Mediemyndigheten styrs av en sosse – ett direkt hot mot yttrandefriheten

Om du missat vad som just nu pågår lite diskret med Sveriges medier är du knappast ensam. Det är nämligen en sån där typisk fråga som seglar under radarn och när det råder krig i världen glöms bort.

Svenska folket verkar knappt ha ork att ta in en till halvkorrupt skandal. Man är trött och matt och less och vill försvinna in i tacofredag, Mello och vårens ankomst. Men jag får ingen ro i själen när jag tänker på det här och därför skriver jag om det. Återigen, så att det dokumenteras, så vi kan gå tillbaka och påminna oss den dagen det kommer att behövas. Så att alla korten ligger på bordet. För trots att det är övertydligt, allt sker i öppen dager, är det ändå nästan helt tyst om problemet. Nästan som om själva offentligheten gör frågan osynlig.

Jag syftar på den svenska Mediemyndigheten som har enorm makt över svenska medier. Mediemyndigheten (som bildades när Myndigheten för press, radio och tv slogs ihop med Statens medieråd) fördelar statligt mediestöd, utfärdar sändningstillstånd för radio och tv, övervakar innehåll i svenska medier och är dessutom Sveriges länk till EU:s växande regelverk för digitala medier. I klarspråk: samma myndighet hanterar pengar, tillstånd och regler. Ändå blev det ingen större offentlig diskussion när posten gick till en person vars karriär nästan helt utspelat sig i den svenska säkerhets- och försvarsbyråkratin och som dessutom är Socialdemokrat. Något som är helt klart anmärkningsvärt med tanke på att Tidöregeringen ska föreställa “konservativ”. Hur är det ens möjligt att man sysslar med sånt självskadebeteende?

Den socialdemokratiska politruken Jan-Olof Lind är en klassisk toppbyråkrat som kommer direkt från den innersta kretsen av den svenska statsapparaten och har varit statssekreterare åt försvarsminister Peter Hultqvist (S). Han har också varit generaldirektör för Totalförsvarets forskningsinstitut och haft ledande roller inom Försvarets materielverk.

Han var generaldirektör på FOI när man ansåg att det var bra att pengar smugglades ut till Somalia via det så kallade hawala-systemet för att det fungerade som bistånd till skyddsvärda grupper. Att pengarna kom från bidragsbedrägerier, narkotikaförsäljning eller annan kriminell verksamhet ansågs inte problematiskt

Det betyder att den som i dag leder myndigheten som reglerar Sveriges medier varken är journalist, publicist eller särskilt insatt i frågor som rör press- och yttrandefrihet. Han är inte heller politiskt neutral. Tvärtom är en han en aktör i informationskriget. Och nu är det han som sitter på pengarna. Och även på makten att avgöra vilka medier som ska stöttas av staten och vilka som ska pekas ut som rent av farliga. Börjar du anar vart det här lutar? Nämligen åt att strypa fria medier. Att genom det misstänkliggöra oberoende röster. Samtidigt som de stora mainstreammedierna får allt mer pengar, makt och ohotad ställning som förmedlare av information till medborgarna.

Under Linds tid som chef för FOI publicerades en rad analyser om informationspåverkan, demokratins sårbarhet och informationsmiljöer i väst. Bland annat publicerades haveriet “Rutten demokrati” en rapport där bland annat jag pekades ut som en suspekt aktör bland fria medier. Utan att namnges, förstås. Men ändå. Staten satte sin stämpel på en oberoende journalist som något “demokratihotande”. Fria medier anklagades för att vara hot mot rikets säkerhet.

Att en person med den här bakgrunden nu fått ansvar för statens centrala mediereglering borde oroa varje människa som förstår vad pressfrihet betyder. Som generaldirektör är Lind bara en del av strukturen. Det verkligt intressanta är mediestödsnämnden – organet som avgör vilka medier som får statliga pengar.

