något vi alla måste betrakta som livets viktigaste spörsmål och att även män som lajvar kvinnor kan föda barn. Samt i samma andetag att slöjtvång och en allt snabbare, aggressiv islamisering är bra för ett modernt samhälle och absolut inget problem för västerländska kvinnors frihet. Några alternativ i denna ekokammare av förvridna åsikter ges sällan. Tjejer och kvinnor som tycker annorlunda cancelleras från det offentliga samtalet som om de vore suspekta och tokiga och får därefter hålla till i fria medier. De framställs som hårdhjärtade och hängs gärna ut av etablissemanget, hånas och ifrågasätts.

Collectif Némésis ger ett långfinger åt allt sådant. De förvirrade idéerna som torgförs av vänsterns lakejer och som i själva verket är det största hotet mot kvinnors frihet hör absolut inte hemma här. Och det är så befriande.

Share

Kort bakgrund:

Collectif Némésis bildades i Frankrike 2019 av en ung aktivist som valt att använda en pseudonym, 28-åriga Alice Cordier, gissningsvis för att det är för farligt att agera i sitt riktiga namn. Gruppen har sedan dess etablerat sig i Frankrike och i mindre skala i Schweiz och Belgien. Den är relativt liten i absoluta tal, med uppskattningsvis mellan 100 och 300 medlemmar, varav en aktiv kärna på några tiotal kvinnor driver verksamheten. Medlemmarna är huvudsakligen mellan 18 och 30 år. Samtidigt har rörelsen en betydligt större digital räckvidd, med tiotusentals följare i sociala medier.

För det är på sociala medier mycket av dagens moderna informationskrig förs. Och det är genom sociala medier man når ut och kan påverka hur framför allt unga människor tänker. På X har CN över 120 000 följare – och över 100 000 på Instagram.

Collectif Némésis står för en nyfeminism, en långt sundare ideologi än den mossiga, unkna gamla sorten, anstruken av islamistkramare och hat mot kärnfamiljen. Den här nya, kanske sjätte vågens feminism skiljer sig tydligt från den som dominerar i västeuropeiska medier och institutioner. Jag vill påstå att CN är det som feminismen var menad att vara ursprungligen. En berättigad kamp mot orättvisor och förtryck som skulle stärka kvinnor men som inte per automatik innebar ett krig mot män, med vilka man hellre skulle stå tillsammans med – idag mot krafter som försöker förstöra allt det som är värt att leva för i ett fritt samhälle. Som till exempel yttrandefrihet och frihet från religiöst förtryck.

Det vill säga, allt det som förstör våra samhällen och som kvinnor drabbas hårdast av då vår frihet beskärs allt mer som en följd av en tillströmning av dysfunktionella kulturer som i allt större omfattning brer ut sig och försöker dominera våra tidigare trygga samhällen.

Såklart att mainstreammedierna avskyr CN. De vill rikta ljuset på hur kvinnor i alla åldrar utsätts för oprovocerat våld i samhället, nya former av sexuella övergrepp, trygghet i det offentliga rummet och kulturella normers betydelse för kvinnors säkerhet. En central del av budskapet är kopplingen mellan kvinnors utsatthet och migration, särskilt från icke-europeiska länder. Det, som våra politiker helst vill blunda för. Just att CN gör den här kopplingen tydligt och utan att hymla gör att organisationen beskrivs som “kontroversiell”. Trots statistik, trots all fakta som bekräftar det de säger, ifrågasätts de ändå och brunmålas, precis som alla rörelser som står upp för nationalstater och sunt förnuft. PK-folket beskriver den här kvinnorörelsen med begreppet “femonationalism”, och verkar chockade över att feministiska argument används i en nationalistisk eller migrationskritisk kontext. Vidare avfärdas CN som identitära, högerextrema och islamofobiska, det gamla vanliga tugget när något uppenbart går mot den vänstervridna, globalistiska agendan.. Flera etablerade feministiska organisationer i Frankrike har naturligtvis tagit avstånd. Och det är slående att reaktionen ofta inte bara består i kritik, utan också i en form av tystnad eller marginalisering. I stället för att öppet bemöta de frågor som gruppen lyfter, tenderar delar av det offentliga samtalet att avfärda eller osynliggöra dem. Cancelkulturen lever och frodas och CN kliver bestämt utanför den europeiska Åsiktskorridoren.

Själv säger jag bara: Halleluja! Äntligen en grupp unga tjejer som verkar ha fattat vad som verkligen hotar oss kvinnor i väst. Och som står på sig mot ett destruktivt etablissemang som motarbetar dem.

Här behöver vi fråga oss: Vilka kvinnors röster anses legitima, och vilka anses vara felriktade, farliga eller ovärdiga att lyssna på? Jag själv, och till exempel Kvinnokraft 4.0, anses av det vänsterblivna etablissemanget inte vara värda att ta på allvar. Vi som uppmärksammar hur illa kvinnor far i ett samhälle som islamiseras och där individer med medeltida patriarkala värderingar tycker de har rätt att påverka och hindra kvinnor från att leva fritt och jämställt, blir drevade mot av vänsterns megafoner som Sveriges Radio, SVT, Aftonbladet, Dagens ETC, Flamman och Expo. Vi som inte ordnar in oss i ledet och accepterar ett ökat kvinnoförtryck där vi dessutom reduceras till ett attribut som män kan dra på sig när det passar dem så vi degraderas till livmoderbärare eller födande förälder, där vår kvinnlighet kan approprieras hur som helst av män.

Jag har länge stått upp för tjejer och kvinnor, i snart tio år har jag kämpat för att Sverige ska förbli ett land där vi kan leva tryggt istället för att utsättas för gruppvåldtäkter, våldtäkter i äldreomsorgen när vi blir gamla, gruppvåldtäkter och misshandel för att vi betraktas som villebråd, och allt annat som följer av de demografiska förändringar vårt land befinner sig i.

Redan 2017-2018 skrev jag om kvinnouppropet #120dB som samlade vittnesmål från unga tjejer och kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp i offentliga miljöer, på festivaler, i asylrelaterade sammanhang och i olika europeiska kontexter. Namnet syftade symboliskt på ljudnivån hos ett larm, ett rop på hjälp som inte går att ignorera. Vittnesmålen i #120dB var konkreta och smärtsamma. Redan då sa Europas döttrar att de var under attack. Unga kvinnor talade rätt in i kameran. De blev mördade i terror, meningslöst våld. De var Ebba, Maria, Mia. Våldtagna i Kandel. Rotterdam. Malmö. Ändå möttes uppropet inte med samma unisona stöd som tex det urvattnade #MeToo och alla dess spinoffer. Reaktionerna blev splittrade, stundtals avvisande. Det uppstod en påtaglig spänning mellan kvinnors erfarenheter och det politiska narrativ som dominerade samtalet. Det var inte ok att tala om utlänningars våld mot Europas döttrar. det är det fortfarande inte.

Snart tio år har gått och det är nu ännu mer åt helvete. För vi har fortsatt den stora elefanten i rummet som heter massinvandring och män från kulturer som behandlar kvinnor sämre än djur. Och ett etablissemang som är i skräck för att rasistkortet ska användas när de här faktorerna läggs på bordet. Gruppvåldtäkter utförs främst av utomeuropeiska invandrare. Liksom våldtäkter i äldreomsorgen. Hedersmord är allt vanligare. 87 flickor könsstympade bara i Västerås. Men de här kvinnornas berättelser passar inte in i den ideologiska kartan. När det handlar om konsekvenserna av massinvandring och islamisering försvinner solidariteten ut genom fönstret.

Vem ska få avgöra vilka erfarenheter som ska ges utrymme, och vilka som ska betraktas som politiskt besvärliga? Collectif Némésis är i det perspektivet inte bara en enskild organisation, utan ett symptom på en bredare förskjutning i det europeiska samtalet om kön, migration och kultur. Att rörelsen trots sitt begränsade medlemsantal kan få stor spridning i sociala medier visar hur nya kanaler skapar parallella offentligheter. Frågor som i etablerade medier försöker tiga ihjäl blir stora snackisar i digitala forum.

Visst kan man – om man vill! – kritisera Collectif Némésis ideologiskt, politiskt eller retoriskt. Men att ignorera att de finns, eller att avfärda de erfarenheter de hänvisar till, är något annat. Sånt underminerar tilliten till det offentliga samtalet och förstärka känslan av att vissa kvinnors erfarenheter väger mindre än andras.

I grunden handlar detta om feminismens kärnfråga: att synliggöra kvinnors erfarenheter av våld, utsatthet och otrygghet. Om den ambitionen begränsas av ideologiska ramar och om vissa erfarenheter anses för politiskt besvärliga för att lyftas så blir feminismen lika förljugen som irrelevant.

Collectif Némésis pekar på en spricka i samtalet om kvinnors trygghet i Europa. En spricka som rör relationen mellan jämställdhet, migration och kulturella normer. Det här kommer inte att försvinna genom att etablissemanget försöker tiga ihjäl frågan. Vad säger det om vårt offentliga samtal att en del kvinnor upplever att deras erfarenheter inte får ta plats? Att det är skamligt, rasistiskt eller främlingsfientligt att vittna om hur massinvandringens konsekvenser och politikers feghet drabbat dem? Att vi vill ha ett tryggt land utan småbarn i slöjor och balkongflickor som normaliserats som ett naturligt inslag i förorternas traditioner?

Det här är någonting varenda kvinna som kallar sig feminist måste fundera på. Collectif Némésis är de verkliga, moderna kvinnokämparna. Jag önskar att alla sunda kvinnor gick samman och för vår egen skull protesterade mot massinvandring och islamisering av vårt land. Då skulle jag till och med åter kunna tänka mig att börja kalla mig för feminist igen.

Fri media. Här får du läsa sånt som mainstreammedier vill dölja.

