Det är dags att syna Alice Bahs tomma floskler

Hur kan en flådig klänning hjälpa en förnedringsvåldtagen 90-åring? Bryr sig Alice om sharialagarnas hot mot västvärldens kvinnor? Ord om kvinnokraft ekar tomma i den gröna kommunistens floskelparad.

Än en gång visar EU-politikern Alice Bah Kuhnke upp sig på röda mattan inför ELLE-galan, och publicerar samtidigt ett slags manifest med rubriken “En hyllning till kvinnokraften!” där hon berättar om couture-klänningen hon bär och som hon påstår utstrålar “hopp, kvinnokraft och ljus”. '

Innan vi går vidare vill jag stanna upp kort vid själva ELLE-galan, ett spektakel för influencers och den politiskt korrekta delen av kändiskläggets förgrundsfigurer, främst sådana som gärna poserar som vänster i alla möjliga och omöjliga sammanhang, champagnekommunister och gåsleversocialister brukar de kallas, de som älskar att predika om hur populasen ska leva medan de själva vräker sig i dyra villor och bostadsrätter, åker på lyxiga Maldivernaresor, packar sina kreditkort i handväskor för hundratusentals kronor och älskar att offentligt hata män och allt som har med sunt förnuft att göra då sådant gärna stämplas som patriarkalt, toxiskt, rasistiskt och kort och gott skrämmande.

Tillbaka till Alices manifest. Det fortsätter så här:

“När så mycket är mörkt i världen känns det viktigt att bära en designer som i sitt arbete utstrålar så mycket hopp, kvinnokraft och ljus” skriver Alice. Klänningen, påstår hon, “är en hyllning till kvinnor världen över – kvinnor som tystas och förtrycks men som kräver och förtjänar självständighet och att få sina röster hörda”. Hon fortsätter: Detta går hand i hand med mitt arbete i EU-parlamentet mot mäns våld mot kvinnor och för rätten till abort, att leva i frihet och att få bestämma över våra egna kroppar. Just idag känns det extra fint att få fira, eftersom jag imorse lämnade in mitt förslag till EU:s demokratibudget, där jag ska göra allt jag kan för att 1,3 miljard euro går till att bekämpa mäns våld mot kvinnor i EU.

Det går ingen nöd på Alice. En svensk EU-parlamentariker har drygt 100 000 kronor netto per månad inklusive traktamenten och ersättningar, enligt Europaportalen.

Men låt oss kika närmare på den luddiga formuleringen “bekämpa mäns våld mot kvinnor i EU”. Alice Bah Kuhnke kamp mot ”mäns våld mot kvinnor” låter vid en första anblick självklar. Vem vill inte bekämpa våld mot kvinnor? Problemet uppstår när man skrapar på ytan och ser vad Alice så precist och konsekvent utelämnar. För samtidigt som svenska och europeiska kvinnor lever med en snabbt växande otrygghet kopplad till hederskultur, klanstrukturer, religiös fundamentalism och en kraftig överrepresentation av utrikes födda män i vissa sexualbrottskategorier, väljer Bah Kuhnke att tala i abstrakta, ideologiskt säkra termer: ”patriarkala strukturer”, ”mäns våld”, ”demokrati”, ”kvinnokraft”.

Det är både könlöst och kulturlöst. Som om alla former av kvinnoförtryck vore identiska?

Som om en tonårsflicka som tvingas klä sig i slöja från två års ålder, könsstympas på sommarlovet och begränsas av hedersnormer i Rosengård lever under exakt samma mekanismer som en medelklasskvinna i Paris överklassförort och har en kontrollerande make. Eller den gamla hjälplösa kvinnan på äldrebeondet som blir våldtagen av en utländsk man som fått jobbet för att agera integrationsverktyg i kommunen. Har någon hört Alice stå upp för de gamla svenska kvinnorna vars sista år i livet blir en mardröm då de utsätts för förnedring, våld, sexuella övergrepp, skräck och omänsklig behandling? Har någon hört Alice säga något om Luna vars framtid stals ifrån henne då hon utsattes för rått sexuellt våld och en misshandel som nästan tog hennes liv?

“Mäns våld mot kvinnor” är så många olika saker varav de mest uppenbara är osynliga för en festklädd Alice. Hennes gröna kamrater i Miljöpartiet vill inte heller erkänna att våld mot flickor och kvinnor inom EU idag inte drivs av samma slags normsystem. Vad värre är att klanstrukturer och en islamisering där krav på särlagstiftning blir allt mer utbrett, hotar inte bara de flickor och kvinnor som tvingas leva i dessa system. De spiller också över på ett ursprungligen demokratiskt samhälle där kvinnor tar för givet att de ska leva i jämställdhet och utan kvinnoförtryckande normer.

Det är här kritiken mot de poserande kändispolitikernas tomma floskler och vänsterns feministiska språkbruk blir relevant: hycklarna talar gärna om våld mot kvinnor så länge det kan beskrivas i generella, universella termer. Men när kvinnoförtrycket är kopplat till migration, religiös fundamentalism, islamism eller importerade hederskulturer blir språket plötsligt försiktigt, dimmigt och undvikande. När en kvinna blir strypt med den hijab hon avskyr och vägrar bära. När en flicka bränns till döds av sina släktingar för att hon vill leva i frihet. När en mamma huggs ihjäl framför sina barn för att hon vill ha skilsmässa. När en svensk tjej förnedringsvåldtas för att hon är “smutsig”. Människor som anser att demokrati står underordnad sharia. Att västvärldens lagar är svaghet och därför inte ska respekteras.

Men här råder en panisk rädsla för att nämna det uppenbara. Och därför blir det svårt att bortse från paradoxen: samtidigt som Bah Kuhnke vill lägga enorma summor på att bekämpa våld mot kvinnor inom EU, undviker hon att tala klarspråk om de miljöer där många kvinnor och flickor idag lever under de mest extrema begränsningarna — kontroll av oskuld, könssegregering, tvångsäktenskap, religiöst tryck och social övervakning.

Varför? Därför att den moderna progressiva ideologin ofta hamnar i konflikt med sin egen självbild. Man vill försvara kvinnor, men också försvara migration och mångkultur, vars baksidor man vägrar erkänna trots att de för alla med fler än två hjärnceller blivit övertydligt uppenbara. Man vill kritisera patriarkatet, men inte när patriarkatet kommer i religiös eller kulturell minoritetsförpackning. Resultatet blir en feminism som är mycket hård mot västerländska män — men kuvad, underdånig och förlåtande inför importerade kvinnofientliga normsystem. Därför blir Alice stora fina ord om ”kvinnokraft” fluff och skådespel, en narcissistisk uppvisning i ego, ett svek mot de kvinnor som faktiskt skulle behöva fler kändisar som öppet ställer sig på deras sida. Också en kändis som kan visa alla förvirrade unga vänstertjejer vad som faktiskt pågår ute i världen.

Det spelar ingen roll hur många miljarder som avsätts. Det kvittar i vilken coutureklänning Alice Bah kråmar sig i på ELLE-galan. Så länge kläggkändisarna inte vågar tala sanning, kommer livet inte bli lättare för förtryckta kvinnor. Faktiskt tillåts istället kvinnoförtrycket öka. Och vi står alla i rikszonen. Någon kvinnokraft finns här inte att tala om. Bara ett spel för gallerierna, och förlåt min svenska, tomt skitsnack.

Jag skriver sånt som många tänker men fortfarande inte riktigt vågar säga högt. Vill du stötta min röst är jag oändligt tacksam.

Swish 0733289122

Trevlig helg, älskade vänner!