Trettio år sedan dårhusen las ner – hur många fler människoliv måste offras för Socialdemokraternas sinnessjuka politik?
Det finns idag inga institutioner där störda våldtäktsmän, pedofiler och mördare kan sitta inlåsta för gott. Sverige har svikit och nu måste saker ställas till rätta.
Det handlar inte om “mäns våld mot kvinnor”. Det handlar om svårt störda individer som aldrig borde fått gå lösa bland folk.
Fakta: Hade Robin/Vilma samt den psykiskt sjuke 20-åringen i Boden suttit inlåsta på en rymningssäker psykiatrisk paviljong, hade den unga kvinnan i Rönninge och mamman i Boden inte mist sina liv julhelgen 2025.
Nerläggningen av dårhusen är lika sinnessjuk som nerläggningen av väl fungerande kärnkraft. Men båda dessa politiska galenskaper har genomdrivits av ett perverterat, Sverigehatande parti: Socialdemokraterna. Detta borde deras väljare, som nu förfasar sig över julhelgens grova brott, ha i åtanke. Att rösta på Socialdemokraterna är att rösta för fortsatt nermontering av Sverige, ett land som redan befinner sig i fritt fall som en konsekvens av politiskt vansinne.
Nej, det känns absolut inte bra att så här inpå ett antal tragedier där människor mördats och familjer slagits sönder rikta ljuset på den politik som bär skulden till det som hänt. Men det är tyvärr nödvändigt och det måste göras. De redan drabbade kan vi inte rädda men vi kan förebygga mer onödigt lidande och färre katastrofer. Till mitt försvar kan också sägas att jag ofta tagit upp den här frågeställningen/problematiken. Ofta i anknytning till att vansinnesdåd sker. Nu önskar jag dock att julhelgens fasansfulla mord och även andra mord i närtid begångna av psykiskt sjuka individer ska bli en väckarklocka för beslutsfattare. Vi behöver öppna sinnessjukhusen igen och skrota den socialdemokratiska reformen från 1995 som gjorde att det idag inte finns ett enda mentalsjukhus kvar i Sverige.
Psykiatrireformen som genomdrevs av Socialdemokraterna och som hade pågått sedan 1960-talet har blivit en katastrof för samhället. För såväl offer som förövare, vars tillstånd gör att de inte kan leva som vanliga människor bland oss andra.
Visst, visst. man kan klamra sig fast vid att när Sverige stängde sina mentalsjukhus var ambitionen god. Människor med psykisk sjukdom skulle inte längre förvaras på institutioner, utan leva friare liv med stöd i samhället. Men nu har vi facit i hand: Visionen funkade inte. Och oskyldiga medborgare har fått betala ett högt pris för politikernas skeva idealism utan verklighetsförankring.
Reformen flyttade ansvaret för boende och stöd till kommunerna, medan landstingen behöll vårdansvaret. Resultatet blev ett delat ansvar där ingen tog helhetsgrepp. Institutionerna avvecklades visserligen. Men fungerande alternativ byggdes inte upp i tid, eller alls. För många svårt psykiskt sjuka innebar det här inte frihet, utan hemlöshet, isolering och utebliven vård. Ett enormt lidande med självmord och aggressioner mot omgivningen, missbruk, misär, ja helt enkelt ett lidande som slog mot allt och alla.
Konsekvenserna blev på ren svenska svindyra för hela samhället. Polisen har fått hantera psykisk sjukdom i stället för att vården ska göra det. Kriminalvården har blivit en ersättningsinstitution. Akutpsykiatrin går på knäna. Och bakom statistiken finns människor som inte får den hjälp de behöver. I värsta fall är det pedofiler, mördare, sadister. Sådana som vill skada barn, gamla, djur, kvinnor, män....
Psykiatrireformen är ett Socialdemokratiskt misslyckande och politiker med minsta ansvarskänsla i kroppen borde per omgående börja diskutera hur den ska reverseras. För reformens största misslyckande är att de nerlagda mentalsjukhusen slog hårdast mot dem den var tänkt att hjälpa. I stället för trygg vård fick många psykiskt sjuka ett liv i otrygghet, samtidigt som samhällets kostnader ökade och problemen flyttades. Som den allra värsta konsekvensen har psykiskt sjuka individer begått grova brott. Ett lidande som inte går att mäta i pengar.
Psykiatrireformen 1995 var tänkt som ett steg framåt. Nu är det dags för bokslut. Och det är inte nådigt. Reformen blev ett steg bakåt och katastrofal för vårt land, vi ser konsekvenserna av detta dagligen. Psykiatrireformen blev en förlustaffär för samhället och ett svek mot oss alla. Lika cyniskt som många andra delar av Socialdemokraternas politik.
