Känslosås i matriarkatet: Kvinnomaffians nya religion heter arrogans, och leder till Sveriges förfall

Public service-cheferna Karin Ekman och Anne Lagercrantz är en del av en institutionaliserad propagandaapparat som lierat sig med makten. Ett verkligt hot mot demokratin.

I ett sunt land borde Karin Ekman och Anne Lagercrantz omedelbart fått sparken som de inkompetenta, ljugande och korrupta sopor de är. Istället sitter de kvar med arroganta, självgoda miner, trygga i vetskapen att de kan göra vad de vill utan konsekvenser. De är en del av en institutionaliserad propagandaapparat som lierat sig med makten.

Den senaste veckan har varit en sorglig uppvisning i hur högt uppsatta chefer gång på gång trampar i klaveret men anser sig ha rätt att göra det, och kommer undan genom att skylla ifrån sig. I Sverige finns en kvinnomaffia i medierna och i rättsväsendet som sitter säkert på sina välavlönade positioner. Ingen i etablissemanget kräver deras avgång. Kvinnomaffian är inte bara grus i maskineriet, den är en toxisk betongkloss som hindrar Sveriges tillfrisknande.

Ja, jag tittar på er, kvinnomaffian i public service, cheferna Karin Ekman, Anne Lagercrantz och Cilla Benkö. Har ni ens någon inre moralisk kompass? Hur sover ni om nätterna? Begriper ni inte själva hur förljugna och genomruttna ni är? På BBC avgick cheferna. Men i Sverige sitter ni uppblåsta pompösa hönor kvar som om det vore en mänsklig rättighet. Er religion stavas arrogans och ni känns lika orubbliga som Nordkoreas diktator.

Att den nya “dygden” heter arrogans är dock inte bara farligt, det är också moraliskt förödande. Förr följde skandaler en tydlig dramaturgi. Någon gjorde fel, ljög, missbrukade sitt förtroende. Till slut kom ursäkten. Den darrande rösten, den mänskliga skammen. Ofta blev konsekvensen även att den ansvarige fick sparken. Inkompetens och maktmissbruk belönades inte med en högre lön och en bättre position.

I dag kan du vara chef för en myndighet, ett public service-bolag eller ett politiskt parti och rida ut stormar som förr hade fällt hela karriärer. Du kan bli kritiserad av JO, KU eller av din egen personal och ändå stanna kvar.

I värsta fall till och med befordras.

När Justitiekansler Mari Heidenborg beslutar att kasta underlaget till ett skadeståndsärende på 840 000 kronor till en dömd tortyrvåldtäktsman och ändå belönades med posten som hovrättspresident, visar det hur sinnessjukt det svenska samhället blivit. Varför fick inte Heidenborg sparken? Varför blev det inte dryga böter? nej, signalen var, att du kan betala miljoner och åter miljoner till grovt kriminella och sedan skratta hela vägen till ditt nya, fina jobb. Äckligt är det. Och stötande.

När SVT hänger ut ett anonymt konto på X men raderar egna länkar, och cheferna försvarar sig med “rätt till tolkning”, urholkas själva idén om ansvar. Vi ser hur Anders Holmberg sitter och pöser i sina patetiska intervjuer där han nagelfar SVT:s “fiender” och gullar med maktens lierade. Holmberg är inte ett dugg objektiv. Tvärtom är han ett journalistiskt fiasko som borde få sparken, han med. Liksom kollegan Camilla Kvartoft.

Men problemet är större än kvinnomaffians arrogans. Det handlar om vad detta lär våra barn. Vilka signaler det skickar till övriga befolkningen. På sikt kan resultatet bli total anarki. Varför ska vi behöva respektera lagen, när de högsta hönsen högaktningsfullt skiter i vad som är rätt och fel?

Varför ska vi betala för ett public service som ljuger oss rätt upp i ansiktet?

Varför ska vi betala löner till människor som pissar oss i huvudet?

Varför ska våra skattepengar gå till att Anne Lagercrantz stenrike make ska åka på betald lyxsemester för att “vila upp sig” (han tjänar 100 miljoner för sina böcker, de bor i en 66 miljoners våning, Anne L tjänar 300.000 kr i månaden som SVT-chef, yadi yadi) – när halva Sveriges medborgare går på knäna av trötthet?

När vanligt folk ser personer i maktposition berika sig girigt, bryta mot regler, mörka beslut och skylla ifrån sig utan påföljd, varför ska de själva behöva ta ansvar? Om rättvisa bara gäller dem längst ner i hierarkin blir lagar till sist meningslösa.