Swish 0733289122

Jag publicerade denna intervju på min dåvarande webbsida Katerina Magasin den 18 juli 2017. Jag tänker att den tål att påminna om då den idag snart nio år senare känns kusligt profetisk, också då debatten om polismyndighetens fortsatta förfall inte är särskilt levande eller aktuell. Men polismyndigheten är dessvärre än idag 2026 fortsatt dysfunktionell, numera också än mer feminiserad, med överskott av chefer och fortsatt underskott av poliser i yttre tjänst. Svårartade plågor av vänskapskorruption och samtidigt ointresse för att ta itu med problemlösning paras fortsatt med byråkrati och satsningar på allt annat än det som är polisens huvudsyssla: Att garantera medborgarnas säkerhet och lösa brott.

“Våldsmonopolet är farligt försvagat” sa “Anders” som 2017 sa upp sig efter att i elva år arbetat som polis i Stockholm. Då, 2017, var situationen drastisk, då ungefär 10 poliser i månaden slutade, vilket motsvarade ungefär en polis som sa tack och adjö var tredje dag.

2026 är avgångstakten klart lägre (cirka 40 poliser slutar per år), men Stockholm har fortfarande polisbrist och halkar efter resten av landet…Så, huvudstaden sticker fortfarande ut negativt. Trots att antalet poliser i Sverige totalt ökar (över 25 000 poliser 2026 och växande kår) …så är Stockholm den enda region där polistätheten inte ökat på tio år. Regionen har till och med haft färre poliser än tidigare år och saknar över 1 000 poliser för att nå uppsatta mål.

Och grundproblemet i Stockholm kvarstår: Svårare arbetsmiljö, högre levnadskostnader och löner som inte kompenserar för Stockholm gör att många inte vill stanna eller flytta dit. Dessutom, tillväxten i Stockholm består i hög grad av civilanställda, inte av utbildade poliser i yttre tjänst.

Därmed är min artikel från 2017 alltjämt aktuell. Poliserna i yttre tjänst är allt färre. Därför stämde jag träff med “Anders” som egentligen hette något annat för att höra hans egen berättelse om varför han lämnat ifrån sig polisbrickan. För att ta in en bit av den verklighet som många poliser i yttre tjänst lever med, en situation som gör att de lämnar sitt uppdrag.

Vi sågs på polishögskolan i Sörentorp, där Anders började utbilda sig till polis 2004. Det var en skön sommarmåndag 2017, solen sken, himlen var blå och den lugna omgivningen såg ut som svensk sommargrönska alltid gjort så här i mitten på juli. Polishögskolan skylten bara som ett minne, allt folktomt och lugnt, gräsmattorna prydligt nyklippta. Sedan 2015 är utbildningen förlagd till Södertörn… Även om Sörentorp finns kvar för vidareutbildning.

Subscribe now

Han kommer mig till mötes, snaggad och med solglasögon, en vältränad man i fyrtioårsåldern. Jag förvånas över att vem som helst kan promenera in här och han håller med, säger att fler reagerat på just det. Det slår mig att det måste vara lite vemodigt för honom. För mer än tretton år sen befann han sig här fylld med drömmar och förhoppningar om att göra nytta. Nu konstaterar han torrt att yrkeslivet tagit en annan vändning. I höst börjar han utbilda sig till kiropraktor. Det är genom sociala medier vi har fått kontakt. Han vill vara anonym trots att han sagt upp sig. Jag säger att det är okej. Sedan får jag en sightseeing av det forna regementsområdet.

Vi passerar skjutbanor och rundar sedan en kontorsbyggnad som fått smeknamnet ”Pentagon”. Fortsätter mot sekelskiftesvillan Skönstorp, som tidigare använts som övningshus tills man insåg att byggnaden hade kulturvärde och renoverade den istället. Sedan får jag en titt på övningsstaden som byggts upp en möjlighet att praktisera i så verklighetstrogen miljö som möjligt. Det är lustigt att vandra på Polisvägen och Krimstigen.

Övningsstaden där man kan träna sig på lägenhetsinbrott, misshandel, rån och annat polisiärt arbete.

– Tyvärr har kraven på dem som söker utbildningen sänkts, säger Anders. Samtidigt som samhället hårdnat.

Redan här är det tydligt att det är en ekvation som inte går ihop. Men det här samtalet ska inte handla om blivande poliser. Det handlar om en polis som inte längre är kvar i sin tjänst.

– Jag var otroligt stolt när jag satt där i Blå Hallen i maj 2006, jag såg aldrig att min framtid skulle bli så här. Att jag skulle vilja sluta. Men när man kommer till en punkt då man känner att man inte tror på det man gör längre, när man påtalat alla fel men de går ändå inte att reda ut, då återstår inget annat än att säga upp sig och förklara varför saker och ting inte fungerar. Det är så mycket som är galet just nu. En kollega sammanfattade det hela med en mening jag tänkt på många gånger sen dess: ”Allt vi gör är på låtsas”. Det låter bedrövligt, men det är så jag uppfattar vår myndighet nu.

Vi slår oss ner på en bänk och jag startar min ljudinspelning.

Berätta din historia, ber jag.

– Jag har varit mestadels i Stockholm. Jag började 2004, två år här och ett halvår som aspirant, sedan blir man polisassistent om man klarar allt det där. För ungefär en månad sedan lämnade jag in min bricka.

Vad sa dina chefer då?

– De högre cheferna sa absolut ingenting. Min närmaste chef brydde sig absolut och sa att det var synd och hej och hå, men myndigheten i sig bryr sig inte ett dugg. Du är bara en siffra, varken mer eller mindre.

Varför sa du upp dig, berätta? Vad var det som fick dig att fatta beslutet att sluta jobba som polis?

– Det som till slut hände var att jag inte tror på mitt uppdrag längre. Vi löser inte uppgiften som den är satt att vara. Polisen ska egentligen förebygga brott. Vi ska se till att rätt person blir gripen och lagförd för det. Men det är inte längre fokus, inte heller målsägande. Självklart finns det poliser som ser det så, men myndigheten i sig bryr sig bara om att skapa statistik som ser bra ut, en grön stapel. Vad stapeln sen består i spelar inte så stor roll. Det kan vara till exempel att ett antal förundersökningsprotokoll ska vara gjorda. Vad det faktiskt betyder är ointressant.

Kände du en frustration i ditt jobb? Kan du ge några exempel på händelser som gjorde att du blev uppgiven?

– Ett exempel är att man sätter oss som är utbildade på förstärkningsvapnet MP5 på helt andra uppgifter. När terrorhotet höjdes flög man istället in folk från Norrland som inte hittar i Stockholm. Det finns inget långsiktigt tänk, ingen långsiktighet i någonting. I och med den här höjningen av terrorhotet, om behovet av förstärkningsvapen finns nu, då tänker man, hur blir det om fem år? Ska alla kunna det här eller hur ska vi ha det? Men det finns ingen planering, och det skapar en otrolig stress. Att det har gått så bra som det har gjort har med tur att göra, vill jag påstå. Det finns jätteskickliga poliser som fortfarande orkar och kämpar och sliter, de är stora hjältar, men att myndigheten lyckas med något är rena turen.

När tycker du att det började gå snett? När upplevde du en radikal försämring? När du var nyutexaminerad måste du ändå ha känt något slags hopp och framtidstro?

– Absolut! Jag tyckte det var ett fantastiskt jobb första åren. Men 2008 kom ett nytt avtal för poliser, ATA08, som innebar otroliga försämringar för oss i yttre tjänst. Nattpassen blev mindre värda, OB:t blev lägre, ersättningen för när du jobbade högtider sänktes. Det här ledde till en extrem flykt från ordningsavdelningarna. Det tror jag var startskottet för krisen.

Så det är inget teamwork?

– Nej. Det var det från början. Laget som löste en uppgift. Nu har jag en känsla av att det är egot som styr. Många som blir befäl idag blir det på grund av lönen, och kanske inte för att de vill leda och fördela och vågar stå för gruppens bästa. Viljan är att själv ha det bra. Istället för att gruppen har det bra. Det sätter spår, efter år och över tid. Har man jobbat en stund så kan man räkna ut vem som ska få vilken tjänst, det är väldigt förutsägbart. Den som opponerar sig däremot, stoppas från vidare karriär. Tystandskulturen är utbredd, du blir inte ens kallad till intervju trots att du är meriterad.

Du är militär i grunden. Hur ser du på Sveriges beredskap generellt, det här med att polisen blir så försvagad, vad innebär det för Sverige?

– Polisen har ju våldsmonopolet. Om det försvagas så försvagas ju all sån beredskap, det gör det.

Hur skulle du vilja beskriva polisens våldsmonopol idag?

– Oj… (tystnad) Som jättesvagt. Farligt försvagat. Alltså vi har ju områden som vi har tappat, det säger en hel del anser jag, där andra har tagit över, krafter som inte alls är demokratiska, och det är ju en katastrof. Om man sa no go-zoner för en tid sedan så vart man ju utpekad som galen eller ond. Nu säger till och med ledningen det, och det betyder att man direkt underkänner sig själv. Det finns många som jobbar och sliter och som är hjältar, men om man bara tar och utvärderar sig själv och tittar, så ser man hur mycket som inte fungerar. Ta Stockholm och Sergels Torg som exempel. Där säljs narkotika, det vet alla. Det har ju även polisen vetat om såklart. Och i åratal så har ju grupper jobbat heltid mot det här. Men är knarket borta då? Nej, det är det inte. Då måste man börja utvärdera, gör vi rätt? Vi behöver inte göra samma experiment tusen gånger. Är det fel så måste man laga det, såklart. Men så görs inte. Och det tycker jag är jättetragiskt.

Vad görs då?

