Sverige 2024 – mitt i normaliseringen

Det föreligger kusliga likheter mellan Tjeckoslovakien 1968 och Sverige 2024. Normalisering kallas det. Att på smygande vis få folket acceptera det oacceptabla.

Som du kanske vet dog min pappa Frantisek Janouch den 12 januari i år vilket givetvis var och är tungt. När en älskad pappa går bort stannar livet liksom upp. I sorgearbetet har givetvis ingått att se tillbaka på pappas liv, hans tankar, reflektioner, gärning och förstås de många böcker han skrivit.

En av dem är "Nej jag klagar inte" som kom 1981 och har undertiteln "Dagbok från "normaliseringen" i Tjeckoslovakien 1968-75”. Med normaliseringen syftas på att den kommunistiska regimen så långt det var möjligt försökte normalisera ockupationen av landet och förmå människor att på så sätt acceptera livet som lydstat.

Begreppet "normalisering" har stannat inom mig. För att jag mer och mer inser att Sverige sedan flera decennier befinner sig i en galopperande normalisering som efter 2015 tilltagit enormt. Svenska folket ska till varje pris förmås acceptera livet i en dysfunktionell klankultur, där politikerna för länge sedan tappat greppet. Svenska folket ska normaliseras i islamiseringen av Sverige. Svenska folket ska normaliseras i acceptansen att Sverige tas ifrån dem. Normaliseras i att det är fult att älska sitt land, att det är fel att vara stolt över sin svenska identitet. Den politiska moderna normaliseringen i Sverige är troligen ett övergrepp ännu större än den under 60- och 70-talet i mitt gamla hemland.

Är du normaliserad än, lille vän? Tycker du att det är normalt och helt som det ska att utländska flaggor vajar på studenten, att hela områden lyder under sharia som tillåts stå över svensk lag, att arabiska är näst största språk, att demografin galopperar åt det håll där svenska folket på sikt är en minoritet i Sverige (medan etablissemangets medier käbblar om hur detta skeende bör beskrivas rent verbalt), och att du inte längre kan räkna med att just ditt hus inte ska bli bombat eller beskjutet medan du sover i din säng?

För oss som upplevt det gamla Sverige där det svenska var en självklar odiskutabel norm syns kontrasterna tydligt. Men för dem som fötts i slutet av 90-talet och under 2000-talets första decennium – för att inte tala om alla de barn som föds nu – kommer de här skillnaderna inte vara tydliga alls. De nya medborgarna kommer vara fullt normaliserade in i ett tillstånd av samhällsförfall som orsakats av oaktsam politik.

I en intervju med tidskriften Invandrare & Minoriteter 1977 fick dåvarande statsminister Olof Palme frågan om hur man bäst motverkar främlingsfientlighet och svarade: ”För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem”.

Socialdemokraterna idag är långt från sin tidigare politiska profil Palme. Idag är socialdemokratin fullt normaliserad i att bejaka islamisering och anpassning där det senaste påhittet är att svenska barn ska agera integrationsverktyg åt utländska. Normalisering i att barn ska rädda det migrationsfiaskot som

Som skrivande och reflekterande individ kan jag inte låta bli att uppmärksamma parallellerna mellan historiska normaliseringar, där den svenska framstår som extra grov om jag jämför den med den som pappa skildrar i sin bok.

Några av alla de tusentals normaliserande faktorerna i den pågående omvandlingen av Sverige är:

* att kalla utländska kriminella för "svenskar" och ge sken av att importerad kriminalitet och systemhotande bedrägerier inte har något samband med massinvandring

* att med regimtrogna "experters" ständiga utspel i det offentliga låtsas kriminalitetens framväxt är en naturlig del av samhället som vi tvingas lära oss att leva med och att detta är mer eller mindre en naturlag att Sverige nu slår rekord i skjutningar, bombdåd, hedersvåld samt ekonomiska bedrägerier

*att ersätta traditionella högtider med betydelselösa begrepp ("vinterafton" i stället för "julafton" och så vidare)

* att sträva efter att ändra små och stora traditioner med hänvisning att de ursprungliga traditionerna riskerar att "kränka" någon (tex att inte ha skolavslutning i kyrkan)

* att politiker offentligt engagerar sig i andra kulturers högtider medan de negligerar de svenska

* att ständigt förneka den svenska flaggan och ersätta den med andra länders flaggor, även offentligt

* att till varje pris kvotera in utländska etniciteter när man försöker visa upp vad som är "svenskt"

* att håna svenska symboler för kultur och tradition

* att håna fosterlandskärlek och en önskan om att få vara stolt över sin svenska identitet

* att stämpla uttryck för fosterlandskärlek som "rasism"

* att jämställa undermålig svenska med ordentlig svenska som det bör talas i medierna i offentliga sammanhang

* att påstå att ideologier som inte har någon som helst koppling till vare sig det svenska samhället eller kristendomen i själva verket är/har alltid varit en del av Sverige

* att backa och ge efter för krav på att det svenska måste förminskas och flytta på sig

* att i alla offentliga sammanhang regelbundet visa upp kvinnor med religiös klädsel som om den bara är en oproblematisk modeaccessoar som om detta är något sunt, normalt och harmlöst.