Värst är det vilka signaler det här skickar till de barn och unga. Man kan inte predika moral till ungdomar i förorten, eller kräva hederlighet i skolan, när vuxenvärlden själv genomsyras av lögner och bedrägerier. Politikerna talar ofta om gängkriminalitet som ett problem med moral och konsekvenser.
Men moral smittar uppifrån och ner. När unga ser hur politikerna själva, domare och journalister slipper stå till svars, undermineras hela begreppet rättvisa. Barn och unga växer upp med skeva ideal som skapar hat och förakt. De lär sig att makt ger särskilda privilegier och att den skyddar, inte förpliktigar.

Det mest förödande av allt är ändå när systemet tillåter makthavare att utreda sig själva. När Anna Kinberg Batra får JO-kritik för vänskapsrekryteringar men ändå kan sitta kvar i månader, då är signalen tydlig: det finns en lag för folket och en annan för makten. Hon fick sparken som landshövding i Stockholm. Nu har hon dock ett nytt fint jobb: Kinberg Batra ska se över myndigheten som hon tidigare var chef för…. kan det bli sunkigare?

Lika geggigt och sjukt som när statliga radioprogrammet Ekot utreder sig självt (och friar sig självt). Precis som Socialdemokraterna i Botkyrka, också där kommer man fram till att klanröstning är i sin ordning. Då baxnar man. Man tappar hoppet. Och till slut blir vi avtrubbade, eftersom detta är vardagsmat i dagens Sverige.

Budskapet blir, att de skyldiga alltid kommer undan. Visselblåsarna däremot stämplas och kastas ut i kylan. Det är livsfarligt att vara sanningssägare i Sverige. Somliga, främst de som kritiserar makten, döms stenhårt. Där finns ingen pardon.

Men när etablissemangets gullegrisar gör fel slipper de konsekvenser. De får till och med friskriva sig. Det är den värsta sortens arrogans: den institutionaliserade. Den som klär sig i förtroendets språk och som ständigt skriker om “hot mot demokratin” men som lever på cynism och ÄR det verkliga hotet mot demokratin. Den som tyst kväver sanningen bakom utredningar, kommittéer och interna protokoll. När de skyldiga granskar sig själva och kommer undan fast alla vet att de ljuger, dör tilliten. Då dör demokratin. Då dör hoppet om rättvisa.

Sverige har länge stoltserat med transparens, oberoende medier och högt förtroende för myndigheter. Men vad händer när alla dessa pelare fylls av bedragare som anser sig förmer än gemene man? Som ständigt kommer undan med ren brottslighet? Då förvandlas folkhemmet till förnekelsehemmet. Ett land där de mäktiga tycker de har rätt att bete sig precis hur som helst. För att de inte riskerar något.

Ursäkten har i alla tider varit ett sätt att återställa förtroendet, att påminna om mänsklighetens ofullkomlighet. Självinsikt och självrannsakan. Ett sätt att erkänna att man gjort bort sig. Att erkänna att man är ledsen och att man ska försöka bättra sig. Att man ska anstränga sig att inte göra om sina misstag. Att ta ansvar kräver mod.

Om tilliten i Sverige ska kunna återbyggas måste vi återinföra något så gammaldags som konsekvens. Vi måste kräva att ord betyder något, att makt förpliktigar, och att ansvar inte är valfritt. Det ska kosta att ljuga och fuska.

För utan ansvar finns ingen rättvisa.
Och utan rättvisa finns bara arrogans.

Maktmissbruk. En kvinnomaffia full av ljugande kärringar som tycker de är förmer än alla andra.

Enda rätta: De bör få sparken och stå i skamvrån. Utan fallskärmar, utan nya fina jobb. Inte ens en halvkvävd ursäkt räcker.

***********

Tack för att du läser och stöttar! Allt här är gratis men blir du betalande prenumerant, visar du att du stöttar min röst. Följ gärna också om du gör det gratis, varje följare ger mig mer kraft. Kommentera, dela, prenumerera. Opinion utifrån/underifrån är ett välkänt, effektivt verktyg för att rucka kolosserna. Förr eller senare känner de av folkets missnöje. Men de märker inget, så länge vi håller tyst. Tystnaden får dem att ljuga än värre. Låt dem inte sitta bekvämt och obrytt i sitt elfenbenstorn.

Fri media.

Swish 0733289122