Collectif Némésis: Kvinnorörelsen etablissemanget inte vill att du ska känna till

De är unga, arga och krigar mot massinvandring som förstör Europa och som gör tillvaron otrygg för flickor och kvinnor. Men vilka är de? Här får du veta.

Jag antar att du aldrig hört talas om den franska kvinnoorganisationen Collectif Némésis (namnet är direkt taget från hämndens gudinna, bara en sån sak!). Det hade inte jag heller innan dödsmisshandeln av den 23-årige studenten Quentin Deranque, som lördagen den 14 februari försökte skydda tjejerna under en demonstration när en aggressiv mobb vänsterextrema Antifa-aktivister gick till attack mot dem. Quentin blev så illa misshandlad att han avled av sina skador och nu har nio personer häktats för inblandningen i misshandeln, som också fångats på film. Men Collectif Némésis hamnade genom Quentins tragiska död på mångas radar.

Collectif Némésis är en grupp arga, bråkiga tjejer som lyfter frågor som inte är särskilt bekväma för etablissemanget då de öppet trotsar det vänsterliberala narrativet och därför osynliggörs de.

– Vi startade utan något som helst stöd, ingen på högersidan kände till oss, och några av aktivisterna var tvungna att lämna sina arbeten, sa grundaren till AFP förra året, och uppgav då att kollektivet inte fick några bidrag.

Svenska mainstreammedier försöker naturligtvis inte låtsas om den här organisationen. Alternativt kommer de att inom kort beskrivas som “högerextrema”.

Ja, Colléctif Némésis är en veritabel käftsmäll i det politiskt korrekta, vänsterfeminiserade etablissemanget. Och som de behövs. De här tjejerna är vår tids riktiga kvinnokämpar. De vågar gå mot strömmen. De lyfter frågor som verkligen skaver. Dessa är inte lika felnavlade i huvudet som de hjärntvättade förskolefröknarna på Dagens Nyheter eller de ängsliga kyrktanterna på SVT och SR.

– Feminismen har under årtionden varit vänsterns domän, och vänstern inser inte att det i dag finns nya faktorer att ta hänsyn till, särskilt när det gäller migrationsfrågan, säger Alice Cordier vidare.

Brudarna i CN är hårdingar som säger som det är även när priset blir högt och de får etablissemanget mot sig. För det är inte särskilt bekvämt eller trevligt att protestera mot massinvandring, islamisering och politik som förvandlat Europa till ett helvete där kvinnor offras på mångkulturens altare.

Medierna är självklart skyldiga till att vi står här, som fortsätter att korvstoppa befolkningen med sin förljugna och vinklade rapportering. I dag är det så illa att bara vissa väl utvalda feminister ges plats i etablissemangets medier och unga tjejer indoktrineras därigenom att tro att det är dessa som är en naturlig norm att ta efter. Antingen hyllas vänsteraktivister som Greta Thunberg som okritiskt lyfts fram som bra förebilder oavsett vilka rasistiska organisationer hon än vurmar för. Eller så handlar det om tillrättalagda influencers vars största bekymmer är huruvida nästa betalda samarbete kommer att bli av. Mainstreammedierna älskar att visa upp hycklande vänsterfeminister och deras agenda, som går ut på att massinvandring och mångkultur är något att eftersträva, att klimatet är i nödläge, att kriminella behöver kanelbullar och en varm famn att gråta ut i efter att de avrättat någon med ett skott i huvudet och att transaktivism är något vi alla måste betrakta som livets viktigaste spörsmål och att även män som lajvar kvinnor kan föda barn. Samt i samma andetag att slöjtvång och en allt snabbare, aggressiv islamisering är bra för ett modernt samhälle och absolut inget problem för västerländska kvinnors frihet. Några alternativ i denna ekokammare av förvridna åsikter ges sällan. Tjejer och kvinnor som tycker annorlunda cancelleras från det offentliga samtalet som om de vore suspekta och tokiga och får därefter hålla till i fria medier. De framställs som hårdhjärtade och hängs gärna ut av etablissemanget, hånas och ifrågasätts.

Collectif Némésis ger ett långfinger åt allt sådant. De förvirrade idéerna som torgförs av vänsterns lakejer och som i själva verket är det största hotet mot kvinnors frihet hör absolut inte hemma här. Och det är så befriande.

