“Det största politiska sveket i svensk politisk historia.” sa Magdalena Andersson för några dagar sedan i P4 Extra och syftar på den högersväng det skulle innebära om Centerpartiet ingick i en regering – som enligt Andersson – skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Jag har inte kunnat släppa hennes uttalande.
Största politiska sveket i svensk politisk historia... Att värna Sveriges och svenska folkets intressen? Nej du, Magdalena Andersson. Däremot har vi ett annat, mycket allvarligare svek. Som begåtts av ditt parti Socialdemokraterna och som fortfarande pågår. Det sveket pågår dagligen framför våra ögon och är ett direkt hot mot allt som Sverige varit och är. Nämligen den politiska väg som Socialdemokraterna öppnat för en islamisering av Sverige.
Därför har jag grävt lite i hur detta historiska svek sett ut och hur det fortsätter påverka vårt land i en negativ riktning. Imamer som bejakar månggifte, hedersförtryck, bortgifta barn, könsstympning, rasism mot svenskar, särbehandling och särlagsstiftning, bidrag som fortfarande strösslas över islamistiska organisationer, som ekonomiskt stöd till moskébygget i Skärholmen. Dessa är konsekvenserna av Socialdemokraternas djupgående islamiseringsprocess av Sverige. Det handlar islamistiska avtal, pengar och politiska nätverk som sammantaget försatt oss i den här situationen. Jag har skrivit om det här tidigare, men det är viktigt att inte glömma bort dessa uppgifter, och påminna hur verkligheten ser ut när Magdalena Andersson svänger sig med stora ord om “svek”.
Den här antisvenska och tragiska processen har pågått i över trettio år och nu ser vi resultaten. Redan på 90-talet etablerades ett organiserat samarbete mellan den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen (idag Tro och Solidaritet) och Sveriges Muslimska Råd, SMR. Samarbetet handlade inte bara om religionsdialog eller integration. Det innehöll också konkreta mål för medlemsrekrytering, politisk utbildning och representation inom Socialdemokraterna och därigenom i Sverige. Det här är dokumenterat för den som vill se det svart på vitt.
År 1999 presenterade en gemensam arbetsgrupp inom Broderskapsrörelsen och Sveriges Muslimska Råd rapporten som döptes till Delaktighet, identitet & integration. Där formulerades tydliga mål inför valet 2002:
Muslimer skulle finnas på 15 kommunala fullmäktigelistor.
Muslimer skulle finnas på fem landstingslistor.
Muslimer skulle finnas på riksdagslistorna i minst fem län.
Socialdemokraterna skulle ha 2 000 muslimska medlemmar.
300 personer skulle ha genomgått politisk grundutbildning.
Dessutom skulle Broderskapsrörelsen ordna möten mellan intresserade medlemmar från SMR och lokala socialdemokratiska företrädare. Man ville också aktivt föra fram muslimer till uppdrag i styrelser och nämnder. Det var en organiserad strategi med konkreta mål, tidplaner och lokala aktiviteter. Här tar sveket sin form: Den svenska socialdemokratin väljer att organisera politisk rekrytering tillsammans med ett religiöst paraplyorgan. Hur rimmar det med Sverige som ett sekulärt samhälle när det största politiska partiet ingår en allians med en totalitär politisk ideologi där sharialagar anses stå över svensk lag?
I departementspublikationen Makten och mångfalden, Ds 2005:12, beskrivs hur Sveriges Muslimska Råd redan i mitten av 1990-talet kontaktade politiska partier för att öka muslimers deltagande i det politiska livet. Socialdemokraterna var det parti som visade störst intresse för det här kollektiva samarbetet. Kontakterna förmedlades vidare till Broderskapsrörelsen och resulterade i ledarskapsutbildningar, seminarier och olika projekt. Officiellt hette det att man ville skapa integration och ökad demokratisk delaktighet.
Men de politiska konsekvenserna blev förödande för Sverige. För när en organisation – i det här fallet en med från svenska värderingar radikalt annorlunda sådan – får tillgång till partiföreträdare, utbildningsverksamhet och nätverk – får den självklart också möjligheter att påverka politiska prioriteringar. En av de allvarligaste frågorna gäller förhållandet mellan vissa svenska islamiska organisationer och Muslimska brödraskapet. Forskaren Sameh Egyptson har i sin doktorsavhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige från 2023 undersökt organisatoriska, personliga och ideologiska förbindelser. Egyptson påvisar för att Islamiska förbundet i Sverige ingår i Muslimska brödraskapets internationella organisationsmiljö.
