Nationalismen har blivit ett skällsord som vänstern skrämmer svagsinta med. Europa river sina monument, lär barnen att skämmas över sin historia och lämnar över vår suveränitet till globala institutioner. Budskapet som tyvärr är sant levererades igår 7 oktober av USA:s utrikesminister Marco Rubio i ett uppmärksammat tal i Aten. Uppmärksammat av många, dock ej av svensk mainstreammedia som helst vill tiga ihjäl denna obekväma sanning om hur västvärlden skäms för sin egen civilisation och där Sverige intar en av de främsta positionerna i självförnekelse och något slags märklig skam över svensk kultur, nation och identitet.
Rubio levererade en rejäl käftsmäll, en uppgörelse med decennier av västerländsk självkritik, globalisering och försvagad nationell identitet. Med Akropolis som fond uppmanade han Europa att återfinna sin styrka, sin stolthet och sin vilja att försvara den egna civilisationen.
”Vi började skämmas för just de saker som gjorde oss exceptionella”, konstaterar han.
Rubio beskriver hur västerländska samhällen gradvis började betrakta sina historiska framgångar med misstänksamhet. Hur nationalism blivit ett skällsord, monument revs och nya generationer fick lära sig att skämmas över sitt kulturella arv.
Ja, Sverige, jag tittar på sig och dina pk-riddare som i decennier velat tillintetgöra allt som är värdefullt svenskt. Reinfeldt försökte hävda att pursvenskt är blott barbari och Mona Sahling hånade den svenska kulturen. Självskadebeteendet har varit plågsamt att bevittna. Är det därför mainstreammedierna skyr Rubio? För att han petar där det svider som mest?
I Sverige har nationell stolthet länge varit ett minerat område. Att värna svensk kultur, svenska traditioner och svensk historia har i modern tid betraktats som något suspekt. Rasistiskt, rent av. Den svenska flaggan ska helst inte vaja alls. Samtidigt uppmuntras andra länders folk att bevara sin identitet. Det är fint att vara stolt kurd, turk, somalier... Men inte svensk. I Sverige.
Men varför måste kärlek till det egna landet stå i motsättning till respekt för andra kulturer?
Rubios kritik stannar inte vid kultur och identitet. Han beskriver också hur västvärlden öppnat sina gränser, flyttat industriell produktion utomlands, försvagat sina försvar och överlåtit allt större delar av sin suveränitet till internationella institutioner. Här berör han en av vår tids viktigaste demokratifrågor: Vem ska egentligen bestämma över ett land – dess medborgare eller överstatliga institutioner?
Internationellt samarbete kan absolut vara bra. Men som Rubio framhåller: Alliansernas uppgift bör försvara nationernas suveränitet, inte upphäva den.
Han riktar också kritik mot västvärldens säkerhetspolitiska naivitet.
”Kriget försvann inte bara för att vi föredrog fred.”
Medan Europa rustar ned har andra makter fortsatt att stärka sin militära förmåga. Rysslands krig mot Ukraina har brutalt illustrerat konsekvenserna. Men Rubios budskap handlar om mer än försvarsanslag och gränskontroll. Han pratar om en civilisation som håller på att förlora tron på sig själv. För hur ska ett samhälle kunna försvara sina värden om det inte längre vågar vara stolt över dem?
Rubios tal är inte vilket politiskt utspel som helst. Han företräder USA:s regering och formulerar en utrikespolitisk vision som kan förändra relationen mellan Europa och USA i grunden. Internationella medier har rapporterat om talet. Men i den svenska debatten är intresset svalt för Rubios idépolitiska innehåll. Svenska medier ägnar enormt utrymme åt Donald Trumps personlighet, uttalanden och kontroverser. Men när USA:s utrikesminister håller ett principiellt tal om västvärldens framtid är det anmärkningsvärt tyst.
Europa brinner, Frankrike skakas av kravaller, islamister marscherar på storstädernas gator, bönerna gör uppror, främmande makter flyttar fram sina positioner. Rubios budskap är just därför politiskt betydelsefullt. Historisk medvetenhet är inte detsamma som historiskt självförakt. Det går att erkänna tidigare generationers misstag och samtidigt känna stolthet över Europas bidrag till vetenskap, konst, demokrati och mänskliga rättigheter. Det går att värna nationella gränser utan att förakta andra folk. Och det går att samarbeta internationellt utan att överge nationellt självbestämmande.
Det är just det här som Rubio sätter fingret på. Och det borde mainstreammedierna vara angelägna att diskutera. Men i stället tiger de, och spelar därmed mörka krafter i händerna. De som sår splittring, och som leder västvärlden i helt fel riktning.
Min röst är fri och jag jobbar för Sveriges bästa.
Swish 0733289122
Rubio's not your man. Out of the skillet, into the fire...