Kort bakgrund:

Collectif Némésis bildades i Frankrike 2019 av en ung aktivist som valt att använda en pseudonym, 28-åriga Alice Cordier, gissningsvis för att det är för farligt att agera i sitt riktiga namn. Gruppen har sedan dess etablerat sig i Frankrike och i mindre skala i Schweiz och Belgien. Den är relativt liten i absoluta tal, med uppskattningsvis mellan 100 och 300 medlemmar, varav en aktiv kärna på några tiotal kvinnor driver verksamheten. Medlemmarna är huvudsakligen mellan 18 och 30 år. Samtidigt har rörelsen en betydligt större digital räckvidd, med tiotusentals följare i sociala medier.

För det är på sociala medier mycket av dagens moderna informationskrig förs. Och det är genom sociala medier man når ut och kan påverka hur framför allt unga människor tänker. På X har CN över 120 000 följare – och över 100 000 på Instagram.

Collectif Némésis står för en nyfeminism, en långt sundare ideologi än den mossiga, unkna gamla sorten, anstruken av islamistkramare och hat mot kärnfamiljen. Den här nya, kanske sjätte vågens feminism skiljer sig tydligt från den som dominerar i västeuropeiska medier och institutioner. Jag vill påstå att CN är det som feminismen var menad att vara ursprungligen. En berättigad kamp mot orättvisor och förtryck som skulle stärka kvinnor men som inte per automatik innebar ett krig mot män, med vilka man hellre skulle stå tillsammans med – idag mot krafter som försöker förstöra allt det som är värt att leva för i ett fritt samhälle. Som till exempel yttrandefrihet och frihet från religiöst förtryck.

Det vill säga, allt det som förstör våra samhällen och som kvinnor drabbas hårdast av då vår frihet beskärs allt mer som en följd av en tillströmning av dysfunktionella kulturer som i allt större omfattning brer ut sig och försöker dominera våra tidigare trygga samhällen.

Såklart att mainstreammedierna avskyr CN. De vill rikta ljuset på hur kvinnor i alla åldrar utsätts för oprovocerat våld i samhället, nya former av sexuella övergrepp, trygghet i det offentliga rummet och kulturella normers betydelse för kvinnors säkerhet. En central del av budskapet är kopplingen mellan kvinnors utsatthet och migration, särskilt från icke-europeiska länder. Det, som våra politiker helst vill blunda för. Just att CN gör den här kopplingen tydligt och utan att hymla gör att organisationen beskrivs som “kontroversiell”. Trots statistik, trots all fakta som bekräftar det de säger, ifrågasätts de ändå och brunmålas, precis som alla rörelser som står upp för nationalstater och sunt förnuft. PK-folket beskriver den här kvinnorörelsen med begreppet “femonationalism”, och verkar chockade över att feministiska argument används i en nationalistisk eller migrationskritisk kontext. Vidare avfärdas CN som identitära, högerextrema och islamofobiska, det gamla vanliga tugget när något uppenbart går mot den vänstervridna, globalistiska agendan.. Flera etablerade feministiska organisationer i Frankrike har naturligtvis tagit avstånd. Och det är slående att reaktionen ofta inte bara består i kritik, utan också i en form av tystnad eller marginalisering. I stället för att öppet bemöta de frågor som gruppen lyfter, tenderar delar av det offentliga samtalet att avfärda eller osynliggöra dem. Cancelkulturen lever och frodas och CN kliver bestämt utanför den europeiska Åsiktskorridoren.

Själv säger jag bara: Halleluja! Äntligen en grupp unga tjejer som verkar ha fattat vad som verkligen hotar oss kvinnor i väst. Och som står på sig mot ett destruktivt etablissemang som motarbetar dem.

Här behöver vi fråga oss: Vilka kvinnors röster anses legitima, och vilka anses vara felriktade, farliga eller ovärdiga att lyssna på? Jag själv, och till exempel Kvinnokraft 4.0, anses av det vänsterblivna etablissemanget inte vara värda att ta på allvar. Vi som uppmärksammar hur illa kvinnor far i ett samhälle som islamiseras och där individer med medeltida patriarkala värderingar tycker de har rätt att påverka och hindra kvinnor från att leva fritt och jämställt, blir drevade mot av vänsterns megafoner som Sveriges Radio, SVT, Aftonbladet, Dagens ETC, Flamman och Expo. Vi som inte ordnar in oss i ledet och accepterar ett ökat kvinnoförtryck där vi dessutom reduceras till ett attribut som män kan dra på sig när det passar dem så vi degraderas till livmoderbärare eller födande förälder, där vår kvinnlighet kan approprieras hur som helst av män.

