Naturligtvis är det skillnad på föräldraskap och föräldraskap – kultur och kultur. Naturligtvis måste reglerna därför vara olika.

Debatten som just nu pågår, kring drevet mot en Sverigevänlig ministerson tyder på intellektuella brister i samtidens Sverige. Eller hur är det omöjligt att så många verkar missförstå det som pågår?

Ibland tänker jag, är varenda offentlig (socialistisk) debattör i Sverige helt dum i huvudet? Även den så kallade "högerns" fotsoldater får tyvärr ofta räknas in i denna mentalt funktionsvarierade skara. Drevet mot Johan Forssell, som går via hans son som "avslöjats" träna sina muskler i Sverigevänlig anda och därför kallas "högerextrem" och "nazist" av den kommunistiska, socialistiska och islamistiska oppositionen, verkar inte riktigt lägga sig. Såklart, då man försöker misstänkliggöra hela den borgerliga regeringen, något som politikerna borde förstå och därför sluta lägga sig platt för dessa sinnessjuka drev.

Vi ser krökta ryggar från högern, när vänsterns debattörer dra likhetstecken mellan gängkriminella utlänningar med värderingar från medeltiden, och medelklassens svenska barn som ofta faller lätta byten för dessa gängkriminella, inte bara som offer för förnedring, misshandel, rån och rasistisk mobbning, utan också som kunder till en ökande narkotikaförsäljning och våldskultur som smittar av sig.

Jag trodde inte jag skulle behöva skriva fler texter på temat men jag hade fel. Ibland känns det som om jag är den enda som faktiskt klär de här sakerna i ord och som bemödar mig att pedagogiskt förklara så att till och med ett barn kan förstå.

Ja, det är skillnad på föräldraskap och föräldraskap, precis som att det är skillnad på kulturellt och religiöst betingat hedersvåld och "vanlig" svensk hustrumisshandel eller andra typer av övergrepp. Jag skrev om detta för en massa år sedan, att allt våld mot kvinnor kan inte dras över en kam, då hedersvåld är en del av en destruktiv struktur i vilken hela familjen ingår, medan en svensk skitstövel som slår sin fru knappast är en del av hela släktens önskemål att "fostra" en kvinna som “vanärat” familjen... Eller som anser sig har rätten att döda sin dotter om hon vägrar anpassa sig till en religiös klädkod. Samma sak är det med skillnaden på de klankriminella utlänningarna vars barn ofta fostras in i kriminalitet, eller där fäder lyser med sin frånvaro. Där föräldrarna kanske aldrig lär sig svenska, de som är analfabeter, som själva inte integrerar sig i det svenska samhället och som upprätthåller parallellsamhällen styrda av imamer och sharia, i några av de många utanförskapsområdena som Sverige allt mer består av. Självklart är dessa dysfunktionella system inte desamma som svenska miljöer, där svenska tonåringar med helt annan fostran och hemförhållanden i en tid av revolt och pubertet söker sig till miljöer som mer bejakar deras känslor och där de kan vara fria från klimathysteri, vänsterlögner, politisk korrekthet, genusfixering och hjärntvätt där allt manligt kallas toxiskt. Pojkarna i synnerhet är skitless på destruktiv falsk feminism vars enda mål i modern tid är att fullständigt krossa allt manligt. Pojkarna är svintrötta på alla nedvärderande attityder mot pojkar och män, i kombination med ihåligt tjat om "alla människors lika värde" men där man samtidigt accepterar att det enda landet i världen som det är tillåtet att spotta på och håna är just Sverige, alltså dessa unga killars enda hem i världen. Lägg sedan till att åtskilliga av de här ungdomarna redan stött på aggressiv mångkultur som med all kraft försöker dominera dem, så har du facit på varför de söker sig till hemliga nätverk där deras stukade självkänsla får sig en vitamininjektion. Ingen av dem vill bli en ny Tommie Lindh. Ingen av dem vill att deras lillasyster ska drabbas av samma förfärliga öde som Luna. Och så vidare.

Varför frågar ingen socialistdebattör i ljugmedierna vad det är som lett oss hit, till att unga svenska killarna "radikaliseras", till att deras unga hjärtan är fulla av bitterhet, ilska och sorg, till att de försöker hitta en väg ur hopplösheten och därför kan hamna i sällskap som faktiskt kan vara dåliga? För absolut, allt som bejakar manligheten är inte per automatik bra, det finns riktiga nazister, som NMR, jag skulle själv inte tycka det var trevligt om mina barn sökte sig till en sådan ytterkantsorganisation, lika lite som jag skulle uppmuntra sympatier med andra typer av våldsbejakande terrorgrupperingar. Men med tanke på hur sned rapporteringen är, hur man kallar alla som inte är miljöpartister för nazister, så har jag svårt för att ta den löjeväckande bloggen Expos nazistjakt på allvar. Jag vet, för jag är själv drabbad av Expos lögner. Expo beskriver även mig slentrianmässigt som "högerextrem", vilket är ett rent påhitt. Det finns inget högerextremt i att vilja ha ett fungerande samhälle, att älska sitt land och vilja bevara kultur och demokrati. Men de vänsterextrema propagandisterna på statligt finansierade Expo har inga problem med att sprida lögner. Därmed kan deras "avslöjanden" kastas i papperskorgen. Jag är tämligen säker på att Forssells son är en vanlig svensk tonårskille som fått nog av samhällsförfallet och hur han och hans kompisar blivit villebråd för kriminella, i ett land som sakta begår självmord mitt framför deras ögon.