* att det offentliga Sverige ständigt visar upp religiös extremism som representativt för landet (till exempel beslöjade småbarn, som exempel på hur barn i Sverige i dag ser ut)

* att man anpassar kost och traditioner efter utländska ideologiers krav

* att man göder extremistiska organisationer med skattepengar samtidigt som man säger sig arbeta mot religiöst förtryck, antifeminism och rasism

* att polisen inte ingriper när hets mot folkgrupp högljutt yppas på Sveriges gator och torg

* att man tillåter religiösa byggnader samt offentliga uttryck för politiska ideologier i det offentliga rummet när de stör andra individers religionsfrihet och skapar otrygghet

* att man fokuserar på att framställa svenskars åsikter som hot mot demokratin medan man ser mellan fingrarna på totalitära ideologiers alltmer högljudda krav på svenskarnas tolerans

* att man demoniserar alla kritiker av ovan nämnda normalisering.

Ja, jag skulle kunna göra en mycket längre lista. Men jag stannar här. Du vet säkert hur denna normalisering av det svenska tillståndet ser ut.

Pappas bok är från 1981 men det går kalla kårar längs ryggraden när jag läser om den idag, 43 år senare. Över 56 år har gått sedan ockupationen av Tjeckoslovakien. 1989 blev mitt hemland och då påbörjades resan tillbaka till ett mer normalt tillstånd än normaliseringen av kommunismen. Folket höll ihop. Man hatade ockupanterna, Warszawapaktens soldater, de maktmissbrukande politikerna, ljugmedier som reproducerade propagandistiska floskler. Ändå kan jag se att långt ifrån alla tjecker lärt sig läxan. Ändå kan även ett land som för 56 år sen befann sig i normaliseringens järnhårda grepp, härbärgera individer och politiska rörelser som beter sig på ett sätt som kan skapa liknande situation som 1968.

Om inte ens tjeckerna lärt sig, vad säger det då om Sverige? Svenska politiker, konflikträdda, medberoende, tillitsfulla. Svenska folket, många fortfarande med en tilltro på rödgröna partier och en stat som vaggat in dem i att den vill väl. Demokrati. Frihet. Kvinnokamp. Jämställdhet och pappamånader. Yttrandefrihet. Liberala värderingar. Kyrkan som skilts från staten. HBTQ-rättigheter. Genusfrågor. Respekt.

Hur står sig ett litet land som inte haft krig på flera hundra år rustat rent mental när manipulativa krafter använder sig av det lilla landets egna högt värderade demokratiska principer för att förgifta och på sikt ha ambitionen att ta över? Hur står sig den svenska kulturen mot invasiva arter som skövlar och förtär allt i sin väg, med ett enda mål, underkastelse och världsherravälde? Normaliseringen är ett viktigt verktyg. Normaliseringen är toxisk, ett bedövande hypnotiskt gift som drogar befolkningen och får dem acceptera också det oacceptabla. Våldtagna döttrar. Mördade äldre. Ekonomisk ruin. Nedbrända kyrkor. Ett länsat skafferi där giriga gamar festat på vad skötsamma arbetsbin samlat ihop för att skapa trygghet. Normaliserigen är att ta över. Utan väpnad kamp. Normaliserigen är att förmå folket ge bort sitt land och med hålögd blick nicka, i tron att man varit duktig, god och medmänsklig.

Jag ser normaliseringen. Pappas bok är en ögonöppnare, igen och igen och igen.

Vill du ge mig en gåva går det fint på swish 0733289122. Bli gärna betalande prenumerant, det uppskattar jag enormt mycket och det ger mig ork att fortsätta mitt opinionsarbete för ett mindre normaliserat och friskare Sverige. På sommaren skriver jag lite mindre då jag behöver återhämta mig.

Förresten! Jag har kvar pappas bok “Nej, jag klagar inte” i några exemplar. Vill du köpa den av mig mot porto 70 kr + 100 för boken så går det fint, maila mig på katjanouch@gmail.com, märk mailet “Bok”. Skicka din adress. Jag signerar boken gärna som papps dotter, tyvärr är han ju inte kvar så han kan signera den själv… Men jag tror den blir en raritet. Först till kvarn!

Ett sommarpratprogram om pappa kommer på Swebbtv i sommar. Någon frågade om jag skulle sommarprata i P1? Jag log till svar. Men jag har sommarpratat i statliga radion och det var 2009. Då pratade jag om missbruk och medberoende.

Tack på förhand! Tack för allt stöd och för att du läst hela vägen ner hit.