Den utses av regeringen och består bland annat av:

· Anita Linder, tidigare kammarrättslagman (ordförande)

· Carl Heath, forskare

· Bengt Johansson, professor i journalistik

· Mart Ots, docent i företagsekonomi

· Yvonne Pernodd, europachef

· Ola Sigvardsson, tidigare medieombudsman

· Anna Körnung, journalist och tidigare chefredaktör

Det är alltså denna lilla krets, utsedd av regeringen, som beslutar vilka nyhetsmedier som ska få statliga miljoner.

Besluten går i praktiken inte att överklaga och sker inte heller demokratiskt, det vill säga att vi ska få ha något att säga till om. Det betyder att staten har en enorm makt i ett system där den finansierar medier, där den bestämmer vilka som får stöd och samtidigt reglerar sändningstillstånd.

Att allt det här sker bakom vår rygg borde också leda till ifrågasättande. Förändringarna sker i det fördolda. Under senare år har till exempel regelverket kring sändningstillstånd och mediestöd förändrats. Presstödet har ersatts av ett nytt mediestöd. Systemet har blivit mer behovsprövat. Myndighetens roll har stärkts. Det har inte skett genom dramatiska beslut som väckt stora rubriker utan genom administrativa reformer, EU-anpassningar och myndighetsbeslut. Och vi medborgare ska bara gilla läget när de här avgörande besluten fattas över våra huvuden.

Swebbtv där jag medverkar, och som tidigare fått presstöd, har efter Jan-Olof Linds inträde nekats presstöd, med hänvisning att det inte är en nyhetskanal.

Och Lind har i skymundan förändrat villkoren för sändningstillstånd – där NRJ nu förlorat detta och det istället gått till Aftonbladet. Som i sin tur tagit in en sakkunning från public service för att styra upp Aftonbladets Radio. Geggigt? Ja, så in i vassen!

Sverige har länge haft en mediepolitik där staten spelar en stor roll. Vi kan kalla den för “den svenska modellen”. Du tror vi lever i en demokrati? Nej du lilla vän. det är en illusion. Demokratur är vad det är. Där du får betala den propaganda som hjärntvättar dig till att svälja sånt som de stora mäktiga medieplattformarna torgför.

Public service finansieras via staten. Presstödet skapades av staten. Radio och tv-tillstånd regleras av staten.

Och så – bingo! Det är ett system som växte fram under decennier av socialdemokratiskt styre. Socialdemokraterna visste nämligen mycket väl att de måste kontrollera medierna och informationen. Så även om Sverige idag styrs av en icke- socialdemokratisk regering är strukturen i medielandskapet fortsatt ocialistisk. Grundmodellen är tydlig: Medielandskapet organiseras och styrs av staten. Jag skulle vilja kalla den för “djup”. Och nu är Jan-Olof Lind dess hitman.

När samma stat utser dem som delar ut pengarna till medierna och samtidigt placerar en karriärbyråkrat från försvarsapparaten i toppen av myndigheten borde fler protestera mot ett korrupt system där staten samtidigt

· finansierar journalistik

· avgör vilka medier som får pengar

· bestämmer vilka som får sändningstillstånd

· och gradvis stärker sitt inflytande över informationsmiljön

I ett land som gärna framhåller sin pressfrihet borde just den diskussionen vara självklar.

Men i Sverige råder störssta möjliga tystnad. Medan toppbyråkrater sitter och styr och ger fördelar till feta mediehus som Schibstedt, Bonniers och public service samtidigt som de försvårar för mindre aktörer och pekar ut individer som demokratihotande.

Det gör att vi fria, oberoende, uppstickande journalister och medier behövs mer än någonsin. Vi gör ofta det jobb som stora medier struntar i, eller inte vill ta i då det är obekvämt. Ni som inte nöjer er med mainstreammediernas plattform: tack för att ni finns och bryr er.

Fri media

Swish 0733289122