”Våldsmonopolet är farligt försvagat”

Jag återpublicerar intervju med en före detta polis från 2017. Hans ord känns idag kusligt profetiska och symboliserar ett land i fritt fall.

Jag publicerade denna intervju på min dåvarande webbsida Katerina Magasin den 18 juli 2017. Jag tänker att den tål att påminna om då den idag snart nio år senare känns kusligt profetisk, också då debatten om polismyndighetens fortsatta förfall inte är särskilt levande eller aktuell. Men polismyndigheten är dessvärre än idag 2026 fortsatt dysfunktionell, numera också än mer feminiserad, med överskott av chefer och fortsatt underskott av poliser i yttre tjänst. Svårartade plågor av vänskapskorruption och samtidigt ointresse för att ta itu med problemlösning paras fortsatt med byråkrati och satsningar på allt annat än det som är polisens huvudsyssla: Att garantera medborgarnas säkerhet och lösa brott.

“Våldsmonopolet är farligt försvagat” sa “Anders” som 2017 sa upp sig efter att i elva år arbetat som polis i Stockholm. Då, 2017, var situationen drastisk, då ungefär 10 poliser i månaden slutade, vilket motsvarade ungefär en polis som sa tack och adjö var tredje dag.

2026 är avgångstakten klart lägre (cirka 40 poliser slutar per år), men Stockholm har fortfarande polisbrist och halkar efter resten av landet…Så, huvudstaden sticker fortfarande ut negativt. Trots att antalet poliser i Sverige totalt ökar (över 25 000 poliser 2026 och växande kår) …så är Stockholm den enda region där polistätheten inte ökat på tio år. Regionen har till och med haft färre poliser än tidigare år och saknar över 1 000 poliser för att nå uppsatta mål.

Och grundproblemet i Stockholm kvarstår: Svårare arbetsmiljö, högre levnadskostnader och löner som inte kompenserar för Stockholm gör att många inte vill stanna eller flytta dit. Dessutom, tillväxten i Stockholm består i hög grad av civilanställda, inte av utbildade poliser i yttre tjänst.

Därmed är min artikel från 2017 alltjämt aktuell. Poliserna i yttre tjänst är allt färre. Därför stämde jag träff med “Anders” som egentligen hette något annat för att höra hans egen berättelse om varför han lämnat ifrån sig polisbrickan. För att ta in en bit av den verklighet som många poliser i yttre tjänst lever med, en situation som gör att de lämnar sitt uppdrag.

Vi sågs på polishögskolan i Sörentorp, där Anders började utbilda sig till polis 2004. Det var en skön sommarmåndag 2017, solen sken, himlen var blå och den lugna omgivningen såg ut som svensk sommargrönska alltid gjort så här i mitten på juli. Polishögskolan skylten bara som ett minne, allt folktomt och lugnt, gräsmattorna prydligt nyklippta. Sedan 2015 är utbildningen förlagd till Södertörn… Även om Sörentorp finns kvar för vidareutbildning.

Han kommer mig till mötes, snaggad och med solglasögon, en vältränad man i fyrtioårsåldern. Jag förvånas över att vem som helst kan promenera in här och han håller med, säger att fler reagerat på just det. Det slår mig att det måste vara lite vemodigt för honom. För mer än tretton år sen befann han sig här fylld med drömmar och förhoppningar om att göra nytta. Nu konstaterar han torrt att yrkeslivet tagit en annan vändning. I höst börjar han utbilda sig till kiropraktor. Det är genom sociala medier vi har fått kontakt. Han vill vara anonym trots att han sagt upp sig. Jag säger att det är okej. Sedan får jag en sightseeing av det forna regementsområdet.

Vi passerar skjutbanor och rundar sedan en kontorsbyggnad som fått smeknamnet ”Pentagon”. Fortsätter mot sekelskiftesvillan Skönstorp, som tidigare använts som övningshus tills man insåg att byggnaden hade kulturvärde och renoverade den istället. Sedan får jag en titt på övningsstaden som byggts upp en möjlighet att praktisera i så verklighetstrogen miljö som möjligt. Det är lustigt att vandra på Polisvägen och Krimstigen.

Övningsstaden där man kan träna sig på lägenhetsinbrott, misshandel, rån och annat polisiärt arbete.