– Det man gör är att man saboterar polisens funktion inifrån. När en grupp väl börjar fungera, min erfarenhet i alla fall, så slits den isär eller sätts på andra saker. Vi har till exempel poliser som är jätteintresserade av att jobba mot narkotika, de är jätteduktiga på det där, men man är inte lyhörd och bollar godtyckligt med deras kompetens. De kan lika gärna få pyssla med att jobba mot inbrott eller trafikutredningar i en månad, vad som helst kan hända för det måste hjälpas här och nu… När jag var på krim hade vi något som skämtsamt kallades Jakten på röd oktober. Om staplarna var röda i oktober så måste de åtminstone vara gröna i december. Då tog man in folk för att göra förundersökningsprotokoll så att det blev en grön stapel… Om den betydde något spelade inte så stor roll. Bara du fick upp den där stapeln till grönt så du kunde säga, titta det går bra! Detta sker på bekostnad av att man till exempel tar bort den här gruppen som jobbade uteslutande mot inbrott, eller uteslutande mot narkotika eller mot fickstölder. Att tvingas göra sånt man inte är motiverad till kan göra den bäste både bitter och trött.

Du ger verkligen en negativ bild. Vad ska man göra då?

– Tyvärr tror jag inte det hjälper om vår inkompetente rikspolischef slutar idag, för det står tusentals såna som han på kö för hans tjänst. Där tränger man sig inte. Ska det bli förändring måste både han och de där andra försvinna. Och det ser jag inte som rimligt att det kommer att ske. Så just nu så… ja, jag har ingen aning om hur man ska lösa problemen. Skapa en ny myndighet med folk som faktiskt gör nytta? Dan Eliasson är inte polis, vad jag förstår brinner han inte heller för de här frågorna. Alls. Och nu leder han den här myndigheten och bevisligen går det ju åt skogen.

Ingen tycker ju det går bra.

– Hans närmasta entourage tycker väl det…

Men knappt ens de kan ju göra det, inte om man sitter på en presskonferens och vädjar ”hjälp oss, hjälp oss”…

– Sånt får man bara säga ibland, tydligen. (skrattar). Underifrån känns det som om han är där för att förstöra hela polismyndigheten. Jag har aldrig suttit i chefsrummen, i de korridorerna. Men onekligen får man känslan av att det är söndra och härska som gäller. Av någon anledning får han också mest lön av alla.

Det här med lönen, har det också spelat in att du slutat?

– Jag började så pass tidigt att jag har haft en lönetrappa som jag visste om när jag klev in i det här och den har de hållit. Så för min del har det funkat. Däremot har jag yngre kollegor som jag tycker jättesynd om, vissa går back varje månad… Självklart påverkar den låga lönen deras motivation.

Samtidigt innebär ett jobb i yttre tjänst att man faktiskt riskerar sitt liv. Det är inget tryggt arbete.

– Så är det ju. Det finns inget glamoröst i det. Alls. Det är grisigt och jobbigt. Och ingen tid till återhämtning i och med det omänskliga schemat. Ingen, vågar jag påstå, kommer hålla för det i längden. De som gör det, grattis då, men de är extremt få. Det går inte att ha ett civilt liv när man jobbar så.

Våldsmonopolet bygger ju på att medborgare respekterar polisen. Hur ser du på vad som sker nu?

– Respekten för polisen urholkas ganska rejält. Om vi är tydliga och gör det vi ska, då fungerar det. Som att låsa in de som begår brott. Men om vi bara står och tittar på när någon slår sönder saker, om sånt bara dokumenteras för en förundersökning framöver, så kommer det inte på något sätt avskräcka någon från att göra brott. Det är bara att se på angreppen mot polis. Vissa vill göra gällande att de inte är värre, jag hävdar att det visst är värre. Kastas det spränghandgranater mot polisbussar så är det inte alltid något vi pysslat med i det här landet.

Jag får en känsla av att polisen inte utnyttjar sina möjligheter för att sätta sig i respekt?

– Absolut! Lagen medger ganska mycket. Men på något sätt har det blivit att vi alltid väljer en så mild väg som möjligt. Även om det redan gått överstyr. Och det tror jag också upprör dem som polisen ska skydda, tredje man. Om man ringer polisen för att det är stök och bråk och så kommer vi dit och tittar på och avvaktar och har oss, är det ett jättefarligt signalvärde. Då finns det ingen mening att ringa polisen. Då är det bättre att man löser det själv. Det här att anmälningsbenägenheten ska ha gått upp, jag är skeptisk till det. Folk ser nog mer att det hjälper inte att ringa oss, de struntar i att anmäla… Om man tittar på hur offret behandlas vid en rättegång mot våldtäkt, så kan jag förstå att man inte vill anmäla. Det är helt fruktansvärt onödiga och korkade frågor eller påståenden som ställs till målsäganden, som inte har ett dugg med brottets rekvisit att göra. Att det är otroligt illa är en underdrift. Samma sak hur de misstänkta behandlas, det är – visst självklart ska allt vara rättssäkert och allt sånt – men … om man tar exemplet med just handgranaten mot polisbussen, när man hittar fingeravtryck på den… Om du ska ta dig ur det, jag vet inte hur du ska bete dig då i min värld? Och det gjorde ju den personen. Det tycker inte jag är rättssäkert. Vad gjorde ditt fingeravtryck där? Finns bara en rimlig förklaring. För att du höll i den.

– Det finns så många såna exempel… det här landet togs rätt mycket på sängen av det som kallas hedersrelaterat våld, fast det är det sista jag skulle kalla det våldet för eftersom det är all brist på heder det handlar om. Jag var med en gång på en förstärkt bevakning på en rättegång där det var en flicka vars familjs försökte ha ihjäl henne, jag kommer ihåg att den familjens hela släkt var hitrest till Sverige för att leta efter henne. Socialsekreteraren tyckte att flickan kanske måste flytta en bit, det säger en hel del om hur lite man förstår. En som drabbas som den här måste byta personnummer, minst byta landsände och aldrig mer prata med nån du pratat med tidigare. Om hon ska ha minsta chans att klara sig. Har man inte den insikten från den sidan som ska hjälpa till, då är man kvar i avbytarbåset… medan målet är öppet.

Men hur har du mått då av allt det här? Hur skulle du beskriva den sista tiden innan du slutade som polis?

– Det har varit tungt, både för mig som gift man och som pappa, jag vart bara sämre och sämre på familjeliv och relationer på grund av jobbet. För man blir bara argare och argare och bittrare och bittrare över att saker och ting som jag ser som så självklart blir inte ens en fråga att lösa. Jag insåg till slut att ska jag ha en chans att kunna vara en bra förälder och kanske till och med en trevlig man då måste jag bort. För myndigheten har aldrig sagt att det ska bli en ljusning, ”nästa år lovar vi att fixa allt, det ska bli så bra så bra”. Jag ljög för mig själv i många år och hoppades så gärna på bättring, jag är fortfarande lojal mot uppdraget som polisen har . Extremt. För det är ett jätteviktigt uppdrag. Och jag hoppas och tror fortfarande någonstans innerst inne att det ska bli bra. Så länge trodde jag det att jag faktiskt gjorde lite våld på mig själv, genom att jag mådde dåligt. Och vart sämre och sämre. Och det här är jag inte ensam om. Alls. Frustrationen över att se problem som vi inte ens försöker lösa är enorm. Det gör en helt vansinnig. Gör du allt du kan så kan du somna med gott samvete. Men vet du att du som individ gjorde det du kunde, men myndigheten struntade i det… Då mår man inte bra.

Är det något mer du skulle vilja berätta? Som kanske inte kommer fram? Som du upplever inte har sagts i de här sammanhangen? Det har ju pratats en del om poliser som lämnar yrket och känner sig frustrerade, men är det något mer du skulle vilja tillägga?

– Jag vet inte hur offentligt det är och hur mycket man kan gå ut med, men oss emellan och för din kännedom kan jag absolut berätta att numerären som polisen ska vara är så… det är så jävla få poliser ute nu. Om du är noga och lyssnar i debatten så säger de alltid ”polisanställda” och då räknas alla från receptionister till passhandläggare, alla civilanställda in, alla! Bibliotekarierna här på Polishögskolan är polisanställda…

Det är inte yttre tjänst?

– Nej absolut inte! Av de runt 25.000 anställda så säger myndigheten att det är 4700 poliser i yttre tjänst. Jag hävdar att det är en jättelögn. Som exempel kan nämnas att jag var utlånad instruktör på heltid i vapen- , -sjukvård och taktik, på heltid, jag var bara en i mängden av dessa, men på pappret var jag kvar på ordningen. Om du får en kommendering till Säpo, som livvakt, till exempel, då åker du inte heller radiobil längre. Man tar personal från ingripandeverksamheten, IGV. Det är dem du tänker på när du tänker polis i uniform. Så de här 4700, jag skulle våga påstå att det är inte en chans att det är så många i yttre tjänst. Jag uppskattar att det är tusen färre. Säg 3700 som är i yttre tjänst. 3700 i yttre tjänst i riket Sverige, är det vi pratar om.

3700 ingripandepoliser totalt i Sverige?

– Som åker ut, ja. Man har gått ut med siffran 4700, men det kan inte stämma. Helt omöjligt. För det är så här man bollar med siffror. Som att du som polis i yttre tjänst blir kodad mot ett uppdrag, på pappret är det massa mantimmar just där, men i verkligheten är du aldrig på plats. För du är på Åhléns och tar en snattare eller tar hand om en fylla, eller någon som ska handräckas för den är psykiskt sjuk och behöver vård… Men på pappret har du arbetat mot våld i den publika miljön. På pappret ser det bra ut men du har aldrig varit där. Det är därför en del handlare hyr in ordningsvakter från olika bolag. Då blir det ju lugnt. Men vi hinner inte dit. Det är för få bilar ute. Tro mig, alla poliser vill förebygga brott, men vi är för få.

Det här med att poliser säger till folk att de ska starta egna medborgargarden då? Vad tror du om det?