I dag finns inga klassiska mentalsjukhus, alltså stora slutna institutioner för långvarig förvaring av psykiskt sjuka kvar i Sverige. Men det verkliga tomrummet i svensk psykiatri gäller psykiskt sjuka, våldsamma män med återkommande hot, missbruk och paranoida vanföreställningar. De bedöms som för farliga för öppenvård, men anses samtidigt inte uppfylla de juridiska kraven för rättspsykiatrisk vård. Resultatet blir ett destruktivt kretslopp: polisingripande, kort tvångsvård, utskrivning, och därefter en ny våldshändelse.
Sverige saknar i dag långvarig skyddsvård, särskilda institutioner för denna grupp och ett tydligt samhällsansvar efter utskrivning. Det var, på gott och ont, precis denna funktion de gamla mentalsjukhusen faktiskt fyllde.
Kort jämförelse med några grannländer: Finland har å andra sidan behållit säkerhetspsykiatriska kliniker med möjlighet till långvarig vård och förvaring för farliga psykiskt sjuka, även utanför klassisk straffrätt. Tyskland har ett system med forensisk psykiatri (Maßregelvollzug), där psykiskt sjuka våldsamma personer kan hållas under lång tid med tydligt samhällsskydd som mål.
Sverige valde avinstitutionalisering utan full ersättning. Finland och Tyskland valde kontroll, kontinuitet och skydd. När tänker Sverige ta sitt ansvar? Det är det minsta man kan göra i stället för tomma floskler. Kanske kan man på så sätt rädda oskyldiga liv.
******
Tack för att du läser och delar. Jag hoppas mina texter ska hjälpa till att fler vaknar, reagerar och agerar. Jag är politiskt obunden men stor Sverigevän. Jag skriver för det är det författare gör. Ordens makt kan bli starkare än svärdet. Men vi måste alla hjälpas åt att kämpa för vårt älskade land.
Fri opinion. Fri media. Obekväm, javisst.
Swish 0733289122
Jag kommer ihåg artiklarna som förekom i pressen inför nedläggningen av mentalsjukhusen. Man hade hittat några personer som suttit inspärrade i hela sina liv och som knappast hade behövt vara det. Man fann att när man väl fått en diagnos så var det oerhört svårt att få den borttagen igen. Någon gång låg släktingar bakom, eftersom de helt enkelt ville bli av med någon som ställde till besvär för dem. Och läkarna verkar inte ha skött sitt jobb. Den som kom in omvärderades aldrig. Dessa få fall blåstes upp in absurdum för att godhetsknarkarna skulle få igenom lagen.
Men som så ofta är det lätt att vara god är man saknar konsekvenstänk och barnet slängdes ut med badvattnet. Det lilla fåtalet som trots allt kunde klara sig själv med lite stöttningen från kommunen kanske fick det bättre. Men när sjukhusen lades ned sattes stora mängder med psykiska handikappade i lägenheter tillhandahållna av kommunen, och där satt de ensamma. En del kunde med möda gå och handla. Nästan ingen förstod värdet av pengar. Man kunde inte laga mat, inte städa och bitvis inte tvätta eller sköta sin hygien. Många gick ut och hittade inte hem. En del ville inte vara i lägenheten och blev uteliggare. Många for väldigt illa. Ett fåtal begick vansinnesdåd, som nu i julhelgen.
Sverige verkar ha väldigt svårt att hitta sansade mellanlägen. När vänstern går fram slår pendeln ofta alldeles för långt åt andra hållet. Vi behöver mentalsjukhus. Vi behöver inte sätta in dem som är ofarliga om de med lite hjälp kan klara sig själva. Men vi behöver låsa in de farliga individerna, TILLS ATT DE ÄR OFARLIGA IGEN, vilket kanske inte blir förrän de är så gamla och svaga att de inte orkar att fånga tioåringar eller sticka med kniv. Och vi behöver låsa in dem som inte klarar sig själv och far illa utan stöd. Det borde inte vara omöjligt att, med lite gott omdöme, kunna skilja folk från folk.
Utöver de obotliga ( ja, godhetsidioter, det finns en hel del obotliga) som jag nämnde ovan, så finns det ju de som periodvis inte kan hantera sina liv, de som får depressioner och kan vilja ta sina liv. När de mår bra klarar de sig själva ute i livet, men under besvärliga perioder orkar de inte med det. De behöver ett eget boende och bör inte blandas med de svagsinta och de våldsamma. I takt med att vårt samhälle blir allt mera krävande blir dessa allt fler. De är bara farliga för sig själva och behöver medicinering längre eller kortare tid.
Sedan har vi problemet med lämpliga boenden, som verkar vara oöverstigligt i detta märkliga land. Om de inte drivs av kriminella, så är personalen opålitlig och smugglar in narkotika eller begår sexuella övergrepp. Eller blir kära i massmördare. Eller låter småbarn springa ut och dränka sig. Jag förstår inte detta. Är ansvarstagandet och det goda omdömet verkligen så sällsynt i detta land?