– Tyvärr har kraven på dem som söker utbildningen sänkts, säger Anders. Samtidigt som samhället hårdnat.

Redan här är det tydligt att det är en ekvation som inte går ihop. Men det här samtalet ska inte handla om blivande poliser. Det handlar om en polis som inte längre är kvar i sin tjänst.

– Jag var otroligt stolt när jag satt där i Blå Hallen i maj 2006, jag såg aldrig att min framtid skulle bli så här. Att jag skulle vilja sluta. Men när man kommer till en punkt då man känner att man inte tror på det man gör längre, när man påtalat alla fel men de går ändå inte att reda ut, då återstår inget annat än att säga upp sig och förklara varför saker och ting inte fungerar. Det är så mycket som är galet just nu. En kollega sammanfattade det hela med en mening jag tänkt på många gånger sen dess: ”Allt vi gör är på låtsas”. Det låter bedrövligt, men det är så jag uppfattar vår myndighet nu.

Vi slår oss ner på en bänk och jag startar min ljudinspelning.

Berätta din historia, ber jag.

– Jag har varit mestadels i Stockholm. Jag började 2004, två år här och ett halvår som aspirant, sedan blir man polisassistent om man klarar allt det där. För ungefär en månad sedan lämnade jag in min bricka.

Vad sa dina chefer då?

– De högre cheferna sa absolut ingenting. Min närmaste chef brydde sig absolut och sa att det var synd och hej och hå, men myndigheten i sig bryr sig inte ett dugg. Du är bara en siffra, varken mer eller mindre.

Varför sa du upp dig, berätta? Vad var det som fick dig att fatta beslutet att sluta jobba som polis?

– Det som till slut hände var att jag inte tror på mitt uppdrag längre. Vi löser inte uppgiften som den är satt att vara. Polisen ska egentligen förebygga brott. Vi ska se till att rätt person blir gripen och lagförd för det. Men det är inte längre fokus, inte heller målsägande. Självklart finns det poliser som ser det så, men myndigheten i sig bryr sig bara om att skapa statistik som ser bra ut, en grön stapel. Vad stapeln sen består i spelar inte så stor roll. Det kan vara till exempel att ett antal förundersökningsprotokoll ska vara gjorda. Vad det faktiskt betyder är ointressant.

Kände du en frustration i ditt jobb? Kan du ge några exempel på händelser som gjorde att du blev uppgiven?

– Ett exempel är att man sätter oss som är utbildade på förstärkningsvapnet MP5 på helt andra uppgifter. När terrorhotet höjdes flög man istället in folk från Norrland som inte hittar i Stockholm. Det finns inget långsiktigt tänk, ingen långsiktighet i någonting. I och med den här höjningen av terrorhotet, om behovet av förstärkningsvapen finns nu, då tänker man, hur blir det om fem år? Ska alla kunna det här eller hur ska vi ha det? Men det finns ingen planering, och det skapar en otrolig stress. Att det har gått så bra som det har gjort har med tur att göra, vill jag påstå. Det finns jätteskickliga poliser som fortfarande orkar och kämpar och sliter, de är stora hjältar, men att myndigheten lyckas med något är rena turen.

När tycker du att det började gå snett? När upplevde du en radikal försämring? När du var nyutexaminerad måste du ändå ha känt något slags hopp och framtidstro?

– Absolut! Jag tyckte det var ett fantastiskt jobb första åren. Men 2008 kom ett nytt avtal för poliser, ATA08, som innebar otroliga försämringar för oss i yttre tjänst. Nattpassen blev mindre värda, OB:t blev lägre, ersättningen för när du jobbade högtider sänktes. Det här ledde till en extrem flykt från ordningsavdelningarna. Det tror jag var startskottet för krisen.

Så det är inget teamwork?

– Nej. Det var det från början. Laget som löste en uppgift. Nu har jag en känsla av att det är egot som styr. Många som blir befäl idag blir det på grund av lönen, och kanske inte för att de vill leda och fördela och vågar stå för gruppens bästa. Viljan är att själv ha det bra. Istället för att gruppen har det bra. Det sätter spår, efter år och över tid. Har man jobbat en stund så kan man räkna ut vem som ska få vilken tjänst, det är väldigt förutsägbart. Den som opponerar sig däremot, stoppas från vidare karriär. Tystandskulturen är utbredd, du blir inte ens kallad till intervju trots att du är meriterad.