Jag har länge stått upp för tjejer och kvinnor, i snart tio år har jag kämpat för att Sverige ska förbli ett land där vi kan leva tryggt istället för att utsättas för gruppvåldtäkter, våldtäkter i äldreomsorgen när vi blir gamla, gruppvåldtäkter och misshandel för att vi betraktas som villebråd, och allt annat som följer av de demografiska förändringar vårt land befinner sig i.

Redan 2017-2018 skrev jag om kvinnouppropet #120dB som samlade vittnesmål från unga tjejer och kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp i offentliga miljöer, på festivaler, i asylrelaterade sammanhang och i olika europeiska kontexter. Namnet syftade symboliskt på ljudnivån hos ett larm, ett rop på hjälp som inte går att ignorera. Vittnesmålen i #120dB var konkreta och smärtsamma. Redan då sa Europas döttrar att de var under attack. Unga kvinnor talade rätt in i kameran. De blev mördade i terror, meningslöst våld. De var Ebba, Maria, Mia. Våldtagna i Kandel. Rotterdam. Malmö. Ändå möttes uppropet inte med samma unisona stöd som tex det urvattnade #MeToo och alla dess spinoffer. Reaktionerna blev splittrade, stundtals avvisande. Det uppstod en påtaglig spänning mellan kvinnors erfarenheter och det politiska narrativ som dominerade samtalet. Det var inte ok att tala om utlänningars våld mot Europas döttrar. det är det fortfarande inte.

Snart tio år har gått och det är nu ännu mer åt helvete. För vi har fortsatt den stora elefanten i rummet som heter massinvandring och män från kulturer som behandlar kvinnor sämre än djur. Och ett etablissemang som är i skräck för att rasistkortet ska användas när de här faktorerna läggs på bordet. Gruppvåldtäkter utförs främst av utomeuropeiska invandrare. Liksom våldtäkter i äldreomsorgen. Hedersmord är allt vanligare. 87 flickor könsstympade bara i Västerås. Men de här kvinnornas berättelser passar inte in i den ideologiska kartan. När det handlar om konsekvenserna av massinvandring och islamisering försvinner solidariteten ut genom fönstret.

Vem ska få avgöra vilka erfarenheter som ska ges utrymme, och vilka som ska betraktas som politiskt besvärliga? Collectif Némésis är i det perspektivet inte bara en enskild organisation, utan ett symptom på en bredare förskjutning i det europeiska samtalet om kön, migration och kultur. Att rörelsen trots sitt begränsade medlemsantal kan få stor spridning i sociala medier visar hur nya kanaler skapar parallella offentligheter. Frågor som i etablerade medier försöker tiga ihjäl blir stora snackisar i digitala forum.

Visst kan man – om man vill! – kritisera Collectif Némésis ideologiskt, politiskt eller retoriskt. Men att ignorera att de finns, eller att avfärda de erfarenheter de hänvisar till, är något annat. Sånt underminerar tilliten till det offentliga samtalet och förstärka känslan av att vissa kvinnors erfarenheter väger mindre än andras.

I grunden handlar detta om feminismens kärnfråga: att synliggöra kvinnors erfarenheter av våld, utsatthet och otrygghet. Om den ambitionen begränsas av ideologiska ramar och om vissa erfarenheter anses för politiskt besvärliga för att lyftas så blir feminismen lika förljugen som irrelevant.

Collectif Némésis pekar på en spricka i samtalet om kvinnors trygghet i Europa. En spricka som rör relationen mellan jämställdhet, migration och kulturella normer. Det här kommer inte att försvinna genom att etablissemanget försöker tiga ihjäl frågan. Vad säger det om vårt offentliga samtal att en del kvinnor upplever att deras erfarenheter inte får ta plats? Att det är skamligt, rasistiskt eller främlingsfientligt att vittna om hur massinvandringens konsekvenser och politikers feghet drabbat dem? Att vi vill ha ett tryggt land utan småbarn i slöjor och balkongflickor som normaliserats som ett naturligt inslag i förorternas traditioner?

Det här är någonting varenda kvinna som kallar sig feminist måste fundera på. Collectif Némésis är de verkliga, moderna kvinnokämparna. Jag önskar att alla sunda kvinnor gick samman och för vår egen skull protesterade mot massinvandring och islamisering av vårt land. Då skulle jag till och med åter kunna tänka mig att börja kalla mig för feminist igen.

Fri media. Här får du läsa sånt som mainstreammedier vill dölja.

Swish 0733289122