Det är dokumenterat att socialdemokratiska organisationer samarbetade med Sveriges Muslimska Råd. År 2013 blev frågan akut. Omar Mustafa, då ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse. Redan 2011 hade Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, uppmärksammat att förbundet bjudit in föreläsare som var kända för att sprida antisemitisk propaganda. När Mustafa valdes in i partistyrelsen 2013 aktualiserades kritiken på nytt. Även frågor om inbjudna talares syn på homosexualitet och jämställdhet diskuterades. Efter den uppkomna konflikten lämnade Mustafa partistyrelsen. Men andra islamister har kommit efter honom. Till exempel Jamal El-Haj. 2023 deltog han i en palestinsk konferens i Malmö med kopplingar till Hamas. Han lämnade Socialdemokraterna 2024. På senare år har Socialdemokraterna också ägnat sig åt riktade väljarkontakter i muslimska miljöer. Det är så pass illa att Socialdemokraterna av många inte längre betraktas som ett parti som har Sveriges bästa för ögonen, utan låter i stället islamiseringen vara av överskuggande betydelse.
Sedan handlar det om pengar, offentliga bidrag. Sverige har under lång tid finansierat religiösa samfund, ungdomsorganisationer och folkbildningsverksamhet genom olika bidragssystem som skapats av Socialdemokraterna. Ett av de tydligaste fallen gäller Sveriges Unga Muslimer. År 2019 fastställde Kammarrätten i Stockholm att organisationen skulle återbetala tidigare utbetalade statsbidrag. Domstolen konstaterade brister i respekten för demokratins idéer. Bland omständigheterna fanns olämpliga inbjudna föreläsare och uttalanden från organisationsföreträdare.
Studieförbundet Ibn Rushd har också varit föremål för omfattande debatt om offentliga bidrag, verksamhetens innehåll och kopplingar till islamistiska miljöer. Det är folkbildning i Socialdemokratisk anda och den finansieras med skattemedel och ska vila på demokratiska principer. Vilket den alltså i dessa fall inte har gjort.
Det löper en röd tråd genom islamiseringen av Sverige via politisk påverkan och den röda tråden heter Socialdemokraterna. På 90-talet etablerades ett organiserat samarbete mellan Broderskapsrörelsen och Sveriges Muslimska Råd och man formulerade konkreta mål för muslimsk representation inom socialdemokratin. 2013 aktualiserades frågor om antisemitism och politiskt ansvar genom Omar Mustafa-affären. Under senare år har myndigheter och domstolar granskat offentliga bidrag till muslimska organisationer och i vissa fall konstaterat allvarliga demokratibrister. Här finns tydliga kopplingar mellan socialdemokratins relationer till religiösa intresseorganisationer och av det offentliga bidragssystemets kontroll.
Svenska skattebetalare finansierar alltså Sveriges ideologiska förändring. Och bakom allt detta står Socialdemokraterna som ondsinta sektledare. Magdalena Andersson vet detta. Ändå har hon mage att anklaga andra partiet för historiska svek. Att det inte finns hederliga journalister inom mainstreammedierna som dagligen påminner henne om vilket parti det är som främst svikit Sverige, övergår faktiskt mitt förstånd.
Min röst är fri och jag försöker ge plats åt sunt förnuft som kan få Sverige på rätt köl. Swish 0733289122



Islam är på offensiven, inte endast i Sverige utan i hela den västerländska civilisationen.
Till sin hjälp har de samtliga socialistiska och liberala partier som i sin enfald tror att de utnyttjar muslimerna för att få och ta makten när det i själva verket är det motsatta.
De nyttiga idioterna som inget lärt av historien.
Vare sig från 732, 1683, 1940 eller 1979. Viktiga historiska årtal för den som värnar om sin civilisation.
Stark och otrolig viktig genomgång! Det som slår mig mest är den totala idéhistoriska kullerbyttan. Den tidiga arbetarrörelsen kämpade i decennier för att frigöra politiken från religionens makt. Hundra år senare har Sossarna tecknat avtal, kvoterat in religiösa särintressen på valsedlar och finansierat dem med skattemedel i jakt på röster.
Att skrika "svek" om hypotetiska framtidsscenarier, samtidigt som tre decennier av dokumenterade eftergifter viftas bort som "enskilda rötägg", är höjden av såväl historie- som ansvarslöshet. Hur många avslöjanden och indragna bidrag krävs egentligen innan medierna vågar kalla detta för vad det är – ett medvetet systemskifte?