Igår skrev jag om flodhästen i valstugan, att ingen vill prata om hur mindre läskunniga (kan även sammanfattas med ordet analfabeter) troligen avgjorde valet 2026 till Sveriges nackdel. Idag fortsätter jag utveckla mina tankar, allt det som inte fick plats i gårdagens artikel. För här kommer en viktig faktor in. Hur hamnade vi här? Ett till synes klokt, framgångsrikt och modernt land, med fantastiska innovatörer, forskare och teknologi. Häng med!
Jodå. Sverige tillverkar bilar, lastbilar, stål, läkemedel, telekom och AI i världsklass. Institutioner har i alla fall tidigare fungerat tillfredsställande och brukats till det de varit avsedda för: Folkhemmets trygghet. Medborgarna har betalat hög skatt och i gengäld lovats god vård, omsorg, skola, polis, helt enkelt att bli omhändertagna från vaggan till graven. Korruptionen har varit historiskt låg. Tilliten mellan främlingar bland planetens högsta. Pew mätte nyligen att 83 procent av svenskarna säger att de flesta människor går att lita på. Transparency Internationals korruptionsindex ger Sverige 80 poäng – i topp tillsammans med de andra nordiska länderna.
Men de senaste decennierna har det snabbt gått utför med det mesta som gjort Sverige till det som det har varit. I stor skala och under flera decennier, har människor från samhällen där samma index ligger på 9 (Somalia), 13 (Eritrea), 15 (Syrien), 16 (Afghanistan) och 28 (Irak) strömmat in i vårt land. I de här länderna betraktas staten som en fiende. Klanen/släkten är försäkringen och tilliten till myndigheter nära noll. Det är inte “rasism” att konstatera det. Det är korruptionsforskning och värderingsundersökningar.
Krocken som nu i realtid utspelar sig framför våra ögon handlar inte om känslor i första hand. Den är strukturell. Högtillitssamhället bygger på att du litar på att den andra parten inte fuskar, inte ljuger för myndigheten, inte tar släktens heder före lagen och inte behandlar välfärden som ett gemensamt byte. Klantänk gör precis tvärtom: lojaliteten är partikulär, inte generell. Familjen, klanen, släkten kommer först. Staten är något man utnyttjar eller skyddar sig mot. Staten är fienden som ska bekämpas.
Drygt 20 procent av befolkningen i Sverige är nu utrikes födda. Räknar man in barn födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar ligger andelen med utländsk bakgrund runt 28 procent. De stora grupperna från lågförtroendeländer är inte marginella. Syrien, Irak, Somalia, Afghanistan och Eritrea utgör tillsammans hundratusentals personer. Ett av de mest massinvandringstyngda åren, 2016 kom 163 000 invandrare från främst utomeuropeiska länder till Sverige.
Brå:s stora kartläggning (rapport 2021:9) visade att utrikesfödda hade 2,5 gånger högre risk att registreras som brottsmisstänkta än inrikesfödda med två svenskfödda föräldrar. För dem födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar var överrisken ännu högre, omkring tre gånger. För rån var överrisken 4–5,7 gånger. Överrepresentationen är störst från Västasien, Centralasien och Afrika – precis de regioner varifrån de stora flykting- och anhörigvågorna kom. Utrikesfödda utgör en klart mindre del av befolkningen men en klart större del av de misstänkta (och även kriminella).
Och, kanske en överraskning för dem som med en åsnas envishet hävdar att man blir svensk så fort man åkt tunnelbana: Andra generationen har dessvärre inte “löst” problemet. I flera brottsgrupper är överrisken kvar eller högre. Det är så klart obekväm sanning för den som vill skylla allt på “socioekonomi” och första generationens trauma.
