Därför vill Socialdemokraterna få bort Jomshof – han står i vägen för en islamisering av Sverige

Attacken på Jomshof är bara fortsättningen på ett flerårigt Socialdemokratiskt korståg för att fjäska för islamister och ursäkta terror.

Märkligt hur snabbt vi har en tendens att glömma händelser som bara är några år gamla. Det kunde jag konstatera då jag kikade in på sommaren 2023 och dåvarande drevet mot Richard Jomshof, som länge varit en nagel i ögat på det numera muslimska partiet Socialdemokraterna. Jomshof är den kanske mest öppet islamkritiske politikern i Sverige idag och därför utgör han naturligtvis ett stort existentiellt hot mot Socialdemokraternas mesallians med islamisterna.

Sommaren 2023 befann sig Sverige mitt i den så kallade korankrisen. Säkerhetsläget var spänt efter flera uppmärksammade koranbränningar, och islamistiska grupper riktade hot mot Sverige. Det var i det läget som Jomshof, då ordförande i riksdagens justitieutskott, publicerade ett inlägg på sociala medier där han beskrev islam som en antidemokratisk och kvinnofientlig ideologi och profeten Muhammed som krigsherre, slavhandlare, massmördare och rövare. Så får man inte säga i det islamängsliga Sverige och sossarna gick i taket. Precis som nu började det omedelbart storma från sossehåll och galet kraftig kritik riktades mot Jomshof.

Den som stod främst i drevledet då var Morgan Johansson som krävde att Jomshof skulle avsättas som ordförande i justitieutskottet och riktade samtidigt hård kritik mot statsminister Ulf Kristersson. Enligt Johansson visade Kristersson bristande ledarskap om han inte “plockade bort” Jomshof. Han hävdade dessutom att Jomshofs uttalanden gjorde honom till en säkerhetsrisk och riskerade att trigga terrorhandlingar. Det i sig är ett bisarrt resonemang: Att en svensk riksdagsledamot borde förlora ett tungt förtroendeuppdrag därför att islamistiska extremister kan tänkas reagera våldsamt på hans yttranden. Ansvaret flyttades därmed från dem som hotade med terror till den som uttryckte en kontroversiell politisk uppfattning.

Precis så jobbar islamosocialistiska quislingar. De skapar ett slags våldets veto: om hot om våld blir ett argument för att avsätta folkvalda eller begränsa vad som får sägas, då ges de mest våldsamma aktörerna indirekt inflytande över det demokratiska samtalet. Quislingen Morgan Johansson valde att rikta sin avsky och kritik mot Jomshof och Kristersson, istället för mot dem som faktiskt stod bakom hoten mot Sverige. Budskapet blev att statsministern borde disciplinera en svensk riksdagsledamot för att blidka omvärlden, i stället för att tydligt markera att det är terrorhoten – inte yttrandena – som är det verkliga problemet. Återigen: Fjäsk för islamisterna.

Det är ett synsätt som förskjuter ansvaret från förövaren till den som yttrar sig. I stället för att säga att terrorhot aldrig får styra svensk demokrati blev budskapet att svenska politiker borde anpassa sig för att inte provocera dem som hotar med våld.

Än märkligare blir detta i ljuset av Socialdemokraternas egen historia under samma period. När Jamal El-Haj kritiserades efter sitt deltagande vid en Palestinakonferens där personer med påstådda kopplingar till Hamas deltog, gick Magdalena Andersson länge ut i försvar för honom och avfärdade kritiken. Först efter fortsatt granskning lämnade El-Haj den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Samtidigt reagerade Andersson mycket starkt när Ulf Kristersson talade om “en viss terrorromantik” i vissa socialdemokratiska kretsar och försvarade El-Haj offentligt.

Skillnaden i reaktion är svår att bortse från. En politiker som uttryckte hård kritik mot islam ansågs omedelbart diskvalificerad från ett förtroendeuppdrag. En partikamrat som hamnade i centrum för en debatt om kontakter med personer med påstådda Hamas-kopplingar möttes däremot inledningsvis av offentligt stöd.

Samtidigt har Vänsterpartiet, som ju också varit aktuella som Socialdemokraternas regeringsunderlag, under lång tid återkommande kritiserats för hur företrädare uttryckt stöd för eller deltagit i sammanhang kopplade till organisationer som klassas som terroristorganisationer, eller för uttalanden om konflikter i Mellanöstern som uppfattats som ursäktande eller ensidiga. Nu senast har i princip varenda kommunist i Vänsterpartiet skrivit brev till islamistiska terrorister och mördare för att ge dem “stöd”. Hur sjukt och äckligt är inte det? Men toleransen mot extrema uttryck är betydligt större när de kommer från den egna vänstersidan än när de kommit från politiska motståndare. Jag ser inte Magdalena Andersson, Morgan Johansson eller tex Strandhäll ondgöra sig över alla de avslöjandena om hur ruttet och terrorkramande Vänsterpartiet är i medierna. Nej, nu håller de minsann käften.

Och nu snabbspolar vi fram till sensommaren 2026. Drygt 1 månad kvar till valet i september... Voilá, på scen steppar Anders Lindberg. Kallas Quisling (med rätta!) av Jomshof och hela mainstreammedia går i taket, orkestrerat av Lindberg. Ett antal så kallade högerprofiler kröker genast rygg och förfasar sig. Att Lindberg själv brunsmetat individer som dessa i åratal samt ursäktat islamism är plötsligt glömt. Lindberg har skapat ett sjukt debattklimat men när han själv drabbas, gråter han stora tårar. Hans syfte är dock detsamma som hans uppdragsgivares, nämligen Socialdemokraterna: Att en gång för alla tysta Sveriges främsta kritiker och meningsmotståndare till islam, islamisering och strypt yttrandefrihet, Richard Jomshof, som nu också snart är aktuell med en bok där han går till hårt angrepp mot just islam, något som givetvis blir ytterst obekvämt för alla de nyttiga idioter i väst som rider ut till islamiseringens försvar.

Kom ihåg det som skett och sker i Sveriges mediekrig. Kom ihåg att Socialdemokraterna kommer fortsätta slåss med näbbar och klor mot dem som vägrar acceptera en islamisering av Sverige. Där är Richard Jomshof en hjälte. Fler politiker borde uppvisa samma mod som han och säga resolut nej till islams utbredning i Sverige. För det, gott folk, är det verkliga hotet mot demokratin. Och i förlängningen faktiskt även mot Anders Lindberg, som kommer att tvingas underkasta sig en ideologi han innerst inne nog inte vill leva under. Man skulle nästan kunna misstänka att någon främmande makt sponsrar Lindbergs kamp för islam. Landsförräderi skulle sånt med rätta kunna kallas.

Fri media. Jag skriver för att du ska få mod att säga vad du tycker.

Swish 0733289122