Du är militär i grunden. Hur ser du på Sveriges beredskap generellt, det här med att polisen blir så försvagad, vad innebär det för Sverige?

– Polisen har ju våldsmonopolet. Om det försvagas så försvagas ju all sån beredskap, det gör det.

Hur skulle du vilja beskriva polisens våldsmonopol idag?

– Oj… (tystnad) Som jättesvagt. Farligt försvagat. Alltså vi har ju områden som vi har tappat, det säger en hel del anser jag, där andra har tagit över, krafter som inte alls är demokratiska, och det är ju en katastrof. Om man sa no go-zoner för en tid sedan så vart man ju utpekad som galen eller ond. Nu säger till och med ledningen det, och det betyder att man direkt underkänner sig själv. Det finns många som jobbar och sliter och som är hjältar, men om man bara tar och utvärderar sig själv och tittar, så ser man hur mycket som inte fungerar. Ta Stockholm och Sergels Torg som exempel. Där säljs narkotika, det vet alla. Det har ju även polisen vetat om såklart. Och i åratal så har ju grupper jobbat heltid mot det här. Men är knarket borta då? Nej, det är det inte. Då måste man börja utvärdera, gör vi rätt? Vi behöver inte göra samma experiment tusen gånger. Är det fel så måste man laga det, såklart. Men så görs inte. Och det tycker jag är jättetragiskt.

Vad görs då?

– Det man gör är att man saboterar polisens funktion inifrån. När en grupp väl börjar fungera, min erfarenhet i alla fall, så slits den isär eller sätts på andra saker. Vi har till exempel poliser som är jätteintresserade av att jobba mot narkotika, de är jätteduktiga på det där, men man är inte lyhörd och bollar godtyckligt med deras kompetens. De kan lika gärna få pyssla med att jobba mot inbrott eller trafikutredningar i en månad, vad som helst kan hända för det måste hjälpas här och nu… När jag var på krim hade vi något som skämtsamt kallades Jakten på röd oktober. Om staplarna var röda i oktober så måste de åtminstone vara gröna i december. Då tog man in folk för att göra förundersökningsprotokoll så att det blev en grön stapel… Om den betydde något spelade inte så stor roll. Bara du fick upp den där stapeln till grönt så du kunde säga, titta det går bra! Detta sker på bekostnad av att man till exempel tar bort den här gruppen som jobbade uteslutande mot inbrott, eller uteslutande mot narkotika eller mot fickstölder. Att tvingas göra sånt man inte är motiverad till kan göra den bäste både bitter och trött.

Du ger verkligen en negativ bild. Vad ska man göra då?

– Tyvärr tror jag inte det hjälper om vår inkompetente rikspolischef slutar idag, för det står tusentals såna som han på kö för hans tjänst. Där tränger man sig inte. Ska det bli förändring måste både han och de där andra försvinna. Och det ser jag inte som rimligt att det kommer att ske. Så just nu så… ja, jag har ingen aning om hur man ska lösa problemen. Skapa en ny myndighet med folk som faktiskt gör nytta? Dan Eliasson är inte polis, vad jag förstår brinner han inte heller för de här frågorna. Alls. Och nu leder han den här myndigheten och bevisligen går det ju åt skogen.

Ingen tycker ju det går bra.

– Hans närmasta entourage tycker väl det…

Men knappt ens de kan ju göra det, inte om man sitter på en presskonferens och vädjar ”hjälp oss, hjälp oss”…

– Sånt får man bara säga ibland, tydligen. (skrattar). Underifrån känns det som om han är där för att förstöra hela polismyndigheten. Jag har aldrig suttit i chefsrummen, i de korridorerna. Men onekligen får man känslan av att det är söndra och härska som gäller. Av någon anledning får han också mest lön av alla.

Det här med lönen, har det också spelat in att du slutat?

– Jag började så pass tidigt att jag har haft en lönetrappa som jag visste om när jag klev in i det här och den har de hållit. Så för min del har det funkat. Däremot har jag yngre kollegor som jag tycker jättesynd om, vissa går back varje månad… Självklart påverkar den låga lönen deras motivation.

Samtidigt innebär ett jobb i yttre tjänst att man faktiskt riskerar sitt liv. Det är inget tryggt arbete.