– Vi kommer att se mer av det. Om ett våldsmonopol urvattnas så funkar det så. Ingen kommer ge bort sin nödvärnsrätt och låta någon slå på en. Det ska man inte göra heller. Medborgargarden är dock en fruktansvärt farlig väg. Det blir inga rättegångar, ingen opartisk domare. Det är vägen till katastrof i min värld. Jag förstår däremot att det sker, det är mänsklig. Det är bara att gå till sig själv, om någon drabbades i min egen familj… Man skulle bli otroligt förbannad, framför allt om man vet att det inte blir några konsekvenser. Men det är fruktansvärt. Det får inte vara så i en demokrati. Det är jätteallvarligt.

Så polisen är splittrad och det är en falsk bild av åtgärder som ges. På pappret står du i korsningen, men i själva verket styr du upp ett slagsmål någon annanstans?

Ja, absolut.

Fy, vilken lögn.

– Ja. Men jag förstår att folk tror på det för det står poliser med väldigt mycket guld på axlarna och säger de här sakerna. Hittills har ju varumärket polisen varit väldigt starkt också. Jag skulle bli snopen om det fortsätter vara det, däremot. Just nu förtjänar det inte ett starkt varumärke som myndighet. För man beter sig inte så här. Det är jättefult. I stället för att säga vi löser inte uppgifterna i korsningen, jag är ledsen, vi är för få, det hade jag ansett varit rakryggat och förtjänat respekt. Då kan man börja påverka problemet. Att vi måste vara fler.

– Det finns så mycket som är så tokigt inom polisen idag. De goda krafterna med folk som kommer upp och faktiskt vill göra skillnad på ledningsnivå, de kvävs. Man märker av det, folk som varit otroligt duktiga, när de kommer tillräckligt högt så blir det tyst.

Men har man inte svikit sitt uppdrag då? För uppdraget måste vara att värna landet?

– Givetvis. Hur de kan se sig i spegeln är en fråga man kan ställa sig. Någon enkel lösning på de här problemen finns inte. Det är massor med åtgärder som måste till.

Vilka åtgärder då? Om du blev polischef imorgon, vad skulle du göra? Om någon sa, Anders, det är din tur att styra upp det här, nu är Dan Eliasson borta och nu är det du som får ta hand om det här, vad skulle du göra då?

(Han skrattar)

– Jag skulle börja med att ta bort en del chefer. För varje gång de har sagt att det ska bli färre chefer så har det bara blivit fler. Varje gång har vi fått tusen till, och skapade tjänster… Jag skulle börja med att tillsätta värdigt schema och lön för dem som jobbar ute. Sen stänga ner allt som inte är polisarbete. Vi håller på med så mycket konstiga saker.

Som till exempel vad?

– Det finns massor med grupper som gör saker som det liksom aldrig blir något av. Projekt som är jättedyra. Det slösas med pengar så det står härliga till. Till exempel ett datorprogram som hette PUST, ett avrapporteringssystem som skulle förenkla och göra allting lättare, det var så det såldes in. Det funkade såklart inte. Det var trasigt från början. Vi som utredare sa att det här kan vi inte jobba med. Det är helt ogörligt. Det köptes in ändå. För otroliga summor. Det var under förra rikspolischefen, för fyra år sen kanske… Jag skulle också ändra den helt bisarra delegationsordningen, att vi måste fråga om lov om allt. Man har tagit bort polisens initiativ och eget ansvar, avväpnat oss både fysiskt och mentalt. Det skulle jag återinföra om jag blev chef. Du vet, jag jobbade på Bryggargatan den kvällen i december 2010 då självmordsattentatet skedde. Vi var många som trodde att folk skulle vakna till efter det, men… Vi var åtta personer i bussen och ställde frågan om vi skulle hämta ut våra förstärkningsvapen. Men svaret vi fick var nej. Då kan man undra, om vi inte fick använda förstärkningsvapen vid ett självmordsattentat, när ska vi använda dem då?

(Bild på en fd kollega till Anders, en hundförare som är på Sörentorp den här dagen för att dressera sin hund. Han har inget med artikeln att göra men ställde upp på en stämningsbild.)

Jag har inget att säga. Vi blir tysta. Så reser vi oss, det har blivit dags att runda av. Området är lika fridfullt som när vi kom, husfasaderna blickar stilla mot oss med sina tysta, slutna fönster. Vi promenerar bort mot parkeringen och fortsätter att prata. Ska mina barn växa upp här, resonerar Anders. Deras barn? Jag älskar Sverige, men som det är nu skäms jag för mitt eget land… Vi glider in på att prata om trygghet och självförsvar, det ökande våldet. Anders säger, mest som anekdot, att hagelgevär är effektivt. ”Du behöver inte sikta. Och det räcker att bara ladda om en gång.”

Hans ord ekar i mig när jag sätter mig i bilen för att åka därifrån.

Sedan jag intervjuade “Anders” har jag pratat med många poliser som vittnat om liknande upplevelser och känslor. Man kan lugnt konstatera att problemen kvarstår så här nio år senare, och har i många fall förvärrats. I takt med att kriminaliteten ökar ställs naturligtvis högre krav på polisen. Men möts dessa krav? Knappast, blir det samstämmiga svaret. Jag låter denna intervju ligga, som en röst i en tid där sanningen far illa och de som pratar ur hjärtat oftast tvingas vara anonyma för att inte bli illa åtgångna av mediernas jakt på alla dem som vågar höja sin röst i en riktning som anses “kontroversiell”.

Fri media.

Swish 0733289122

Drevet mot Dumpen är ingen slump. Det är pedofilerna som likt parasiter på samhällskroppen slingrar sig i desperation för att slippa exponeras. Till sin hjälp har de bundsförvanter i samhällets yttersta toppskikt.

Genom den pågående Epsteinskandalen som fortsätter att koka, rullas systemets ruttenhet upp mer och mer och det är tydligt att Sverige inte på något sätt är bättre än USA. Det ryktas att ännu värre saker kommer komma fram i de så kallade Epsteinfilerna där bilder, filmer och namn på dem som utnyttjat och förgripit sig på barn och minderåriga kommer orsaka ännu fler skandaler än vad som redan skett.

Såklart spekuleras det om vad mer som ska uppdagas och sociala medier sjuder av hur detta kommer skaka om världen, om system som kommer falla, om handel med barn och de vidrigaste övergrepp, om våld och handlingar som knappt ens platsar i skräckfilmer.

“Let me be very clear. If bringing down the largest child sex trafficking ring in history will “collapse the world as we know it” then the world as we know it needs to collapse” skriver en användare på X.

Ungefär: “ Låt mig vara tydlig: Om avslöjandet av det största nätverket för sexuellt utnyttjande av barn i historien får världen som vi känner den att kollapsa, då är det en värld som behöver kollapsa.”

Ja. En värld som bygger på att kändisar, kungligheter och politiker ska i lugn och ro få utnyttja barn för sina pedofila lekar, skyddade av ett korrupt system, kalla det den “djupa staten” eller vad du vill, en sån värld har ingen legitimitet. Det är en värld som behöver raseras och de skyldiga pedofilerna och alla som skyddar dem behöver skaka galler. De behöver ställas till svars. Hängas ut.

Det är ett informationskrig som pågår, inte bara i fråga om politik i allmänhet men även i dessa moralfrågor, där den svenska förtalslagstiftningen just nu går pedofilernas ärenden. Enda skillnaden mot USA är att vi inte har en Epstein här. Däremot många individer som ägnar sig åt exakt samma slags övergrepp mot barn.

Det är en sjuk tid vi lever i där mäktiga män och kvinnor fortfarande kommer undan och skyddas av det här ruttna systemet. Omfattningen och systematiken i det sexuella pyramidspel som arrangerades av Jeffrey Epstein är bara toppen på isberget av internationella pedofila nätverk där rika, kända, ibland kungliga och mäktiga individer deltar och förlustar sig på de mest sadistiska och monstruösa sätt. Och de har förgreningar upp i de mäktigaste eliterna.

Kommer du ihåg Netflixserien Squid Games,? En lekstuga för blaserade miljardärer som roade sig med att experimentera med mänskliga psyken. Det är kusligt likt verkligheten, det som just nu håller på att exponeras. Där de rika tror att lagar och regler som gäller för “vanligt” folk nte gäller dem.

Men även bland “vanligt” folk grasserar pedofilerna och de får sin legitimitet av vad kändisar håller på med. Överallt i samhället finns rovdjur som vill utsätta små barn och unga människor för sexuella övergrepp. Och de skyddas av likasinnade högre upp i näringskedjan.

På Netflix går en dokumentär i fyra delar om Jeffrey Epstein och där är det tonvikt på offren, de unga kvinnor som överlevde och som berättar om hur de själva blev såväl prostituerade som hallickar och sexslavar åt Jeffrey Epstein och Ghislaine Maxvell. En av kvinnorna, trebarnsmamman Victoria Giuffre, lever inte längre. Hon tog sitt liv för knappt ett år sedan i april 2025, blott 41 år gammal. Victoria Giuffre lyckades rymma från Epstein och anmälde honom sedan till polisen. Hennes självmord ifrågasätts och som alltid spekuleras det i vad som egentligen hände. Fakta är att Giuffre var en av de kvinnorna som verkligen gick hårt åt Epstein och Maxvell och hon berättar öppet i dokumentären om övergreppen hon utsattes för under flera års tid innan hon lyckades rymma.

Share Katten mot strömmen – Katerina Janouch

Men dokumentären visar också det ruttna systemet. Hur mäktiga nätverk av högt uppsatta män och kvinnor möjliggjort att Epstein fick hållas. Såväl politiker, kändisar, polis och myndigheter skyddade Epstein och lät honom komma undan. Det är så det funkar. Pedofilerna har tentakler in i alla sammanhang och hittar där likasinnade som skyddar dem och som misstänkliggör dem som försöker ta upp striden. Epstein hade hållhakar på de rika och de kända. Tog han sitt liv? Mördades han i det ökända häktet? Pedofilin är likt en hydra vars huvuden växer ut även om ett kapas. Och därför måste varenda namn i Epsteinfilerna fram. Jag vill att varenda pedofil exponeras, och alla de som skyddar förövarna.