Polisen har kartlagt omkring 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige. Siffrorna kring gängmiljön är groteska: tiotusentals aktiva och ytterligare tiotusentals med kopplingar. Skjutningar och sprängningar har de senaste åren blivit ett svenskt särdrag i Europa och gjort oss till ett skräckexempel internationellt. Det handlar inte om “unga killar som saknar fritidsgård”. Det här är cyniska nätverk som rekryterar barn, kontrollerar områden och lever i en logik där släkt, heder och våldskapital slår lag. Där man överhuvudtaget inte respekterar eller bryr sig om svenska värderingar, moral eller rättsväsende
Hedersnormer är ingen perifer kuriositet. Kartläggningar bland niondeklassare i storstäder har visat att en betydande andel, särskilt i Malmö, lever med oskuldskrav och kollektiv kontroll. Familjen, inte hon själv, äger flickans kropp och pojkens lojalitet. Det är klanens själva operativa system, inte “svensk jämställdhet med förhinder”.
Sysselsättningen för vissa ursprungslandgrupper ligger fortfarande miserabelt efter tio–femton år. För Somalia och Syrien har siffrorna efter ett decennium legat långt under infödda. Det handlar inte om diskriminering. Det här beror på utbildningsnivå, värderingar kring kvinnors arbete, nätverk som stänger sig inåt och en välfärdsstat som gör det möjligt att inte anpassa sig.
Det har gått snabbt och Sverige har inte hängt med. Duktiga och skötsamma svenskar har vetat hur man bygger ett folkhem med dess institutioner och sociala skyddsnät. Men man har inte haft en susning om eller ens velat tillstå hur skört det här folkhemmet blir när tillräckligt många människor tar med sig en annan social kod. I decennier har man betraktat, och behandlat kultur som något ytligt, ett slags utanpåverk som egentligen saknar betydelse. Invandring från klan- och hederskulturer sågs som en volymfråga och en moralfråga, inte som en tillitsfråga. Den som pekade på korruptionsindex, World Values Survey eller Brå-siffror kallades främlingsfientlig. Rasistkortet har missbrukats flitigt mot dem som försökt varna.
Resultatet är ett Sverige som nu på många håll gått sönder. I grunden. I vissa kommuner och stadsdelar är andelen med utländsk bakgrund över hälften. Där fungerar inte den tysta överenskommelsen som resten av landet fortfarande tar för given: att man inte ljuger för Försäkringskassan, att man vittnar, att man inte skyddar släktingen som sköt, att flickan får välja sin partner själv eller ens ha ett kärleksliv innan hon gift sig. För hon kanske inte ens bestämmer det, utan könsstympas och förs ut ur landet för att giftas bort med en mycket äldre kusin. Vägrar hon, kan hon riskera döden precis som Fadime och Pela.
Högtillitsmedborgaren möter dem som lärt sig att tillit till främlingar är dumhet. Den förre blir lurad, den senare belönas. Systemet byggdes för ett folk som litade på varandra, följde lagen och som knappt lurade staten ens när ingen såg på. Nu möter samma system människor som sätter klanen först och den svenska lagen sist. Människor som rentav kommer till Sverige med vetskapen att här finns välfärd att berika sig på. Assistansbedrägerier, bidragsbrott, avancerad ekonomisk kriminalitet tömmer svenska skattepengar, också eftersom idén om integritet är omfattande och helig. Det är inte längre “mångfald”. Systemet krackelerar inifrån, infiltrerat och oförmöget att skyddas genom de regler som paradoxalt nog bidrar till att det raseras.
Att Sverige är både tekniskt och ekonomiskt briljant men samtidigt politiskt naivt är ingen en motsägelse. Samma elit som räknar på räntor, export och börskurser har i decennier vägrat räkna på klaner, heder och korruptionskultur. Knappt ens när skjutningarna blev vardag, när sprängningarna hördes i villaområden och när polisen själv började tala om släktnätverk, har det här tabut börjat spricka. När valfusk nu är uppe på tapeten blir reaktionen reflexmässig: RASISM.
Men det funkar inte längre.
Ett högtillitssamhälle kan absorbera ett visst mått av lågtillitsinvandring. Men det kan inte absorbera hur mycket som helst utan att själva tilliten sjunker. Sverige har kallats för ett socialt experiment och det är den här experimentella slutsatsen vi nu betalar för – i trygghet, i skattekronor och i den känslan av att samhället gått sönder.
Min röst är fri och jag jobbar för Sveriges bästa.
Swish 0733289122