Det pågår just nu interna stridigheter inom SD och jag gissar att det handlar om vilken fot partiet ska stå på rent ideologiskt. Det började med debatten om vem som är svensk, vilket i sig är en tramsig skendebatt då etnicitet och biologi i sig inte går att diskutera bort.
Enkelt förklarat finns här en Vinge-falang som torgför så kallad “öppen svenskhet” där man hävdar att tex somalier kan bli en etnisk del av Bullerbykulturen – och så riddaren Jomshof, som med öppna ögon ser vad som sker när Sverige riskerar att gå under genom en allt snabbare islamiseringsprocess, inte olik hur andra länder förändrats i grunden när man låtit en sådan process ha sin gång. Och som dessutom motsäger idén om att devalvera biologiska fakta som släktskap och etnicitet. Dock är debatten om svenskhet en nonsensdebatt. Svensk och svensk medborgare är inte synonymer, men naturligtvis är många svenska medborgare med utländska rötter (som jag själv) Sverigevänner och viktig del av landet som vi älskar.
En strid mellan det som kallats för snällhöger och tuffhöger seglade upp, trams det också, egentligen ett slags polarisering som sände ut signaler om att partiet skakar inifrån. Sånt som politiska motståndare tjänar på då de i sådana situationer själva kan framstå som mer solida. Så jag vet egentligen vem som tjänar på detta, annat än alla som hatar Sverigedemokraterna och att det finns ett brett folkligt parti som sätter Sverige i första rummet. Man kan tro att Vinge är utsänd av Expo? Eller får en fet dusör när han sänkt SD och får en plats hos M, vars favorit-SD:are han redan är?
Nu trappas konflikten upp och Jomshof själv hamnar i skottgluggen. Bara för att han vägrar vika sig och förneka det enkla faktum att det självklart finns ett etniskt svenskt folk.
“Och självklart är det så att detta svenska folk måste ha rätt att existera och utgöra folkmajoriteten i sitt eget land – även i framtiden”, skriver Jomshof på Facebook.
En så kallad no-brainer. Men alltså inte i den falang –bestående av Henrik Vinge och Mattias Karlsson samt tankesmedjan Oikos , vars Carl Eos de baxar framför sig som nåt slags enfaldig buktalardocka – som uppenbart inte anser att Sveriges historia, traditioner, kultur och familjeband är relevanta faktorer i vad som skapar ett svenskt Sverige. Därav dessa “diskussioner på hög nivå inom SD om Jomshofs framtid i partiet.” Trycket påstås öka på Jimmie Åkesson att agera gentemot Jomshof. Och källor bekräftar det som regelbundet förs fram och som också bekräftar en auktoritär partikultur som jag tror SD har mycket att förlora på:
– Det går inte att mobilisera mot partiledningen, då får man kliva åt sidan, uppger en centralt placerad person i partiet, enligt TV4.
Jag kan säga hur jag känner kring det här och vad som är extremt bekymmersamt. Jag har alltid varit en person som vill ha fram sanningen och har alltid stått på visselblåsarnas sida. Och jag har stöttat den Sverigevänliga rörelsen med hela mitt hjärta, av den enkla anledningen att Sverige behöver sina Sverigevänner, människor som älskar sitt land och allt som hör därtill, precis som jag själv, även om mina rötter kommer från en annan del av Europa.
Kanske är jag naiv när jag tror att laget går före jaget, att en partiledning vill landets bästa utan att se till sin egen karriär? Kanske är jag för idealistisk när jag hoppas på att en genuin och äkta person ska kunna påpeka orättvisor och felaktigheter när de sker, utan att för den skulle straffas med utfrysning eller att förlora sitt politiska uppdrag?
Även partitoppar måste kunna kritiseras. Diskussioner måste föras. I synnerhet om partiets ideologiska kurs plötsligt svajar till och antar en bekymmersam riktning. Om folket som känt sig säkert och litat på de politiker de gett sin röst, plötsligt får helt andra budskap än vad som från början lovats. Det tar tid att bygga upp förtroende, men det går snabbt att riva ner det.