En annan vinkel i denna infekterade debatt: Varför får utländska ungdomar, till exempel somaliska unga killar på ett självklart sätt bejaka sitt ursprung – medan svenska killar inte får det? Var är de svenska killarnas trygga rum, där de får veta att de är värdefulla och har rätt att älska och bejaka sitt fosterland på samma sätt som deras förfäder hade? Jag har precis läst ut boken "Nation av poeter", om den kriminella rapparen Yasin, skriven av journalisten Mohamed Yussuf, ett reportage om Yasins bakgrund och uppväxt i Rinkeby, samt hans framgångsrika musikkarriär tryfferad med brott, och under hela läsningen reflekterade jag över bokens röda tråd, den nationella stoltheten över det somaliska kulturarvet, den “somaliska folksjälen” som något självklart och vackert. Men också det ängsliga förtigandet av hur våldsam denna kultur faktiskt är, skoningslös och utan ambitioner till det lågaffektiva bemötandet som blivit norm i Sverige. Men denna brottslighet har älskats och glamoriserats av svenska statliga medier, där var det aldrig tal om någon radikalisering… Självklart befinner vi oss i en enorm kulturkrock, på många sätt olöslig, där utanförskap för såväl invandrare som svenskar cementeras allt mer. Men där somaliska unga män med en oerhörd självsäkerhet bejakar sin kultur och sitt ursprung som något självklart, är de svenska ungdomarna offer för hån och nedlåtande bemötande när de själva vill göra detsamma som utländska jämnåriga. Också det föder ett hat. Och att de svenska killarna vill slå tillbaka.

I en debattartikel i Expressen skriver debattören Nalin Pekgul (själv muslim):

“Är reglerna olika beroende på vem som hamnat i fel sällskap, om hen är mörk- eller ljushårig, har ett svenskklingande efternamn eller inte? Är reglerna olika beroende på vilken typ av extremism det handlar om – är högerextremism något regeringen tar lättare på än islamism? Är reglerna olika för ministrar och städare?”

Och svaret blir ja. Reglerna är olika. Därför att människor är olika. Vi har enorma problem med radikaliserade islamister i Sverige, som vida överskuggar några unga svenska killar som tränar för att kunna försvara sig. Det är olika regler för hela områden där inte längre svensk lag gäller och där man anser att en "global intifada" (det vill säga blodigt våld) mot alla otrogna är motiverat. Jämför detta med unga män som tränar för att försvara sitt fosterland mot eventuella aggressioner och sig själva, för att klara livhanken när dessa aggressioner i mindre skala drabbar dem själva.

Även svenska tjejer borde börja med fysisk träning. Lära sig självförsvar. det borde vara obligatoriskt ämne i skolorna. Slåss för livet, flicka lilla. Samhället har vänt dig ryggen och kommer inte till din undsättning när något hemskt händer sig.

Debattörer ondgör sig över att Forssell tagit upp föräldrarnas ansvar för sina barn. De måste spela dumma. Eller vill de inte låtsas om klanernas våldsamma strukturer, traditioner, hedersvåldet och att man är beredd att offra sina barn på gängkriminalitetens altare? Att barn från att de är väldigt små många gånger fostras till att ta den kriminella stafettpinnen vidare? Vi har barnsoldater som mördar, förskolebarn som knarkkurirer, allt sanktionerat från en vuxenvärld med helt andra spelregler än de milda svenska föräldrarna som följer Barnkonventionen. Tror dessa alarmistiska debattörer på fullt allvar att svenska killar som lever drogfritt och tränar sina muskler är ett hot mot rikets säkerhet, och kan jämställas med potentiella terrorister, islamister och våldsbejakande grupper som dagligen skriker ut sitt hat på Sveriges gator och torg? Grupper vars representanter faktiskt redan sitter i Sveriges riksdag och som nu börjar organisera sig ännu mer öppet, genom att till exempel bilda egna partier?

Så. Självklart måste reglerna vara olika för olika grupper. För dem som ägnar sig åt systemhotande kriminalitet – och för dem som försöker försvara sig själva och sitt land mot den. Tänk att det ens ska behöva skrivas.

Tack för att du stöttar fri media! I tider då totalitära krafter styr alltmer är en oberoende röst som min allt viktigare.

Fri opinionsbildning och media.

Swish 0733289122