Jag följer naturligtvis debatten om vem/vad som är svensk/t med stort intresse och måste säga att jag blir både förvånad, besviken, och även bestört över tongångarna jag hör från vissa i SD, ett parti som i åratal varit ledande i en politisk riktning där man sagt sig stå upp för Sverige och svenskarna. För plötsligt verkar det inte lika relevant, detta att faktiskt vara svensk eller för den delen europé, att ha sina rötter i Norden eller åtminstone i västvärlden, att dela den värdegrund vi fötts och fostrats med, frågor om yttrandefrihet, tolerans, jämställdhet och respekt, skötsamhet och hederlighet, ansvarstagande och lojalitet? Sammanhållning och fosterlandskärlek, gemenskap, släktskap och traditioner, grunden som bygger ett folk och en nation.
“Etnonationalism” används som skällsord och etnicitet avfärdas som irrelevant. Problemen med massinvandring från kulturer som befinner sig på mycket långt avstånd från den svenska, nordiska, europeiska, förminskas, och man lägger sig platt inför utomeuropeiska influenser. Plötsligt låtsas man nästan som ett eko av Annie Lööfs svammel att “alla” som befinner sig i Sverige (och knappt det!) kan bli, eller till och med per automatik är, svenskar. Oavsett om dessa individer själva vill det. Etnicitet är bara viktigt för övriga länders befolkning, där man kan till exempel vara stolt kurd, turk, israel eller arab, och därmed självklart göra anspråk på de länder eller regioner man anser sig har historisk koppling till. Svenska folket däremot ska enbart hålla tyst och acceptera att de riskerar att en dag bli etnisk minoritet i sitt eget land.
Hur är det möjligt? Vad är det som händer i Sverige, vad sker med den politiska kartan, med ett parti som för många varit det sista hoppet för Sverige, partiet som gett mod och kraft och som känts enande och pålitligt, en trygghet i att det åtminstone finns några politiska ledare som vill värna om det svenska folkets bästa och sätta det i första rummet som något självklart och odiskutabelt?
SD har varit en trygghet för Sverigevänner, såväl etniskt svenska som de faktiskt numera rätt många också med utländskt påbrå, andra, tredje generationens utlänningar som kanske flytt hit, förföljda av diktaturer och krig, och som funnit sig väl till rätta i samhället, som tagit med sig sina egna seder och bruk men som också integrerat sig väl med Sverige. Jag syftar här på alla skötsamma svenneblattar som i decennier betraktat Sverige som sitt hem och som bidragit till samhället på de sätt de kan. Men plötsligt verkar Sverige och svensk kultur, värderingar och historia inte lika relevant längre och jag skulle vilja vända på frågan och ställa det till dem som pratar om “öppen svenskhet”, det vill säga om jag hårdrar det hela, att en somalier blir svensk bara den slipar av sig lite och börjar äta sill på midsommar och firar jul och knappt hälsar på sina grannar, hur blir det då för alla svenskar om de skulle flytta till Somalia, blir de somalier ifall de försöker liera sig med en klan och lär sig stapplande somaliska? Eller när blir de somalier? Om de fortsätter skaffa barn inom den svenska familjen, kommer dessa blonda och nordiska ättlingar så småningom bli hundraprocentiga somalier och hur länge dröjer det i så fall tills dessa blonda “svensksomalier” är helt accepterade som ursprungsbefolkning? Du hör ju själv hur det låter. Men ändå är det exakt denna tankemodell som vissa representanter av SD nu försöker lansera som om det vore något fullkomligt naturligt och normalt och något vi behöver acceptera. För att göra det drastiskt: Att det egentligen inte skulle spela någon roll om Sveriges nordiska och ursprungsetniska befolkning helt byttes ut mot ett afrikanskt.
Det är därför den här debatten är såväl absurd, som bisarr, som kontraproduktiv, och den alienerar bara Sverigevänner som ändå funnit tröst i att det åtminstone finns ETT parti som öppet vågar stå upp för det svenska, för Sverige, för den svenska ursprungsbefolkningen som krymper, för den lilla minoritet som globalt sett är försvinnande liten och som verkligen behöver representanter som bryr sig om svenska intressen och allt det som faktiskt är svenskt. I tider så främmande makter utövar allt större påtryckningar på Sverige, med krav om anpassning till odemokratiska ideologier och religiös underkastelse till sådant som absolut inte ingått i det svenska samhället, blir det ytterst viktigt med tydlighet. Med modet att stå upp för ett Sverige som faktiskt tillåts och får vara svenskt. Där svenska folket är i sin rätt att utan att skämmas deklarera hur de vill att samhället ska fungera. Vilka som ska styra. Där det är naturligt och självklart att svenska värderingar tillåts råda. Där det svenska kommer i första hand.
Jag är nog inte ensam om att uppleva ett bottenlöst svek från de SD-politiker som genom diverse märkliga signaler och utspel nu devalverar det de tidigare sagt vara deras hjärtefrågor: Sverige, svensk etnicitet, svensk identitet, och därigenom också svensk historia, traditioner, kunskap och insikter, arv och den särart som gjort svenska folket till vilka de är. Vad är det SD inte begriper? Att de här frågorna inte går att kompromissa med hur som helst?
Själv ska såklart sägas, det många av er ju vet, att jag själv är första generationens centraleuropeisk invandrare, har levt här i över femtio år, mina barn är hälften etniskt svenska, ändå ser jag identiteten som europé, som kulturellt svensk, som sedan decennier boende i Norden som något som format mig och som jag är stolt över, även om min etnicitet aldrig kommer att bli just svensk rent blodsmässigt. Och ändå, är det uppenbarligen någon som jag, som måste peka på det uppenbara, att ett land byggs av dess invånare, av dem som har sina rötter här, av dem som genomsyras av det arv landets förfäder lämnat i deras DNA, i jorden, i traditionerna, i kulturen? Hur kan ett parti som i decennier kämpat för att detta ska vara relevanta frågor och därför fått med sig många på tåget, plötsligt börja vackla och uppvisa en instabil inställning i denna den viktigaste kärnfrågan av dem alla? En fråga som handlar om svenska folkets överlevnad, om vilket slags land Sverige ska vara, om det inte bara ska vara en geografisk plats på kartan där invånarnas etnicitet blir av underordnad betydelse, där det svenska språket byts ut mot ett annat, där minnen går i graven med de gamla, där traditioner ersätts och där kanske inte ens flaggan eller lagarna i framtiden respekteras.
Kika gärna på Europa. På många håll mobiliseras folken, där blir allt fler i respektive länders ursprungsbefolkningar allt mer medvetna om att utan sitt folk är landet bara en meningslös plats på kartan. SD kan ännu, en kort tid framöver, innan allt tålamod tryter, fortfarande välja väg. Är ni för ett svenskt Sverige som sätter svenska folket och landets intressen i centrum , eller har er själ urvattnats så rejält att ni tappat alla inre kompasser och i stället ägnar er åt ett smärtsamt politiskt självmord där ni lämnar svenska folket och Sverige i sticket?
Min röst är fri och jag jobbar för Sveriges bästa. Swish 0733289122