Richard Jomshof är en sällsynt modig och rakryggad politiker, den som fått näst flest personkryss efter Jimmie Åkesson. Jomshof är också den i SD som ser nyktert på vad islam är och han tvekar aldrig att säga högt hur islamisering på ett destruktivt sätt påverkar Sverige, och varnar för utvecklingen, visar det som skett i de många länder som tidigare inte varit muslimska, men och där islam på olika sätt tagit makten och där sharialagar införts och yttrandefriheten därefter strypts. Precis som Jomshof ser jag den stora faran med islamiseringen och förundras över att SD som parti inte tar detta på större allvar, i synnerhet nu när vi ser vad som faktiskt händer när islam brer ut sig, när Frankrike och länder söderöver brinner som en följd av islamistiskt våld och kravaller där denna ideologi visar sina aggressioner, hatet mot västvärlden och allt vår frihetliga livsstil representerar.
Vinge däremot verkar helt oförstående vad islamiseringen i praktiken innebär. Han är symbolen för kompromisser och anpassning mot M/L, inte för SD:s ursprungliga linje, och han har varit mjukare i regeringskrav och eftergifter där Jomshof stått hårdare. Vinges syn på integration undergräver att svenskarna ska förbli majoritet i sitt eget land ser många av SD:s kärnväljare som ett grovt svek. Att peta Jomshof för att blidka Vinge riskerar därför att försvaga SD rejält.
Om SD:s ledning har hål i huvudet och ändå gör sig av med Jomshof, kan jag säga att förtroendet för SD för min del är förbrukat. Jag gissar att det är detta som motståndarna vill och de sitter nog och gnuggar sina händer. Att SD ska tappa är ett drömscenario för alla dem som hatar Sverigevänlig politik och svenska folkets intressen. men om SD säljer ut sin själ och sviker, är de inte heller längre på Sveriges sida, och vad ska vi då med en urvattnad dörrmatta till?
SD spelar ett farligt spel. Som parti är de givetvis fria att göra som de vill. Men väljarna är också fria att lägga sin röst där DE vill. Många gav SD sitt förtroende. Om SD inte längre jobbar för Sveriges bästa, förtjänar de knappast förnyat förtroende från dem som röstade på dem just för att de skulle stå upp för det svenska folkets intressen – inte för att bli en blek kopia av de etablerade partierna. Med Henrik Vinge som förgrundsfigur är det tack och godnatt, SD.
Min röst är fri och jag jobbar för Sveriges bästa. Swish 0733289122
Tack Katerina för brevet. Det fick mig att inse att det var mer än bara rykten jag hört...
Om SD väljer att göra sig av med Richard Jomshof eller att han själv väljer att avgå (samma sak), så kommer SD bara att bli ett parti i mängden som ogillar islamisering och som inte kommer att kunna göra mycket för att förhindra den. Det är egentligen helt otroligt att detta överhuvudtaget har kommit upp till diskussion. Få människor är så kunniga om islam som Richard och få människor är lika orädda för att faktiskt säga vad de tycker och känner.
Önskar SD all lycka, men klanta inte till det nu och tro att t.ex. Vinge kan ersätta Richard. Inte ens Jimmie kan ersätta Richard när det verkligen gäller.
Att sparka Richard Jomshof vore ett gigantiskt misstag. Han är en otroligt viktig röst för både Sverige och Sverigedemokraterna. Jag tycker absolut inte att någon av dem ska bort – både Richard och Henrik Vinge behövs i partiet för att driva vår politik framåt.
Men just Richard har en helt unik och livsviktig roll när det gäller att bevara och rädda vårt land från att falla i händerna på islam och islamism. Hans mod att tala klarspråk är precis vad Sverige behöver i denna ödesstund.
En partiledning måste alltid sätta landets bästa i absolut första rummet, utan att enskilda individer börjar snegla på sin egen karriär eller position. Det är dock tydligt att situationen väcker starka känslor. Tittar man på sociala medier är det många som anser att om någon överhuvudtaget borde lämna sin post i SD så är det Henrik Vinge – inte Richard Jomshof. Låt oss hålla ihop, men se till att de starkaste rösterna för Sveriges framtid aldrig tystas!