I Sverige har vi en rad framgångsrika advokater, som lever gott på kriminalitet och i vars intresse det är att den är fortsatt hög. Också män med status och makt, som ges utrymme i medierna där de kan verka för att skydda pedofilerna och får dem som försöker skydda barnen att framstå som suspekta.

En sådan aktör är den förra justitieministern Tomas Bodström, som verkar gjort det till sin livsuppgift att attackera Dumpen för att ta hedern av dem. Bodströms debattstil är såväl ohederlig som aggressiv och man kan fråga sig varför han inte vill skydda barn som far illa?

I USA var det Alexander Acosta som på samma sätt skyddade Epstein. År 2007–2008 ledde Acosta åklagarens arbete mot Epstein, som misstänktes för sexhandel och övergrepp mot minderåriga. Men istället för att driva ett omfattande federalt åtal ingick Acosta ett “non-prosecution agreement” som innebar att Epstein undgick ett långt straff och kunde fortsätta leva relativt fritt efteråt. Kritiken växte mot Acosta och 2019, efter att Epstein åter arresterats, tvingades han avgå. Helt rätt.

Subscribe now

De pedofila tentaklerna är en global företeelse. En internationell sjukdom. Så många mäktiga och kända som velat vara med i klubben. Så många äckel som sitter och runkar bakom sina skärmar även i Sverige. Som hoppas få leva ut sina perversioner. Som agerar i mörkret, väl medvetna om att de har skydd upp i de högsta politiska salongerna.

Och just därför ska vi inte sluta prata om det här. Vi ska kriga för att fritt kunna säga det som är sant, utan rädsla för att bli åtalade. Det ska bli en självklarhet att slåss för barns rättigheter. Individer med skeva psyken ska inte komma undan. Offer ska inte behöva skämmas.

Ja, om världen som ett system där pedofiler skyddas måste falla samman, då är det vad den förtjänar att göra. 2026 är året då skiten faktiskt kan kollapsa.

Och jag ser så mycket fram emot att så sker.

Fri media.

Swish 0733289122

I grew up in what was considered a relatively safe and stable suburb of Stockholm. On the surface, it was a good place to grow up. Yet insecurity was always present in subtle but persistent ways. The bus lines from my neighborhood continued into areas with high immigrant populations, which meant that the buses were always crowded with immigrants. Already fifteen years ago, it was common for me to be the only Swede onboard.

Sometimes someone would try to get your attention, most often Somali men. You learned to keep your eyes down, to remain alert without reacting. When you stepped off the bus into the darkness, you instinctively looked over your shoulder to see if anyone was following you. Sometimes there was. You kept the emergency number ready on your phone and clenched your keys between your fingers in the other hand. Not because it would truly help, but because it was the only form of defense available. In Sweden, pepper spray is illegal. So are all other means of self-defense. The result is that law-abiding citizens are disarmed, while criminals who engage in shootings, bombings, and gang violence face little consequence. The final stretch home is often done at a run, while your heart is pounding hard out of fear.

Share

That sense of insecurity in society only intensified as I grew older. During my university years, I was called a “tall, blonde whore” by a group of immigrant men walking behind me in broad daylight while I was on my way to the grocery store. Just 50 meters from my dorm, a girl was robbed. In the neighborhood, there were two more robberies targeting girls, a rape, and car burnings where my own car was parked. On two occasions, I called the police after being woken in the middle of the night by explosions so powerful that my entire room lit up. The response from the police was indifferent.

These personal experiences reflect a larger trend. Statistics confirm what many women already know from lived experience: rapes in Sweden have increased dramatically, including violent assaults committed by strangers. In several cases, immigrant perpetrators have claimed that women “wanted it” because of how they dressed, or that they were unable to control themselves. This is not an isolated mindset held by one individual; it is a cultural mindset. The idea that men cannot restrain themselves at the sight of women’s skin may belong in societies where women are heavily restricted and covered, but it has never belonged in Sweden. Swedish society was more egalitarian a thousand years ago than many Middle Eastern countries are today.

When I compare my life to that of my grandmother, the difference is striking. She told me that in her youth, she used to cycle home in the middle of the night without the slightest worry. She felt no fear, no need to look over her shoulder, no need to plan escape routes. That Sweden is one I have never seen. I have never experienced it. I grew up with constant warnings. Never go home alone late at night. Always be careful. Always assume risk.

This is what life in Sweden has become. We live in parallel societies. Swedes continue to behave toward one another as they always have, following social rules built on trust, restraint, and mutual accountability. But entirely different standards apply when it comes to immigrants. A Swede might angrily confront another Swede during a dispute in a public space. That same person would never confront a group of immigrants over the same thing. The risk is simply too high. People have been beaten or killed for far less by immigrants. This fear shapes everyday behavior in ways that are rarely acknowledged. This is why immigrant gangs can shout, harass others, and disturb entire train cars without anyone saying a word. This is why they can walk closely behind law-abiding Swedes through ticket barriers to avoid paying. Public space is no longer shared on equal terms. It is dominated by immigrants, while most Swedes retreat.

There are areas of Sweden I have never set foot in. Rosengård. Tensta. Rinkeby. Even when I was growing up, these places were already considered dangerous. Today, they function like separate societies within the country. Swedish law does not apply there. Instead, there is honor culture, informal justice, black market economies, and gang control. These structures are not random. They closely resemble the very conditions that have destabilized the countries many immigrants come from. These problems have been imported and do not belong in Sweden.

Swedes have adapted to this new reality. Women in particular have been forced to do so for our own safety. But instead of addressing the source of the problem, mass immigration, blame is redirected toward men as a whole. Yet Sweden did not suffer from these problems before mass immigration. We were one of the safest countries in the world. Swedish men have not suddenly transformed into violent, sexually uncontrollable predators. If anything, they have become more restrained, more cautious, and increasingly pushed aside in a society that openly targets and vilifies the White man. The problem is not all men. The problem is immigrant men.

The refusal to make this distinction has consequences. Women become more guarded toward men in general, measuring our words, suppressing friendliness, and hardening ourselves to avoid being perceived as vulnerable. This erosion of trust contributes to the growing divide between men and women and damages social cohesion at every level.

That Swedish women so often vote for political parties that want to continue this trajectory is, to me, incomprehensible. Many still believe they are doing something good, something compassionate. In reality, they are helping to dismantle the safety that allowed previous generations of women to live freely. They are sacrificing the future of their own children.

Evelina Hahne, 30, political commentator and Master of Science in Engineering (Industrial Engineering and Management). Married to William Hahne and a mother of three young children (soon four).

Makt förstör heter det, och det är troligen därför man i de högsta topparna också hittar de sjukaste jävlarna med andras lidande på sitt samvete. Monster och maktmissbrukare, våldtäktsmän och sadister, kräk som skadar de mest utsatta och de minsta och sen har mage att skydda det system som låter det ske! Det är därför de är så rädda för det lilla fåtal modiga envisa och sanningssökande individer som vägrar acceptera systemets ruttenhet.

Det är inget annat än bedrövligt hur svenskt rättssystem ser ut och hur förövare skyddas genom en bisarr förtalslagstiftning. I Sverige anses sanningen skadlig och farlig och trots att människor vill skydda de svagaste kan man alltså bli dömd och tvingas betala skadestånd till monstret som vill skada. Så skedde i Robin Andersson-fallet och så sker nu i fallet med Sara Nilsson, ansvarig utgivare för Dumpen. Vad vi ser är ett skevt, cyniskt system där rovdjurens drifter går före omtanken om barnen. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, ett samhälle som vänder sina barn ryggen har ingen framtid och här står vi nu.

Jag har i flera dagar funderat på vad det är vi egentligen ser, vad är det som pågår, det som utspelar sig framför våra ögon när Sara åtalas och fälls för grovt förtal för att ha offentliggjort namnet på en specifik man som velat förgripa sig på en minderårig flicka. Dumpen har länge svidit i ögonen på dem som värnar vuxna mäns rätt att våldta barn. Vänsterblaskor som ETC har rent ut gått till försvar för dessa pedofiler genom att ha drevat mot Dumpens arbete. Vad vill ETC? Att det ska vara fritt fram för pedofiler att våldta barn?

Det är helt åt helvete att Sara Nilsson döms för grovt förtal när Dumpen varnar för en person som vill utsätta barn för sexuella övergrepp. Rättssystemet straffar härigenom dem som slår larm och inte pedofilen. Signalen som skickas är absurd: skydda förövarens rykte, även om det sker på bekostnad av ett barns liv, säkerhet, hälsa. Ett trauma att bli utsatt av en pedofil, det ärrar för livet. Men i dag så har vi sjunkit så djupt att varningar kriminaliseras och övergreppsbeteende skyddas av juridisk formalism. Någon rättvisa finns inte.

Sänder Jimmie Åkesson ut fel signal när han swishar Sara? När SD tänker betala böter och rättegångskostnader? Nej. Jag vill påstå att det är exakt RÄTT signal i ett system. som är genomruttet nerifrån och upp. Våra domstolar är fulla av aktivister och propagandister. Och lagarna är inte till för att skydda de svagaste. De skyddar förövarna och spottar våra barn i ansiktet. Jag vet då jag själv blivit dömd för grovt förtal på liknande sätt, då jag stått upp för barn som i skolans värld utsattes för mentalt övergrepp av en naiv och ideologiskt förvriden lärare. Det var en ren häxprocess och målet är samma som i Sara Nilssons fall: Att tvinga människor till tystnad, så orätt kan fortsätta ske. Kom igen, det handlar inte om nåt rättssystem. det handlar om att skydda förövarna och offra de svagaste. I mitt case även om att strypa kritiken mot en destruktiv ideologi, som idag skyddas likt det vore något viktigt och värdefullt och något små barn ska indoktrineras med på ett tidigt stadium. Jag anser fortfarande att det är en förbannad rättsskandal att så kan ske.

