När spelreglerna ändras: Varför varje offer för mångkultur är politik och varför det är varje anständig människas plikt att säga ifrån

Hur sjukt är inte vårt samhälle när etablissemangets grindvakter attackerar oss som försöker påtala samband mellan destruktiv massinvandring och hatet mot vita?

Jag får kritik för att jag pekar på sambandet mellan massinvandring från utomeuropeiska länder och ökande våld, sexualbrott och kriminalitet i Sverige och Europa, i västvärlden där denna typ av våld tidigare varit ytterst marginellt och absolut inte systematiskt. Brutalitet. Hedersvåld. Som skapar otrygghet. Rädsla. Nya regler vi måste förhålla oss till. Känslan av olust som uppstår när människor med helt annat ursprung gång på gång visar att kulturkrockarna som uppstår är såväl oundvikliga som förödande. Våldtäkterna inom äldreomsorgen till exempel som Sverige innan utomeuropeisk massinvandring inte haft. Sexuella övergrepp mot svagare varelser, till och med mot djur. Pedofili. Grovt sexuellt våld med inslag av tortyr. Dödsmisshandel. Förövare i grupp, många mot en enda stackare. Som filmas. Sadism. Attacker mot oskyldiga. Runtom i Sverige och Europa. Knivar. Machetes. Eld. I Vetlanda. På IKEA. I Skärholmen. Nu senast i Köpenhamn då en ung pappa brutalt misshandlades till döds av ett afrikanskt gäng.

Är det så konstigt att varje individ som har fler hjärnceller än två lägger ihop företeelser och reagerar med förtvivlan och avsky?

Med den skillnad att somliga av oss har plattformar. Vi kan uttrycka oss i skrift. Vi har gett upp hoppet om att betraktas som “rumsrena” och reagerar med avsky och ärlighet på det som sker. Kanske lyckas vi väcka någon? Kanske kan vi skapa opinion? Ännu större motreaktion mot det som pågår? Så att politiken verkligen skiftar? Så att fel partier inte åter kommer till makten så att massförstörelsen av Europa och västvärlden kan fortgå?

Våldet är skoningslöst och jag vill inte ens återge de monstruositeter vi läser om som sker i Afrika där kristna mördas av islamistgäng. Det är 1000 dagar sedan det största massmordet på judar sedan Förintelsen. Bilder av unga människor, av barn, flimrar förbi på sociala medier.

Reaktionerna från dem som kallar sig socialdemokrater, miljöpartister, vänstern, älskare av mordiska ideologier och det ryggradslösa pk-gäng som betraktar sig som liberaler är sällan upphetsade över att detta sker. Inte öppet i alla fall. I stället lägger de sin fulla kraft på oss som tar upp de här sambanden. Som protesterar. Som försöker väcka medvetande. Som påtalar vad ansvarslös politik gjort med våra länder. Det är samma individer som vill stå och göra handhjärtan när terror sker. Inte för terrorns offer. Utan för att släta över och motarbeta det de kallar “rasism”. De vill ge kärlek, saft och bullar. De vill ha lågaffektivt bemötande. De tror fortfarande att mjuka kramar ska bota aggressioner, hat och förakt? Att hoppborgar och pizza ska eliminera det faktum att det finns verkligt hat, rasism och dominans mot människor enbart på grund av de råkat födas med vit hud? Från dem som välkomnats till våra länder, från dem som fått allt och lite till men som inte verkar vilja leva i harmoni och fred...

Ja, jag är förtvivlad och förbannad. Och orolig såklart. Orolig över aningslösheten hos dem som sitter på makt i sociala medier. De som blundar för att våldtäkterna är en krigshandling. För att våldet accelererar. Krigsförklaringarna på sociala medier haglar men pk-gänget blundar, tittar bort, förnekar. Att efter våldtäkterna av unga kvinnor kommer misshandel och våld mot unga män... Även dessa utsätts för allehanda förnedring, men framför allt mördas de, deras liv släcks. Det utländska gäng som lurade 17-årige Louis i Narbonne och misshandlade honom till döds, genom att hoppa på hans huvud visste precis vad de gjorde. En man höll på att bli halshuggen med machete på Irland, han fick svåra skador i huvudet. Henry Nowak, ihjälhuggen med machete. Iryna Zarutska fick halsen avskuren när hon satt på tåg, på väg hem från jobbet. Förövare som kastar barn framför tåg, som går till attack mot spädbarn, som skär halsen av i princip vilken europé som helst de råkar möta på gatan. I Citizen Vigilantes öppningscen är det en mamma som är och handlar med sin pojke när hon möter sin baneman på väg hem. Ett snitt och maman dör, förblöder framför sin son. det är inte fiktion. Mikael i Skärholmen blev ihjälskjuten framför sin 12-årige son. Hans brott? Han vågade säga ifrån till invandrargänget han mötte. Men det måste inte ens vara en konfrontation. Européerna är lovligt byte, förrådda av sina politiker, kastade åt vargarna av etablissemangets medier som gör allt för att försvara den mångkulturella dysfunktion som brutaliserar vår värld. och när vi protesterar, är det vi som kallas rasister, det är vi som cancelleras, deplatformeras, förlorar jobb och anseende. Fy fan på ren svenska.

Nej, vi “utnyttjar” inte de tragiska dåd som sker. Men vi påtalar samband. Vi försöker peka på vad resultat blir när man fullständigt sviker sina länder och de människor som försöker leva sina liv. Vad är alternativet? Att ansluta sig till lögnarna, propagandisterna, verklighetsförnekarna, och låtsas som att allt är frid och fröjd? Glöm det! det kommer aldrig att hända. Till sista andetaget kommer jag tala om vad jag ser, om det helvete ni skapat. Till sista andetaget tänker jag kämpa för det jag tror är rätt.

Fri media.

Swish 0733289122

Bli gärna betalande prenumerant på min Substack! Det betyder mycket. Tack på förhand. Kram.