– Så är det ju. Det finns inget glamoröst i det. Alls. Det är grisigt och jobbigt. Och ingen tid till återhämtning i och med det omänskliga schemat. Ingen, vågar jag påstå, kommer hålla för det i längden. De som gör det, grattis då, men de är extremt få. Det går inte att ha ett civilt liv när man jobbar så.

Våldsmonopolet bygger ju på att medborgare respekterar polisen. Hur ser du på vad som sker nu?

– Respekten för polisen urholkas ganska rejält. Om vi är tydliga och gör det vi ska, då fungerar det. Som att låsa in de som begår brott. Men om vi bara står och tittar på när någon slår sönder saker, om sånt bara dokumenteras för en förundersökning framöver, så kommer det inte på något sätt avskräcka någon från att göra brott. Det är bara att se på angreppen mot polis. Vissa vill göra gällande att de inte är värre, jag hävdar att det visst är värre. Kastas det spränghandgranater mot polisbussar så är det inte alltid något vi pysslat med i det här landet.

Jag får en känsla av att polisen inte utnyttjar sina möjligheter för att sätta sig i respekt?

– Absolut! Lagen medger ganska mycket. Men på något sätt har det blivit att vi alltid väljer en så mild väg som möjligt. Även om det redan gått överstyr. Och det tror jag också upprör dem som polisen ska skydda, tredje man. Om man ringer polisen för att det är stök och bråk och så kommer vi dit och tittar på och avvaktar och har oss, är det ett jättefarligt signalvärde. Då finns det ingen mening att ringa polisen. Då är det bättre att man löser det själv. Det här att anmälningsbenägenheten ska ha gått upp, jag är skeptisk till det. Folk ser nog mer att det hjälper inte att ringa oss, de struntar i att anmäla… Om man tittar på hur offret behandlas vid en rättegång mot våldtäkt, så kan jag förstå att man inte vill anmäla. Det är helt fruktansvärt onödiga och korkade frågor eller påståenden som ställs till målsäganden, som inte har ett dugg med brottets rekvisit att göra. Att det är otroligt illa är en underdrift. Samma sak hur de misstänkta behandlas, det är – visst självklart ska allt vara rättssäkert och allt sånt – men … om man tar exemplet med just handgranaten mot polisbussen, när man hittar fingeravtryck på den… Om du ska ta dig ur det, jag vet inte hur du ska bete dig då i min värld? Och det gjorde ju den personen. Det tycker inte jag är rättssäkert. Vad gjorde ditt fingeravtryck där? Finns bara en rimlig förklaring. För att du höll i den.

– Det finns så många såna exempel… det här landet togs rätt mycket på sängen av det som kallas hedersrelaterat våld, fast det är det sista jag skulle kalla det våldet för eftersom det är all brist på heder det handlar om. Jag var med en gång på en förstärkt bevakning på en rättegång där det var en flicka vars familjs försökte ha ihjäl henne, jag kommer ihåg att den familjens hela släkt var hitrest till Sverige för att leta efter henne. Socialsekreteraren tyckte att flickan kanske måste flytta en bit, det säger en hel del om hur lite man förstår. En som drabbas som den här måste byta personnummer, minst byta landsände och aldrig mer prata med nån du pratat med tidigare. Om hon ska ha minsta chans att klara sig. Har man inte den insikten från den sidan som ska hjälpa till, då är man kvar i avbytarbåset… medan målet är öppet.

Men hur har du mått då av allt det här? Hur skulle du beskriva den sista tiden innan du slutade som polis?

– Det har varit tungt, både för mig som gift man och som pappa, jag vart bara sämre och sämre på familjeliv och relationer på grund av jobbet. För man blir bara argare och argare och bittrare och bittrare över att saker och ting som jag ser som så självklart blir inte ens en fråga att lösa. Jag insåg till slut att ska jag ha en chans att kunna vara en bra förälder och kanske till och med en trevlig man då måste jag bort. För myndigheten har aldrig sagt att det ska bli en ljusning, ”nästa år lovar vi att fixa allt, det ska bli så bra så bra”. Jag ljög för mig själv i många år och hoppades så gärna på bättring, jag är fortfarande lojal mot uppdraget som polisen har . Extremt. För det är ett jätteviktigt uppdrag. Och jag hoppas och tror fortfarande någonstans innerst inne att det ska bli bra. Så länge trodde jag det att jag faktiskt gjorde lite våld på mig själv, genom att jag mådde dåligt. Och vart sämre och sämre. Och det här är jag inte ensam om. Alls. Frustrationen över att se problem som vi inte ens försöker lösa är enorm. Det gör en helt vansinnig. Gör du allt du kan så kan du somna med gott samvete. Men vet du att du som individ gjorde det du kunde, men myndigheten struntade i det… Då mår man inte bra.

