Sverige borde kräva tillbaka 135 miljarder av EU – för nu har Covidfonden visat sig vara ett korrupt slukhål

Svenska skattepengar har precis som många misstänkt, gått rätt ner i ett svart hål av EU-korruption – därför borde vi kräva dem tillbaka.

Frågan behöver ställas: Hur mycket ska våra politiker få slösa med våra skattepengar? När drar man i handbromsen? 135 miljarder, 12-13000 kr per svensk, gick till den grandiosa Covidfonden under pandemin. Jag minns inte att nån frågade oss om vi tyckte det var okej.

Extra äckligt känns det nu när en präktig korruptionsskandal kring denna fond rullad upp, och där det yttersta ansvaret ligger på EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Men räkna inte med att du kommer få läsa särskilt om detta i mainstreammedier eller se någon upprörd debatt om saken i SVT. Redaktionerna borde gå upp i stabsläge med tanke på hur vårdslöst politikerna handskas med våra skattepengar. Istället för att dessa ska komma oss till godo här i Sverige, där det ständigt klagas på dålig ekonomi för ditten och datten, har det skickats och skickas fortfarande miljarder och åter miljarder rätt ner i EU:s svarta hål där de försvinner spårlöst under

Ursula von der Leyens giriga korrupta styre. En rent av skrämmande individ som våra politiker - oavsett vilket parti de tillhör! - röstade kvar 2024 som högsta hönset fram till 2029. Hon har redan överlevt flera misstroendeomröstningar, klamrar sig fast som en kackerlacka i atomkrig...

Så, hur många miljarder kan försvinna innan någon ens får kalla det korruption och von der Leyen äntligen får sparken ut med huvudet före?

Låt oss ta det från början. EU:s covidfond skulle rädda Europa efter pandemin. Hundratals miljarder euro pumpades ut från medlemsländerna för återhämtning, stabilitet, framtidstro. Solidariskt, storslaget, rentav historiskt. Sverige skulle naturligtvis vara bäst i klassen och var bland de länder som betalade mest i förhållande till befolkning och ekonomi. Samtidigt som sydeuropeiska länder fick enorma bidrag fick svenska skattebetalare stå för en fet nettokostnad.

Var det någon som frågade dig om du ville skicka denna slant ur din egen plånbok till EU? Sa du nånsin ja till detta?

Särskilt nu med facit i hand - att ingen vet vart pengarna tagit vägen - känns det extra sunkigt. Ett rent bedrägeri. Verkligheten har hunnit ikapp och den är inte snygg. I en ny rapport från European Court of Auditors slår nu EU:s egna revisorer larm om hur den här enorma RRF-fonden (Recovery and Resilience Facility) misskötts. Bryssel kan inte spåra vem som fått pengarna, vart de tagit vägen eller vad de faktiskt åstadkommit.

Ändå förväntas medborgarna bara acceptera det här och gå vidare som om allt är i sin ordning.

Det är nästan den här arrogansen som är mest provocerande. Den där självsäkra övertygelsen hos EU-eliten att gigantiska summor offentliga pengar är något abstrakt som de bara per automatik har rätt till. Något som bara “hanteras”. Flyttas runt mellan institutioner, konsultfirmor, projektkontor och politiskt godkända nätverk utan att någon egentligen ska få veta vart pengarna tar vägen.

En vanlig svenne förväntas redovisa varenda öre, kvitton för reseavdrag på några hundralappar. Medan byråkraterna i Bryssel får hanterar miljardberg som det passar dem, utan krav på transparens. Hur är det ens möjligt?

Våra skattedeklarationer synas noga. Men ju högre upp vi kommer i hierarkin, med allt större summor, desto märkligare blir ansvarsbegreppet. I den vanliga världen riskerar en organisation som inte kan redovisa pengaflöden massiv granskning. I EU-världen blir det pressmeddelanden, teknokratiska bortförklaringar och nya löften om “förbättrade system”.

Som en spindel i nätet har vi den arroganta Ursula von der Leyen som redan har en saftig skandal i bagaget. Nämligen Pfizergate, som blev blev symbolen för EU-eliten som agerar bakom stängda dörrar med astronomiska summor skattepengar. Skandalen kretsar kring Ursula von der Leyens hemliga SMS-kontakter med Pfizers vd Albert Bourla under de gigantiska vaccinupphandlingarna under pandemin med avtal värda många miljarder euro. När journalister och granskare begärde ut meddelandena visade det sig att EU-kommissionen vägrade lämna ut dem. Svinaktigt och ett klart bevis på hur mycket man struntar i de medborgare man har makt över. Detta snuskiga spel är absolut inte bortglömt och blir än mer aktuellt nu.

Det är en kultur där makten centraliseras allt mer samtidigt som insynen blir allt mindre. Där demokratiskt ansvar ersätts av administrativa dimridåer. Där kritik reflexmässigt avfärdas som “populism” istället för att bemötas sakligt. Hot mot demokratin, låter det bekant? Ingen vet ännu omfattningen av skandalen med Covidfonden. Men att ingen vet vart miljarderna tagit vägen borde i sig utlösa panik tusen gånger värre än att folk reser sig mot korrupta politruker och skriver kritiska inlägg i sociala medier.

Var är journalisterna? Varför pressar de inte våra makthavare och kräver svar? Varför blir det inte en debatt om varför vårt land slösar pengar rätt ner i van der Leyens ficka och pissar skattebetalarna i huvudet?

Men våra mainstreamjournalister sover sött. De föredrar att skriva om lekprogram i TV4 och att någon politiker bär en t-shirt med ett antisocialistiskt budskap. We are fucked, som det heter.

Men nu vet du i alla fall att Covidfonden absolut blev historisk och storslaget – fiasko.

Som medborgarjournalist får jag vare sig presstöd, EU-slantar eller hyllningar av etablissemanget. Tvärtom anses vi som skitjobbiga naglar i ögat på makten. Men jag kämpar på. Ditt stöd betyder allt.

Swish 0733289122

Tack på förhand❤️