Tillbaka till Dumpen och Jimmie Åkesson. Nej, Åkesson sviker inte rättsstaten. Det är rättsstaten som sviker barnen. De stumma offren för de vidrigaste brott. Sara och Patrik jobbar dag och natt för att visa att det finns några vuxna som står på de här utsatta ungarnas sida. Och nu ansluter sig Jimmie Åkesson. Det är så jävla vackert. Domen säger: Straffa den som står på barnens sida. Jimmie Åkesson svar säger: Inte i mitt namn. Den som kallar rättvisa och moral för “fel signal” har accepterat ett system där förövarens rykte väger tyngre än barns trygghet.

Sorry men jag har inte mycket till övers för advokater vars vinning ligger i skyhöga fakturor och att kriminaliteten är fortsatt hög. Det är en affärsidé så klart och dessa advokater profiterar glatt på eländet, med oproportionerligt höga arvoden och något slags rockstjärnestatus. Jag tycker de här advokaterna borde ha en rimlig statlig lön istället, det ska inte vara en gräddfil och en guldkantad tillvaro att glida runt och bli fet på att vårt samhälle genomsyras av kriminalitet.

I botten är det pedofilerna som med näbbar och klor kämpar för att fritt kunna fortsätta våldta och plåga barn. För att ge sina drifter utlopp. Det pratas vackert om rättsstat men det är ett haveri utan dess like och de här äckliga pedofilerna finns överallt, de bildar nätverk, de söker kontakt med varandra, de går hela vägen upp i de globala eliterna och deras sjuka sexualitet är för dem prio ett. I och med Epsteinfilerna briserade bomben, skiten träffar fläkten, hemliga nätverk exponerades och kändisar, politiker, kungligheter och många andra står bokstavligt talat med brallorna nere. Konspirationsteorier, viskningarna, rykten bekräftas och skandalerna rullas upp. Mäktiga män med pengar och tristess leker lekar där hänsyn inte tas till värnlösa offer. Och möjliggörarna låter sig charmas och groomas, villiga deltagare blir berusade av rikedom och status, det blir ett ekosystem där alla är inblandade och där sexualitetens mörkaste uttryck möjliggörs. Och gör inga misstag, även i den så kallade rättsstaten sitter de som anser att pedofilernas rättigheter måste skyddas.

Varför är Dumpens arbete okej i Norge och Danmark men inte i Sverige? En man greps av dansk polis i samarbete med Dumpen i höstas. Den danske 45-åringen trodde att han skulle våldta tre barn i Malmö. Men bakom träffen låg Dumpens pedofilfiskare och dansk polis grep honom på tåget som misstänkt för försök till våldtäkt mot barn. Det kan man läsa i Expressen i oktober 2025.

– Det fungerar i andra länder men inte i Sverige, sa Sara Nilsson då.

Sverige sticker ut vad gäller lagstiftning kring sexualbrott mot barn.

– För två veckor sedan var jag i Norge och vittnade i en rättegång om försök till våldtäkt på barn, en fiktiv treårig flicka. Det fungerar i andra länder men det inte i Sverige, sa Sara Nilsson vidare och fick då frågan om hon tycker att det borde vara så även i Sverige? Ja, svarade Nilsson då och menade att hade vi haft den här lagstiftningen i Sverige så hade vi satt många i fängelse. Så varför har vi inte en lagstiftning som är på barnens sida?

Enda svaret på det är att Sverige är landet där sanningen bestraffas medan pedofilerna skyddas. Så länge systemet är fel måste vi med vår moraliska kompass intakt kämpa ihop med Dumpen för att pedofilernas aktiviteter försvåras och barnen skyddas. Och därför avskyr mäktiga pedofila män Dumpen. För det sätter käppar i hjulet för deras avsikter.

Stötta Dumpen! Swisha 1232502284

Fri media och min röst är det swish 0733289122

Kanske kan det kallas ett öppet brev till en vänsterextrem blogg. Idag har en av deras medarbetare, Anders Dalsbro, sökt mig (och även Lennart Matikainen) för att försöka “skapa content” genom att fortsätta sin kampanj för att smutskasta, misstänkliggöra och förfölja oss som står upp för Sverige, och som motsätter oss en islamisering av vårt land.

Subscribe now

Förklätt i trevlig ton och söta ord har Dalsbro på såväl sms som mejl sänt ut sin “förfrågan” för att jag, genom att acceptera, ska ge deras statligt finansierade propagandakanal legitimitet.

Anders Dalsbro vill intervjua mig om det som Expo kallar för “Janouch affären” och som handlar om den satirteckning jag blev anmäld för “hets mot folkgrupp” för, ett case som dock las ner för min och Lennarts del, men där vänsterblivna aktivister till åklagare, tex Mia Djerf, valt att driva anmälningarna vidare. Helt egen agenda - för att strypa yttrandefrihet och skrämma människor till tystnad genom aggressiv law fare.

Share

Den svenska lagen slår olika beroende på om åklagaren och rätten är aktivister eller ej. Somliga har friats, andra har dömts. Jag själv, upphovskvinnan till det hela, går fri. Vilket är helt rätt. Och de här sinnessjuka anmälningarna borde ha gått ner i papperskorgen, om vårt land vore friskt.

Men Sverige är tyvärr inte friskt.

Det går skitdåligt för Expo. Trots skattepengar och konstgjord andning av kompisarna i public service, på DN och Expressen, blir de allt mindre relevanta. Påhittad rasism funkar inte jättebra som affärsidé 2026 så de är desperata där på sin lilla sunkiga redaktion. Ja, de är inte så omtyckta och har få klick och självklart vill de därför åka snålskjuts på mitt namn och varumärke som opinionsbildare, då jag har långt fler läsare, följare, räckvidd och tusen gånger bättre renommé än deras patetiska lilla skittidning. Haha.

Och därför säger jag det rakt ut: Det kommer inte att hända att jag ger Expo en intervju. Lika lite som att jag låter mig intervjuas av NMR:s Nordfront eller nån kommunistblaska i paritet med Proletären eller Flamman eller ETC. Aldrig i livet.

Nu kanske nån invänder: Men det är väl jättebra om du ställer upp, man ska prata med alla, de vill höra din sida av saken, din röst kan göra skillnad även i en sån där blogg, du kan be att få läsa innan de publicerar, är det inte bättre att ha dialog än att vägra, yada yada.

Nej, säger jag. Fuck that. Jag är inte nån svag politiker som viker ut mig i vilken slaskpublikation som helst och inbillar mig att det ska göra mig mer respekterad.

För att citera Golda Meir: You cannot negotiate peace with someone who has come to kill you.

Och jo. Expo har “kommit för att kill me” och alla andra Sverigevänner, de vill tysta oss som slåss mot destruktiv massinvandring och mordiska främmande ideologier, de vill skandalisera oss och ta hedern av oss som är motståndare till vänsterns övergrepp och tyranni av strypt yttrandefrihet.

Expo är en stor del av allt som är fel i Sverige i dag, vurmar för pedofiler, kriminella utlänningar, islamister, de är islamiseringens nyttiga idioter som utnyttjas på grund av sin naivitet, dumhet och felprogrammering i hjärnan, exakt det som skedde i Iran 1979.

Expo står så långt ut på fel sida av historien så glöm att jag skulle för en sekund låta nån av dessa ohederliga islamistvurmande kommunister som hatar Sverige få en enda minut av min tid! Det är som att begära att ett svårt mobbat barn plötsligt måste bli bästis med sina mobbare eller ett våldtäktsoffer ska bli kompis med sin våldtäktsman.

Expo är en av de svenska medier som ljugit, vilselett, hetsat, hittat på, drevat, hatat, kampanjat hårdast mot mig och andra individer med sunt förnuft i behåll. Lögner de sprider och den skeva vinklingen de ägnar sig åt är rent förtal och de tar i från tårna. Misstänkliggörandet av unga killar som tränar till exempel. Att kalla kritik av dem som förstört Sverige för högerextremism. Att kalla mig som är judinna för högerextrem. Antyda att jag är nazist och allt annat dravel de publicerat.

Kan det spela någon roll att jag är kvinna? En stark och okuvlig sådan? Jag önskar jag slapp tänka i de banorna, men när jag ser att tex den vidriga diktaturen i Iran särskilt riktar in sig på kvinnorna, de som vägrar slöja och som vill leva fritt, får jag en obehaglig känsla att mitt kön har viss betydelse för de komplexfyllda ursäkterna till “män” som jobbar på Expo.

Expo, ni är direkt äckliga och i mina ögon landsförrädare. Ni håller käften när svenska barn, kvinnor och män offras på mångkulturens altare och de politiska eliterna utarmar vårt land. Ni står aldrig upp för svenska folket. Ni skriver inget om gamla kvinnor som terroriseras av utomeuropeiska män som gör deras sista tid i livet till ett helvete. Ni är lika tysta när israeliska kvinnor våldtas och barn mördas. Nu tittar ni fegt bort när Irans frihetskämpar massakreras. Ni ställer er på samma sida som historiens värsta massmördare, judehatare och antidemokrater. Tvi vale.

Så. Med det sagt. Expo, ni är på min shitlist och kan sluta besvära mig med era “förfrågningar”. Jag kommer aldrig nånsin ställa upp i er islamistfjäskande, socialiststinkande nazianfrätta kommunistblogg.

Fri media. Huvudet högt. Kommunister, socialister, islamister och nazister, fuck off.

Tack för ditt stöd!

Swish 0733289122

PS Fotot på mig är från 2018, när mainstreammediernas drev hållit igång i över ett år. Jag åkte till en hemlig plats och tog fram amazonen i mig💪🏼💪🏼 Det kan alla göra! Ta fram din inre krigare. Låt ingen sätta sig på dig. Vi slåss ända in i kaklet🇸🇪

Kanske har du också funderat ett par vändor på det här? Hur det kommer sig att etablissemangets medier blir allt mer enfaldiga och deras utspel allt mer desperata, intelligensbefriade, pinsamt vänsterpopulistiska, rent ohederliga, mobbarbetonade, ondsinta, genant fulvinklade och samtidigt allt mer ointressanta?