Är det något mer du skulle vilja berätta? Som kanske inte kommer fram? Som du upplever inte har sagts i de här sammanhangen? Det har ju pratats en del om poliser som lämnar yrket och känner sig frustrerade, men är det något mer du skulle vilja tillägga?

– Jag vet inte hur offentligt det är och hur mycket man kan gå ut med, men oss emellan och för din kännedom kan jag absolut berätta att numerären som polisen ska vara är så… det är så jävla få poliser ute nu. Om du är noga och lyssnar i debatten så säger de alltid ”polisanställda” och då räknas alla från receptionister till passhandläggare, alla civilanställda in, alla! Bibliotekarierna här på Polishögskolan är polisanställda…

Det är inte yttre tjänst?

– Nej absolut inte! Av de runt 25.000 anställda så säger myndigheten att det är 4700 poliser i yttre tjänst. Jag hävdar att det är en jättelögn. Som exempel kan nämnas att jag var utlånad instruktör på heltid i vapen- , -sjukvård och taktik, på heltid, jag var bara en i mängden av dessa, men på pappret var jag kvar på ordningen. Om du får en kommendering till Säpo, som livvakt, till exempel, då åker du inte heller radiobil längre. Man tar personal från ingripandeverksamheten, IGV. Det är dem du tänker på när du tänker polis i uniform. Så de här 4700, jag skulle våga påstå att det är inte en chans att det är så många i yttre tjänst. Jag uppskattar att det är tusen färre. Säg 3700 som är i yttre tjänst. 3700 i yttre tjänst i riket Sverige, är det vi pratar om.

3700 ingripandepoliser totalt i Sverige?

– Som åker ut, ja. Man har gått ut med siffran 4700, men det kan inte stämma. Helt omöjligt. För det är så här man bollar med siffror. Som att du som polis i yttre tjänst blir kodad mot ett uppdrag, på pappret är det massa mantimmar just där, men i verkligheten är du aldrig på plats. För du är på Åhléns och tar en snattare eller tar hand om en fylla, eller någon som ska handräckas för den är psykiskt sjuk och behöver vård… Men på pappret har du arbetat mot våld i den publika miljön. På pappret ser det bra ut men du har aldrig varit där. Det är därför en del handlare hyr in ordningsvakter från olika bolag. Då blir det ju lugnt. Men vi hinner inte dit. Det är för få bilar ute. Tro mig, alla poliser vill förebygga brott, men vi är för få.

Det här med att poliser säger till folk att de ska starta egna medborgargarden då? Vad tror du om det?

– Vi kommer att se mer av det. Om ett våldsmonopol urvattnas så funkar det så. Ingen kommer ge bort sin nödvärnsrätt och låta någon slå på en. Det ska man inte göra heller. Medborgargarden är dock en fruktansvärt farlig väg. Det blir inga rättegångar, ingen opartisk domare. Det är vägen till katastrof i min värld. Jag förstår däremot att det sker, det är mänsklig. Det är bara att gå till sig själv, om någon drabbades i min egen familj… Man skulle bli otroligt förbannad, framför allt om man vet att det inte blir några konsekvenser. Men det är fruktansvärt. Det får inte vara så i en demokrati. Det är jätteallvarligt.

Så polisen är splittrad och det är en falsk bild av åtgärder som ges. På pappret står du i korsningen, men i själva verket styr du upp ett slagsmål någon annanstans?

Ja, absolut.

Fy, vilken lögn.

– Ja. Men jag förstår att folk tror på det för det står poliser med väldigt mycket guld på axlarna och säger de här sakerna. Hittills har ju varumärket polisen varit väldigt starkt också. Jag skulle bli snopen om det fortsätter vara det, däremot. Just nu förtjänar det inte ett starkt varumärke som myndighet. För man beter sig inte så här. Det är jättefult. I stället för att säga vi löser inte uppgifterna i korsningen, jag är ledsen, vi är för få, det hade jag ansett varit rakryggat och förtjänat respekt. Då kan man börja påverka problemet. Att vi måste vara fler.

– Det finns så mycket som är så tokigt inom polisen idag. De goda krafterna med folk som kommer upp och faktiskt vill göra skillnad på ledningsnivå, de kvävs. Man märker av det, folk som varit otroligt duktiga, när de kommer tillräckligt högt så blir det tyst.

Men har man inte svikit sitt uppdrag då? För uppdraget måste vara att värna landet?

– Givetvis. Hur de kan se sig i spegeln är en fråga man kan ställa sig. Någon enkel lösning på de här problemen finns inte. Det är massor med åtgärder som måste till.

Vilka åtgärder då? Om du blev polischef imorgon, vad skulle du göra? Om någon sa, Anders, det är din tur att styra upp det här, nu är Dan Eliasson borta och nu är det du som får ta hand om det här, vad skulle du göra då?

(Han skrattar)

– Jag skulle börja med att ta bort en del chefer. För varje gång de har sagt att det ska bli färre chefer så har det bara blivit fler. Varje gång har vi fått tusen till, och skapade tjänster… Jag skulle börja med att tillsätta värdigt schema och lön för dem som jobbar ute. Sen stänga ner allt som inte är polisarbete. Vi håller på med så mycket konstiga saker.

Som till exempel vad?

– Det finns massor med grupper som gör saker som det liksom aldrig blir något av. Projekt som är jättedyra. Det slösas med pengar så det står härliga till. Till exempel ett datorprogram som hette PUST, ett avrapporteringssystem som skulle förenkla och göra allting lättare, det var så det såldes in. Det funkade såklart inte. Det var trasigt från början. Vi som utredare sa att det här kan vi inte jobba med. Det är helt ogörligt. Det köptes in ändå. För otroliga summor. Det var under förra rikspolischefen, för fyra år sen kanske… Jag skulle också ändra den helt bisarra delegationsordningen, att vi måste fråga om lov om allt. Man har tagit bort polisens initiativ och eget ansvar, avväpnat oss både fysiskt och mentalt. Det skulle jag återinföra om jag blev chef. Du vet, jag jobbade på Bryggargatan den kvällen i december 2010 då självmordsattentatet skedde. Vi var många som trodde att folk skulle vakna till efter det, men… Vi var åtta personer i bussen och ställde frågan om vi skulle hämta ut våra förstärkningsvapen. Men svaret vi fick var nej. Då kan man undra, om vi inte fick använda förstärkningsvapen vid ett självmordsattentat, när ska vi använda dem då?

(Bild på en fd kollega till Anders, en hundförare som är på Sörentorp den här dagen för att dressera sin hund. Han har inget med artikeln att göra men ställde upp på en stämningsbild.)

Jag har inget att säga. Vi blir tysta. Så reser vi oss, det har blivit dags att runda av. Området är lika fridfullt som när vi kom, husfasaderna blickar stilla mot oss med sina tysta, slutna fönster. Vi promenerar bort mot parkeringen och fortsätter att prata. Ska mina barn växa upp här, resonerar Anders. Deras barn? Jag älskar Sverige, men som det är nu skäms jag för mitt eget land… Vi glider in på att prata om trygghet och självförsvar, det ökande våldet. Anders säger, mest som anekdot, att hagelgevär är effektivt. ”Du behöver inte sikta. Och det räcker att bara ladda om en gång.”

Hans ord ekar i mig när jag sätter mig i bilen för att åka därifrån.

Sedan jag intervjuade “Anders” har jag pratat med många poliser som vittnat om liknande upplevelser och känslor. Man kan lugnt konstatera att problemen kvarstår så här nio år senare, och har i många fall förvärrats. I takt med att kriminaliteten ökar ställs naturligtvis högre krav på polisen. Men möts dessa krav? Knappast, blir det samstämmiga svaret. Jag låter denna intervju ligga, som en röst i en tid där sanningen far illa och de som pratar ur hjärtat oftast tvingas vara anonyma för att inte bli illa åtgångna av mediernas jakt på alla dem som vågar höja sin röst i en riktning som anses “kontroversiell”.

Fri media.

Swish 0733289122