Sista tiden har såväl public service som kvälls- och dagspressen slagit alla rekord. Tävlat i stupiditet och naivitet. Förklaringen är tyvärr lika enkel som grotesk: Svenska etablissemangsmedier befinner sig i en galopperande kris. Därför sprattlar de likt fiskar på torra land, medvetna om sin nära förestående död.

Gammelmedierna vet mycket väl att deras tid är utmätt och ser tydligt hur allt fler människor vänder dem ryggen. De senaste åren har alla de stora “drakarna” tvingats till omfattande nedskärningar. Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen har alla behövt sparka personal och omorganisera sina redaktioner. Både Bonnier-koncernen och Schibstedt sviktar betänkligt. Detta på grund av att läsare i ökande grad sviker traditionella medier vilket i sin tur ger minskade annonsintäkter. Upplagor och räckvidd minskar, särskilt bland yngre, samtidigt som förtroendet dippar.

Det är därför som de producerar allt värre rappakalja med hopp om att åtminstone provocera och uppröra så pass, att de får uppmärksamhet, genererar klick. Tittare. Läsare. Reaktioner. Ja, det lyckas då och då. När något riktigt patetiskt publiceras går fler in på de här plattformarna och kanalerna. Ondgör sig. Kritiserar och ifrågasätter. Men det är som sagt konstgjord andning. I längden förlorar dessa medier all trovärdighet. De blir förutsägbara och meningslösa och vi väljer att allt oftare tacka nej till de desperata danser de bjuder upp till.

Också vårt skattefinansierade public service med SVT i spetsen dras med ohyggliga problem. Traditionellt linjärt tittande (tablå-TV) och radiolyssnande fortsätter minska i alla åldersgrupper.

Det betyder färre jobb för klägget.

Därför slår man till med det starkt irriterande debattprogrammet Skavlan, som är så urbota dumt att man vet att det kommer bli negativa reaktioner (=debatt), och därmed uppmärksamhet i sociala medier (även hos mig) - fler tittare bara för att få hänga med och veta vilka idiotier man vill såga... All PR är bra PR! Eller?

Någon påstod att SVT skulle “bredda” sig genom Skavlan men det är samma debila mobbarteve där ett par havsunda röster måste försvara sig mot en svärm efterblivna och där man blandar irrelevanta ämnen, allt för att störa maximalt och därmed hamna i rampljuset.

Senast var ett skolboksexempel i triggande dumhet då gaggiga gubben Skavlan bjöd in lika svamlande gäster angående kriminalitet och förslaget om att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse. Champagnesocialisten Malin Persson Giolito (dotter till Leif GW Persson) kommer gå till historien som topp tre mest världsfrånvända i kombination som blåögd rasist, ackompanjerad av ett par halvt efterblivna gaphalstyckonomer. Underhållande, knappt ens. Men absolut irriterande dumt då det är våra skattepengar som avlönar denna redaktion och denna smörja som vi tvingas finansiera vare sig vi vill eller ej. Fördel: Fler ser galenskapen.

Också tidningsläsning på papper fortsätter backa, vilket betyder att tryckta upplagor och fysiska försäljningar för dagstidningar är under press. Flera av de stora svenska tidningarna har genomfört nedskärningar i personal som en del av kostnadsbesparingar på grund av pressade intäkter inom branschen, särskilt kopplat till minskade annonsintäkter och omstruktureringar i mediekoncernerna.

Men fortfarande måste man producera innehåll och det blir då billigare att ta in frilansande krönikörer (som också kan sägas upp lika snabbt de anlitades). Dessa kan sedan producera smörja modell Ann Heberlein som polariserar och sprider diverse dynga som hon ens själv knappt tror på.

Så, om du undrar varför nivån hos gammelmedierna blir allt lägre, lögnerna allt enklare att genomskåda, gästerna allt mer vänsterblivna och programledarna allt mer världsfrånvända, vet du nu svaret.

Det råder kris, panik, desperation och insikt att tiden då dessa mediekolosser kunde vilseleda ostraffat och ogenerat är över. Nya medier tar över. Allt fler vänder propagandisterna ryggen. Vi skiter i era drev och era försök att förfalska verkligheten. Ni är slut och ni vet om det.

Fri media. Noll skygglappar.

PS. Hört rykten inifrån Skavlan att de inte vågar bjuda in mig. Haha!

🤣😂😝🤣😂😝🤣😂

Trevlig helg på er alla Sverigevänner!❤️🇸🇪❤️

Swish 0733289122

Många säger att vi inte ska bry oss, att vi inte ska bemöta de medier som ständigt vilseleder, propagerar och sprider osanningar. Men det går inte att stillatigande se på när stora plattformar som Aftonbladet sprider ren shariapropaganda och när den vänsterextrema bloggen ETC misstänkliggör kvinnors rättigheter och med rena falsarier slår ner på svenska kvinnors kamp mot fundamentalistiskt kvinnoförtryck som brer ut sig i Sverige.

Jag ser allt detta och måste naturligtvis dokumentera dessa genanta angrepp så de inte står oemotsagda. Därför uppmärksammar jag de islamvurmande svenska männens försvar av sharialagar, för att denna bisarra företeelse ska finnas på pränt så vi inte glömmer vem som stod var och på vilken sida av historien.

Share Katten mot strömmen – Katerina Janouch

Aftonbladet och ETC är Lex Iran 1979. De krokar arm med antidemokratiska, förtryckande, kvinnohatande krafterna. Sådana som möjliggör att demokratier faller, yttrandefrihet stryps och diktatorer kommer till makten. Man skulle kunna tro det är en mardröm, en misstolkning. Men det är tyvärr den absurda verklighet vi lever, i Sverige 2026.

Vi börjar med Aftonbladets egen lill-imam Anders Lindberg som rasar mot organisationen Kvinnokraft som uppmärksammar normalisering av sharia och hijabförtryck i Sverige genom att ifrågasätta myndigheter och andra instanser som slentrianmässigt illustrerar sin information med hijabklädda kvinnor och flickor. Anders Lindberg kallar kritik av kvinnoförtryck för “hat” och undrar varför “antirasister” är tysta. Min reflektion är att dessa “antirasister” kanske fått ett uppvaknande och själva inte vill tvingas gå med ett tält över huvudet för att män som Anders tycker att det är helt i sin ordning?

Subscribe now

Jag är så innerligt glad att Kvinnokraft 4.0 nu finns och att eldsjälar som ser vad islamistiskt förtryck innebär driver kampen mot det förtryckande politiska plagget hijab som är ett av islamiseringens viktigaste verktyg genom vilket man kuvar kvinnors frihet och rätten att klä sig som man vill. Anders, som är man, anser dock att detta är “farligt” och misstänkliggör därför Kvinnokraft. Anders ställer sig härmed på mullornas, talibanernas och kvinnoförtryckarnas sida. Anders är gift med den Socialdemokratiska politikern Åsa Westlund, som så sent som igår, la upp ett inlägg på X om den hedersmördade Fadime Sahindal, på 24-års dagen av mordet. Fadime mördades på grund av exakt det som Kvinnokraft kämpar mot. Man kunde tycka att såväl Åsa som Anders borde uppmärksamma det islamiska kvinnoförtrycket för att hedra Fadime som själv kämpade mot hedersvåld men blev mördad av sin far för att han inte tyckte hon fick älska en svensk man? Hallå, Anders, och Åsa. Kan man vara så här döv, blind, och ideologiskt förvirrad som ni och era vänsterkompisar är? Hur kan ni låtsas gråta över Fadime när ni i nästa andetag med näbbar och klor kämpar för att de krafter som fick henne mördad ska få bre ut sig i Sverige?

Experter förklarar hur Iran kunde bli kidnappat av sharia 1979 – de fick draghjälp av en naiv vänster. Utan vänsterns stöd hade mullorna knappast kunnat ta över. Vi ser även en islamisering av Sverige och här är Anders Lindberg och Aftonbladet islamiseringens nyttiga idiot. Före jul hamnade Aftonbladets krönikör Fanny Jönsson (ja även vänsterkvinnor bidrar till att sharia och terror normaliseras) i blåsväder när hon ansåg i en text att protesterna var en ljusning i tunneln med en text som illustrerades med terrorsekten Hamas flaggor. Där pudlade Aftonbladet efter en kritikstorm i sociala medier men deras ideologiska röta blev ändå extra synlig.

Jag undrar varför aldrig någon ställer en rak fråga till dessa individer om varför de så idogt arbetar för att vårt fria öppna samhälle ska bli repressivt och kvinnofientligt? Jag undrar om Fanny vill leva i ett shariasamhälle med moralpoliser som misshandlar henne om hon inte täcker håret? Vill Anders Lindberg och Aftonbladets redaktion att Sverige ska bli ett kalifat? Kanske inte så konstigt då Aftonbladet var den tidning som hejade på Hitler under andra världskriget. Ränderna går visst inte ur och idag går Aftonbladet islamisternas ärenden.

Precis som vänsterkollegan, den skattefinansierade bloggen ETC där propagandisterna och islamistälskarna var de som började dreva mot Kvinnokraft. I och för sig gav detta Kvinnokraft publicitet så att fler nu kan stötta organisationen som gör ett fantastiskt arbete för att exponera normaliseringen av politisk islam som med hijabens hjälp äter sig in i vårt samhälle. Men likväl är ETC:s attack ofräsch och anmärkningsvärd.

På ETC är det Joakim Medin, journalisten som satt i turkiskt fängelse och som även jobbat i Syrien, som “avslöjar” Kvinnokraft. Ursäkta det finns inget att “avslöja”, Kvinnokraft är ingen hemlig organisation utan fullt transparent, ett initiativ på kvinnornas sida. Kvinnor är nämligen inte fria i något land där sharia styr och det borde Medin veta. Han har själv en fru och är pappa till en liten dotter – jag undrar om han tycker att tex Syrien eller Turkiet är bra länder som han skulle vilja att hans dotter får växa upp i? Det ETC håller på med är rent patetiskt, där man låter pro-sharia individer uttala sig och någon diffus aktivist på “Antidiskrimineringsbyrån Väst” hävda att kvinnokraft ägnar sig åt “nästan antidemokratisk brottslighet”. Så långt har vi alltså kommit i Sverige 2026 att kampen för kvinnors frihet är nästan brottsligt? Det luktar Iran lång väg och jag undrar hur de här människorna mår.

För de kan inte må bra. De lever fritt i Sverige men arbetar dagligen för att vårt kära land ska bereda mark åt antidemokratiska ideologier. De arbetar aktivt för att kvinnors frihet ska beskäras. Att vi ska normalisera sharia och acceptera politiskt kvinnoförtryck i slams namn.

Hur sjukt är inte det?

*******

Tack för att du läser, delar, följer, prenumererar och stöttar. jag har i över ett decennium slagits mot politiska och mediala lögner i Sverige och kommer att fortsätta med det. Silence is violence och att inte protestera mot etablissemangmediernas mentala övergrepp gör att de oemotsagt kan fortsätta sprida sina verklighetsfrånvända lögner.

Swish 0733289122

Across the Western world, it is today overwhelmingly white, liberal, educated women who vote for and defend the political movements that have produced the greatest insecurity for women in modern times. In country after country, statistics, court rulings, and police reports show a severe overrepresentation of foreign-born men in rape, gang rape, and aggravated sexual violence. Yet these facts are treated as taboo, mostly by white liberal women who seem to see as their moral duty to protect those individuals.

Share

Questioning those crimes is labeled “racist.” Naming them is considered inapropriate, or even immoral. And the loudest enforcers of this silence are not men, but women who claim to speak in the name of female liberation.

This is not about Western men, despite the constant invocation of “white supremacy” and “white patriarchy.” Western societies did not collapse because of their own sons. The chaos was imported and then protected, rationalized, and aggressively excused by a political culture in which moral signaling outweighs women’s safety.

This is the feminist paradox in its most grotesque form: proclaiming devotion to women’s freedom while actively shielding the men from (mainly from purely medieval cultures) who destroy it. A movement that once claimed to protect women now spends its energy explaining away rape, reframing violence as “cultural misunderstanding,” and portraying perpetrators as victims, while the actual female victims disappear from view.

The same women who screamed #MeToo when a drunk coworker touched a woman’s body now lecture us about “context” and “structural oppression” when girls are raped by groups of men shouting religious slogans. The same women who cry hysterically over imaginary genocides or fashionable causes remain eerily silent when Islamist terrorists murder babies, stone women, or execute dissidents. The same crowd with pink hair and nose rings who demonstrates with slogans like “Free Palestine” are now deaf silent about massmurder of young people in Iran.

Yes, this criticism is aimed directly at you: white, Western, left-liberal women who march arm in arm with apologists for the most misogynistic ideology on earth. You mistake fanaticism for “anti-imperialism,” and barbarism for “resistance.” Iranian women are warning you. You dismiss them.

Women and girls in Iran are beaten, imprisoned, and killed for refusing the veil, while you, secure under Western freedoms, fight to normalize the very ideology that enslaves them. You defend foreign perpetrators more fiercely than native victims. You chant about “inclusion” while women lose the right to walk safely at night.

Those political choices have consequences. For women’s safety. For freedom of speech. For secular law. For the future of the West. For all of us, and our daughters.

United Kingdom
Home Office data and court records show a stark overrepresentation of foreign-born men—particularly from patriarchal, honor-based cultures—in gang rape and child sexual exploitation. The grooming-gang scandals in Rotherham, Rochdale, Telford, and other towns involved thousands of victims over decades. Authorities failed to act, in part because they feared being labeled racist. White working-class girls were sacrificed on the altar of multicultural sensitivity.

Germany
Federal crime statistics (BKA) show that non-German men are massively overrepresented in violent and sexual crime, especially following the 2015 migration wave. In major cities, foreign suspects account for a disproportionate share of rape and sexual assault cases. This is not explained by poverty alone. It reflects cultural norms colliding with Western female autonomy.

France
Interior Ministry data reveal that migrants and descendants of migrants from North Africa and Sub-Saharan Africa are heavily overrepresented in sexual violence, riots, and gang crime. In many suburbs, women live under informal sharia norms: harassment, threats, and punishment for dressing “wrong” or rejecting men. Feminists who once marched for liberation now avert their eyes.

Sweden
Sweden has among the highest reported rape rates in Europe. Court rulings and investigative journalism show that foreign-born men—particularly from the Middle East and North Africa—are dramatically overrepresented in rape, gang rape, and aggravated sexual assault. The facts are no longer disputed. What remains disputed is whether women are allowed to talk about them.

Netherlands
Dutch police data and academic studies show similar patterns: young migrant men are disproportionately represented in sexual crime, particularly in urban areas. Yet public debate remains paralyzed by ideological fear.

This betrayal is not new. In 1979, Western leftists helped legitimize Iran’s Islamic Revolution, dismissing warnings from Iranian women as “imperialist propaganda.” The result was mass repression, executions, compulsory veiling, and gender apartheid.

Today, Iranian women are beaten, imprisoned, and killed for refusing the hijab, while Western feminists accuse critics of Islamism of “Islamophobia.” The lesson remains unlearned.

The Final Irony is that the men you protect despise your values. The ideology you excuse would erase your rights. Freedom is not self-sustaining. And it is not protected by denial.

Wake (the fuck) up.

While the people of Iran fight against the mullahs, sharia and dictatorship, Sweden is quietly dismantling its own free speech protections and sliding into de facto blasphemy laws disguised as “public order.” Freedom of speech dies, not due to harsh gunfire and violent abuse, but with bureaucracy, ideology and selective prosecution. It’s what is called “the boiled-frog principle”: the temperature rises slowly, and before you realize what has happened, the old freedoms are gone. Those who speak up risk legal consequences, while violent criminals often walk free.

Sweden’s justice system has become a political instrument. I know this first hand: I was convicted of “gross defamation” simply for reporting the truth about Islamist influence in a school where young kids were the target of propaganda. Sadly, my case is hardly unique. Below is a snapshot of how the Swedish rule of law is breaking down.

In August 2025, a 90-year-old man in a nursing home in the small town Borås is prosecuted for making allegedly “offensive” remarks about Muslims, a case that moves swiftly through the courts. Meanwhile, in Södertörn, a foreign-born man accused of sexually assaulting elderly women escapes deportation and is convicted only in one of the cases. In today’s Sweden, a careless comment from a frail senior citizen is treated with more urgency than the rape of a 100-year-old woman. What does that say about our priorities?

Then comes what Swedish media have dubbed “the Janouch Affair,” a legal circus triggered when I shared a satirical cartoon on Facebook criticizing jihadism after the Hamas attacks in 2023. My caption read: “And here we stand now”.

Dozens of people across Sweden shared the exact same image. What followed was a nationwide lottery in legal outcomes: some were charged, some were acquitted, some never faced charges at all. Same post. Same action. Completely different verdicts.

I was investigated twice before prosecutors finally dropped the case. Others were not so lucky. Courts in cities of Falun, Gothenburg and Kalmar handed down fines and suspended sentences to ordinary citizens who did nothing more than click “share.” One man was acquitted because he argued his account might have been hacked. Another was acquitted, but prosecutors appealed anyway. At least one case may go all the way to the Supreme Court.

The tally so far:
Three convicted.
Two acquitted.
Two never charged.
Several cases quietly vanished in bureaucratic fog.

What message does this send?
That the law is equal for everyone, except when it isn’t?
That sharing a cartoon is illegal, except when it’s not?
That intent magically appears or disappears depending on the political leanings of the court?
That prosecutors act like activists, not impartial guardians of justice?

In Sweden, 2026, people are punished or freed for identical actions. The legal system no longer produces predictable or consistent outcomes — which means it no longer functions as a legal system at all. The real danger in my so-called “Janouch Affair” is not a cartoon. It is arbitrariness. It is the politicization of the judiciary. It is lawfare.

Another sign of Sweden’s collapsing free-speech norms is the case of Salwan Najem, who in February 2025 was convicted after burning a Quran and triggered an international diplomatic storm. Instead of defending his right to offend a religion — a core principle in any secular democracy — Swedish authorities treated Najem not as a citizen exercising free expression but as a criminal whose actions needed to be curtailed “for public order.” In practice, this meant appeasing foreign governments and domestic pressure groups by restricting what had long been legal in Sweden: the right to criticize, mock, or desecrate religious ideas. For the first time in modern Swedish history, a man was effectively punished for what many see as blasphemy. Not by religious courts, but by a state bending its own laws to silence religious offense. This is how a liberal democracy drifts into de facto blasphemy rules long before anyone dares speak the word “sharia.”

This is a direct violation of one of the most fundamental principles in Western law: equal treatment. If several people perform the same action under the same conditions, the outcome should not depend on geography, ideology or the mood of the judge that day. When identical acts lead to wildly different verdicts, the legal order has collapsed into subjectivity.

This is how trust dies.
This is how a justice system loses its legitimacy.
This is how free speech erodes, not overnight, but step by step, case by case.

Sweden’s courts increasingly prioritize symbolic “values-based” offenses — speech, satire, online commentary — while complex or serious crimes involving real victims fall by the wayside. It is moral posturing masquerading as justice, enforced by prosecutors who see themselves as guardians of ideology rather than law.

And once justice becomes symbolic, it is no longer justice at all.

This is how a free society becomes timid, anxious and afraid to speak.

The silence spreads and citizens get opressed.

And a whole country collapses into cultural submission without a single shot fired.

While brave iranians fight for its freedom Sweden is drifting into soft authoritarianism under the banner of tolerance. Our enemy is a captured legal system weaponized against its own citizens.